Det känns bra att säga det, rakt ut.

Releasefesten gick av stapeln vid 18:45 igår. Allt gick riktigt bra!
Nu återstår bara vårhälsningen vid majbrasan ikväll, och sedan tar jag efterlängtad helg.

Fortfarande lite illamående och ont i magen idag, men avsevärt mycket bättre än igår
så jag lär överleva.
Ska omgående boka flygbiljetter.
Den 18 maj, på kvällen, flyger jag från Visby till Stockholm och från Stockholm till Umeå.

Jag längtar.
Och det känns rätt bra att säga det, rakt ut,
att jag längtar.
Jag vet,
att när jag anländer till Ingenstans, kommer det mest att vara sig likt.
Men jag vet också, att människorna där, de som var mig lika, har förändrats, och att jag också gjort det.

Jag har beställt en bok. Absolut Per Nilsson - The very best of.
Första gången jag stötte på Pers författarskap, var jag 13-14 år gammal. Jag skrev en recension på hans bok Ja må han le... va?. Sedan dess har jag varit fast.
Hans karaktärer har nästlat in sig i varandra, lite blygt, lite försiktigt, så man knappt lagt märke till det. Jag menar att en viss scen i en bok, kan dyka upp i en annan bok, men ur ett annat perspektiv. Boken Du och du och du är väl den jag läst flest gånger. Kanske tio, om jag inte räknat fel?
Döm om min lycka när Sara meddelade att det fanns en helsidesartikel om Per och hans nya bok i DNs kulturdel i tisdags. Jag trillade nästan av stolen (har märkt att jag gör det ganska ofta), rodnade när jag tog mig an verket.
Jag önskar ibland att jag kunde skriva som honom. Önskar att jag kunde skriva som min största förebild. Men jag kan inte. Jag är för tankspridd, jag är för förvirrad.
(Pappa sa en gång den sista sommaren att nog är det konstigt att du inte tappar bort dig själv.)
När jag kommer hem till Ingenstans kommer ett AdLibrispaket ligga på min säng och i paketet kommer Pers bok att finnas. Det pirrar i min mage när jag tänker på det.

En gestalt figurerar i mitt liv. Ibland knappt påtaglig. Ibland så slående verklig att jag glömmer bort att andas. En figur som fick mig att förstå vad vänskap innebär.
När jag tyst tassar barfota över parkeringen, efter, med sandalerna i handen, inser jag att figuren en bit framför mig slungas mellan definitionerna vän och fadersgestalt. Inser att det inte gör någonting. Att det känns riktigt bra.

Det är klart att det känns bra om man har gult nagellack.