Den unga mannen Vår.

Idag var våren här och hälsade på. Jag var impulsiv och doftade som en kokosnöt.

Jag hittade en massa, massa blommor. När jag först fick syn på dem, hamnade jag i något sorts chocktillstånd. Jag stelnade till. Stirrade på blommorna. Hakan tappade jag i backen. Jag stod så en stund. I solen och den varma vårvinden och stirrade på blommorna. Det var som om de stirrade tillbaka. Jag sneglade lite åt alla håll för att se efter om någon hade lagt märke till min reaktion på blommorna. Inte en kotte så långt ögat kunde nå. Jag hämtade andan, och traskade vidare. Det var ett sällsynt och fint ögonblick.

Flickan som sköt sig själv i foten.

Dina problem:
1. Det går inte för dig.
2. Du kan inte sova.

Du vet om det själv. Så du placerar dina händer, försiktigt på varsin sida om hennes midja, kysser hennes hals och ber henne vända sig om, lägga sig på mage.
Hon gör det, lite motvillighet kan skymtas i hennes blanka blick. Men hon särar fortfarande för mycket. Du säger till henne att hon ska pressa insidorna av låren mot varandra, men inte för hårt, och om hon orkar, kan hon kanske lyfta lite på rumpan?
Hon måste göra sig så trång som möjligt, annars kommer det aldrig att gå för dig. Du har kämpat tillräckligt länge denna natt, du orkar snart inte längre. Om hon dessutom lyfter lite på rumpan, slipper du kanske åt henne. Du vill ju inte att hon ska tro att du är självisk.

Hon skakar i hela kroppen. Du tar ett stadigt tag kring hennes handled. Du kan inte avgöra om hon fejkar eller inte. Du är nära nu. Din rygg är fuktig av ansträngningen och kärlen som ligger vertikalt över halsen har sedan länge varit tydliga.
Hon kniper åt. Du har ingen som helst aning om, om det är för att hon redan kommit, om det bara är en ren, kroppslig reflex, eller om hon gör det med flit. Oberoende av vad det beror på, kniper hon åt och du försöker inte ens hålla dig längre. Du kan knappt ens njuta av att det äntligen går för dig. Mest är du bara glad över att det äntligen är över.

Ni säger ingenting till varandra. Du väger inte så farligt mycket mer än henne, och du vet utan att fråga att hon låter dig ligga kvar ovanpå henne en stund. Du lutar din kind mot hennes och ni andas tillsammans. Hennes rygg är också fuktig. Du minns plötsligt att du hört någon säga, att människan är som lyckligast precis efter att det gått för den. Du undrar om det är sant, för speciellt lycklig känner du dig inte. Lakanet är skrynkligt under er, du vet utan att känna efter är det är blött och fuktigt av diverse kroppsliga vätskor. Du är varm och det är hon också. Det känns som om du sprungit ett maratonlopp och helst av allt skulle du bara vilja att hon skulle klä på sig och gå, så du kunde duscha, byta sängkläder och gå och lägga dig för att sova.

Till sist rullar du över på sidan. Du blundar. Hon ligger kvar, tyst. Du vet utan att se efter att hon tittar på dig. Granskar svettpärlorna i din panna. Granskar den intetsägande minen över ditt ansikte.
Till sist börjar hon prata. Försiktigt, som om hon provar om rösten över huvud taget håller. Nonsens. Det hon säger har ingen innerbörd, ingen mening. Hon kunde lika gärna vara tyst. När hon inte får någon respons, tröttnar hon efter ett tag. Hon reser sig upp, kliver över dig och går ut till badrummet. Du vet att hon hämtar papper för att torka bort det som rinner längs insidan av hennes lår. Det som egentligen skulle resultera i en människa som är hälften du och hälften hon. Du vet att hon tvättar händerna, du vet hur det känns när hon gör det. Hur de liksom blir fria från kladdet och doften. Doften av dig.

Du betraktar henne medan hon klär på sig. Det är inget fel på henne egentligen. Hon är väldigt söt. Hon är snäll, men du tröttnar väldigt fort på henne. Det skulle aldrig hålla. Inte i längden. Hon ger dig det du vill ha. Du ger henne din uppmärksamhet för några timmar, mer begär hon väl inte? Hon säger hejdå. Hon ger dig en blick precis innan hon försvinner ut genom dörren, och du kan ana besvikelse. Du hör henne i trappen, hon är snabb.

Du tänker att du ska duscha, borsta tänderna och byta till rena sängkläder. Men du gör det inte. Du somnar.

Efter en dryg timme vaknar du. Du kan fortfarande ana smaken av lakritsshottar i munnen som är torr. Nacken gör ont och du är kissnödig. Du har ångest, över något någon gjort, för länge sedan. Du borde inte ha det.
I badrummet borstar du tänderna, men smaken av lakrits försvinner inte. Du sköljer ansiktet och tvättar händerna noggrant.
I köket dricker du ett glas vatten. Sedan lägger du dig igen.

Du kan inte somna om. Hennes närvaro har fastnat i lakanen. Du lägger märke till, att du för första gången är rädd. I den här sängen, i det här sovrummet, i den här lägenheten. Du känner igen den där känslan. Känslan av att det är någon annan i rummet, även om du vet att det inte är det.
Om nätterna, i ditt barndomshem, var du också rädd. När du vaknade och inte kunde somna om. Barndomshemmet, som skulle vara den tryggaste platsen i världen.

Du vänder och vrider på dig. Kan inte släppa tankarna som får dig att må illa. Du inser att du inte minns hur din bästa kompis låter när han skrattar. Du oroar dig. Både över saker du inte behöver, och saker du verkligen behöver oroa dig över. Ångesten sitter fortfarande kvar, och du förstår inte vad det är som får dig att må så otroligt illa.

GLADA NYHETER!

Pär hämtar oss när vi har anlänt till Stockholm på söndag vid lunchtid! Det gick hur bra som helst att vi sover över. WOHOOW! Awesome!

Jag har räknat ut, att sedan jag flyttade hit, har jag gått upp ett kilo per månad.
Jag sörjer mina Crockerjeans.
Jag minns att jag ofta hade dem på mig i jobbet i somras, och att jag var tvungen att ha bälte i dem, så jag inte skulle tappa dem.
Imorse fick jag knappt knäppt knappen ens.

Det är varmt ute. Prosan spirar i min skalle. Jag bälger i mig svenskt kaffe och trampar takten till glad, dansvänlig nostalgimusik. Jag kan ana att Gud ler mot mig igen.

Den finlandssvenska aggressionen.

Ludde lyckades boka om sina biljetter. Jag ringde precis till Destination Gotland. Jag försökte spela lite på min finlandssvenska aggression. Det hjälpte inte. Inte ett dugg.
Våra biljetter gick inte att boka om. Vi kunde heller inte få pengarna tillbaka. Men däremot kunde vi boka helt nya biljetter! berättade den glada gotlänningen glatt.
Kiss my hairy yellow butt!
så skulle Bart ha sagt.

Vi försöker nu få tag på vår lärare Pär, som bor i Stockholm. Det skulle vara skönt om vi kunde övernatta hos honom, så slipper vi betala övernattning på vandrarhem. Dessutom ska ju Pär också med till det estniska landet på andra sidan havet.

Hata Destination Gotland.

Idag visar det sig att det återigen finns färjebiljetter för måndagen.
Detta innebär att jag, Micke och Ludde har färjebiljetter för söndagen, och resten av de som åker från Gotland till Stockholm, åker på måndag morgon.

Just nu känner jag två saker;
1. Jag är trött.
2. Jag vill inte åka till Estland längre.

Det enda som skulle göra mig riktigt glad.

Solen har i alla fall funnit sin rätta plats på den klarblå himlen. Jag har försökt lugna ner mig och min aggression med en kopp kokoste. Det hjälpte lite. Men jag är ledsen över att jag glömt mitt lakritssnus hemma.

Det här är en sådan dag då jag känner, att det enda som skulle göra mig riktigt, riktigt glad, är mys i soffan eller på soliga balkongen med min bästis Alfonso och en massa, massa espresso (alternativt caffe latte), Valrhonachoklad och cigaretter.

Jag saknar mina arbetskamrater på restaurangen; Morran, Filifjonkan och Kocken.
Jag saknar min f.d. kombo Men Hanna!

Jag önskar att det kunde komma riktigt många, spännande brev på posten. Förutsättningen är att jag först skickar riktigt många, spännande brev. Det har jag ju inte gjort. För jag har inte haft tid.

Men jag har hittat ett substitut för Matti i snickeriet i alla fall, så dagen är ju inte helt ti hukka. En lite lugnare variant dock, men han duger. Jag har ju någonting att göra medan jag väntar på mejl från förlaget med stort F.

Kisi ja kakka!

Det började i fredags när jag skulle boka färjebiljett från Visby till Nynäshamn.
Om knappa två veckor åker vi iväg till Estland och resan mellan Gotland - Stockholm, Stockholm - Gotland, får vi fixa och stå för själva.
Hur som helst så började det i fredags med att jag upptäckte att färjan vi skulle ta, var fullbokad. So not good.

Therese ringde Ludde och han sa att vi helt enkelt blir tvugna att åka till Stockholm redan på söndag kväll, sova på vandrarhem en natt och sedan sätta riktning mot Estland på måndag kväll.

Idag fick vi även veta att vi blir tvugna att betala övernattningen själva.
Nåja. Även om det inte känns så kul med oväntade utgifter, är det ju inte världens undergång.

Jag blev glad när jag i akt med att boka färjebiljetterna, upptäckte att man behövde fylla i nationalitet. Wohoow! tänkte jag. Förmodade att det isåfall skulle vara möjligt att betala med mitt Visa över nätet.
Nej. Det gick absolut inte. "Ett fel uppstod vi betalningen". SATANA! var det enda ordet i mitt huvud och Micke föll offer för att betala resan tills vidare. Konstigt nog kunde jag inte välja att betala kontant, när jag sedan går ombord på färjan, vilket mina klasskamrater kan (litar de inte på finnarna? Tror de på Destination Gotland att jag skulle försöka betala i €?).

Strulet slutade inte där. Nope. Det fortsatte med att vandrarhemmet vi hade tänkt bo på, bara har öppet juni-augusti.

Efter mycket övervägande har jag bestämt mig för att lämna Gotland måndagen den 18 maj. Några flygbiljetter är ännu inte bokade, eftersom en svensk medborgare blir tvungen att betala min resa i bokningsskedet, och således måste jag först flytta pengar.
Efter fikat imorse, ringde jag mormor för att replikera att jag ämnat anlända till hennes hem måndagen den 18 maj.
- Ja, jo, det skulle väl gå bra, men... vi hade tänkt åka till Vasa den 16 maj.
Inombords skrek jag rakt ut.

Om jag skulle flyga härifrån till Umeå, och sedan ta färjan därifrån till Vasa, skulle det kosta mig dryga 200€. Men om jag flyger härifrån till Stockholm och sedan från Stockholm till Vanda och sedan från Vanda till Vasa, är vi redan uppe i 600€ (!!!) och de pengarna tänker jag inte ens drömma om (huvudlöst, med tanke på att mina tur- och returbiljetter över julen, blev att kosta 500€).

Spin that record, babe.

Eller också väljer man att gå den korta vägen; och accepterar helt enkelt att man inte duger.

Igår kväll var i alla fall Gud på min sida.
Medan jag dansade fram över trottoaren,
fick jag för en stund styra världen;
ett lyckorus

fram tills dess att kallsvetten bröt ut.

Mitt tidigare liv.

Humor.

Det här måste vara den mest skrattretande bilden ever!

I wish I could move like Michael Jackson.

Jag hittade den här bilden. Ni kan beskåda min kompis Simons ryggtavla och en rödhårig verision av mig. Ett fint minne. Det var lördag. I slutet av april, men det var sjukt varmt hela dagen. Jag, pojkarna och Matilda grillade för andra gången den säsongen, vid Ricos sommarstuga.

Gymfantasier del 3 och lite gott och blandat.

Jag vaknade klockan åtta. Nej, tänkte jag, envist. Jag pressade ihop ögonlocken och lyckades somna om. En och en halv timme senare, vaknade jag på nytt och kände inte alls för att sova längre.
Medan jag klädde på mig, funderade jag över vad som har hänt med mig. Har jag drabbats av någon konstig sjukdom månne?
Varje dag den här veckan har jag vaknat innan väckarklockan, och att jag, av alla människor, är uppe innan tio en lördagmorgon, det har nog aldrig hänt förut (ja, om jag inte har haft jobb förstås).

Vid frukostbordet ropade jag. Jag ropade ut mitt begär. Mitt Fong-begär. Det kommer ofta på helgerna när jag inte har massvis med människor runtomkring mig. Det ligger alltid på lur, men på helgerna kryper det fram. Julia led med mig en stund. Sedan gav hon sig av.

Efter frukosten, kastade jag mig på soffan för en stunds läsning. Sedan yrade jag runt i sovrummet, städade. Damsög och bytte sängkläder.
Efter ett tag begav jag mig till gymmet.

Det är bevisat att Fårösundborna inte gymmar på helgerna. Förra lördagen var det inte en kotte där. Idag var det faktiskt lite liv och rörelse i gymmet.
Där var en av männen som jobbar på GIC. Där låg också en herreman på golvet. Två pojkar, vilka antagligen var hans söner, sprang omkring och var galna. Och en dam, som jag antog var barnens farmor. Hon log glatt mot mig.

Jag löpte en halvtimme, samtidigt som jag spanade in skidskytte på tv (vem är jag?). Jag fantiserade. Inte om de hemskheter jag vanligtvis fantiserar om på gymmet. Nej, idag fylldes mitt huvud av mycket trevliga fantasier. Fantasierna peppade mig att ge allt under löppasset.
När jag kom upp till gymmet igen, var det tomt och mörkt. I takt med att jag rörde mig över golvet, tändes belysningen. Jag slängde i SOADS skiva Mezmerize och körde igång.
Minns inte om jag nämnt att jag ökade på vikterna i början av veckan? Hur som helst körde jag på som fan. Var lite orolig att ett kärl någonstans skulle brista, så som jag höll på. Passade på att mäta pulsen medan jag körde lårens framsida, och kom upp i 140 bpm.
Medan jag stretchade, märkte jag att jag skälvde i hela kroppen - tillfredställelse.

Sedan traskade jag hem. Hoppade in i duschen medan riset puttrade på spisen.
Efter maten kastade jag mig återigen på soffan för lite läsning.

Lite senare stod jag i badrummet och trixade. Tyckte mig höra ett konstigt ljud. Kikade ut i hallen. Mycket riktigt; min telefon ljöd. Det är inte vanligt att den gör det. Den ringer varje söndag, det är garanterat. Men överlag är den väldigt tyst.
I samma ögonblick som jag greppade tag om den, slutade den att ljuda. Listan för missade samtal avslöjade att det var en vän, så jag ringde upp.

Vännen berättade att den var i behov av en hammare. Den berättade också om en katt. Frågade vad jag gjorde och vad jag skulle göra ikväll. Vi pratade en stund. Mittiallt kände jag hur mycket jag tycker om min vän. Det var som om känslan i mig gick att ta på. Jag ropade i telefonen:
- Jag tycker så mycket om dig!
Vännen blev glad och när vi sedan sagt "ring om du har tråkigt. Ha det bra! Hej!" kunde jag inte sluta le. Det var också då jag blev uppmärksam på det sociala behovet. Behovet av att umgås.

Jag ringde ett samtal. En kvinna meddelade att abonenten inte kunde nås. Jag ringde ett till samtal. Några signaler gick fram och sedan kom jag till en telefonsvarare. Gud var alltså inte på min sida idag.
Jag satte mig på sängen och tänkte en stund. Plötsligt tändes en glödlampa ovan mitt huvud. SSV!
Jag skyndade mig ut och över parkeringen. Drog kortet genom läsaren och slog in koden, varefter jag sprang upp för stentrappen och fram till nästa kortläsare. Loggade in på närmsta dator och sedan in på msn messenger. Men Nej.
I ren besvikelse sjönk jag ihop på stolen.

Det är lördag kväll i Fårösund. Jag är rastlös och har ingen att leka med.

Fredagkväll i Fårösund.

Det finns så mycket att göra i Fårösund en fredagkväll! Igår t.ex. låg jag i min säng och lyssnade på ringsignaler i min telefon! KLÅ HE!
Julia fann mig där när hon kom hem. Hon tyckte det var väldigt spexigt.

Vi hade bestämt att vi skulle se film. Julia hade lånat tre stycken av sin man. Jag hade köpt godis, chips fanns sedan tidigare.
Valet stod mellan en skräckis, en action och en film Julia sett för bara några veckor sen. Vi beslöt efter många om och men, att se skräckfilmen. Datorn vägrade läsa den. Vi slängde i actionrullen; The Transporter, en film jag sett förut, någongång i högstadiet tillsammans med Fong. Jag mindes att jag hade tyckt den var bra.

Jag korkade en Lapin Kulta och chipset tog slut på fem minuter. Filmen var sjukt bra! Jag satt på nålar och kved. Filmmusiken överraskade också, sådant gillar jag! Frank var cool. Jag fick skratta rått en hel del gånger.
När det var tjugo minuter kvar av filmen, började Julia snarka. Jag mindes när vi gick på bio en gång i högstadiet, Julia och jag. Vi skulle se en actionkomedi och Julia somnade efter en halvtimme. Och när jag riktigt tänkte efter, slog det mig att jag har rätt många vänner som ofta somnar när vi ser på film. Besynnerligt.

När filmen var slut, väckte jag Julia och hon undrade hur filmen slutade. Jag berättade kort vad som hade hänt och sedan gjorde vi oss snabbt iordning för läggdags.
När jag kröp ner under täcket var jag lite förvånad över att klockan inte var mer än kvart över tio.

Bilder.

Här ska ni få lite bilder från torsdagen.

Jag och Johanna A var pepp när vi hoppade in i minibussen!

Vädret var vackert.

Jag läste Katarina Kieris Dansar Elias? Nej! (för tredje gången) i bilen.

Vi skulle läsa våra texter till den här fina bakgrunden. Almedalen i Visby, alltså.

Jag var trött och frusen när vi kom till biblioteket.

Klasskamraterna var fascinerade över vattnet i golvet.

Linn, Ellinor, Johanna D och Johanna W.

Här skulle vi sedan bygga upp scenen.

Utsikt över Östersjön.

Ludde provläste.

Johanna W in action.

Travellink.

Travellink erbjuder bra priser och E-ticket... men jag blir ändå tvungen att lämna ön för tidigt om jag väljer att åka på lördagen.

Sedan är det ju den där problematiska betalningen också; jag blir tvungen att flytta pengar till någon av mina svenska kompisars konto, som sedan betalar min resa.
Varför är jag inte svensk medborgare med svensk bank? Livet skulle bli så mycket lättare då.

När vingarna ska bära.

Jag förstår faktiskt inte att jag gör det här. Att jag sitter i datasalen denna regniga fredag och spanar in flygbiljetter. Flygbiljetter som ska ta mig härifrån.
Dock inte hem, men närmre.
Jag förstår inte att jag gör det.

Jag hade till en början tänkt att jag skulle åka hem på söndagen efter att vi har slutat, men biljettpriserna var dubbelt så dyra på söndagen, jämfört med resten av veckodagarna. Tyckte det var lite onödigt slöseri, eftersom jag lika bra kan åka på lördagen.
Men flyget på lördagen, avgår vid elva på förmiddagen. Det innebär att jag måste åka från Fårösund vid nio, och jag har ingen aning om hur, med tanke på all packning.

Dessutom kan det gott vara så att man vill festa lite efter avslutningen, och hur kul är det på en skala att kliva upp tidigt morgonen därpå för att packa det sista, göra sig iordning, vinka Hejdå till Fårösund och sedan sitta i ett skakigt flygplan? Och sedan dessutom driva omkring på Arlanda några timmar innan det är dags att kliva ombord på nästa plan, som tar mig till Umeå?

Du kan lämna spår bakom min piercade tragus.

Om en knapp timme hoppar vi i minibussarna och sätter riktning mot Visby. Uppläsning nummer två för dagen, går av stapeln klockan sju ikväll, vid Almedalsbiblioteket.

Jag borde gå hem nu och äta lite yoghurt (min nationalrätt, som min näst äldsta syster så högtidligt uttryckte det). Byta om och lugna ner mig. Har varit så speedad hela dagen; Johan hotade att ta livet av mig om jag inte mot förmodan dog på egen hand.

Jag är så kreativ i dessa tider att det rent av blir jobbigt. Jag borde skaffa mig ett litet, litet anteckningsblock som jag kan ha i min byxficka (byxorna i denna bemärkelse, är mina grå Coral Zipper Super Slim, som jag nu har bott i, i ett och ett halvt år - GE MIG JEANS!). Jag får en insikt, krafsar ner bokstäver som blir ord som blir meningar, och sedan lägger jag det ifrån mig, för att börja på någonting nytt. Detta håller inte. Jag måste slutföra saker så länge idén är färsk. Men jag kan meddela att jag har fått en helt ny inställning, skaffat mig en realtion, till hederlig penna och hederligt papper. Förut skrev jag helst på dator, nu är det tvärtom.

Utöver det sammanställer vi vår antologi som bäst och Micke och jag har hittat Förlaget, med stort F, som ska få äran att ge ut den. På sidan av är jag mitt uppe i planeringen av två egna projekt. Begynnelsen av något stort, så att säga.

För min syn, ligger ett skimmer av overklighet. Lite då och då slås jag av hur otroligt det är att jag faktiskt är här. I Fårösund, på Gotland. Att jag lärt känna och älskar alla dessa underbara människor. Att jag tillåts, och har tid, att skriva poesi, dygnet runt. Att behandla och umgås med litteraturen, dagligen.
Samtidigt längtar jag till den där morgonen när jag hoppar upp på cykeln för att bege mig till restaurangen. Den känns avlägsen nu, men jag längtar.
Och jag minns snickeriet för 365 dagar sedan. Snickeriet, ligger mig varmt om hjärtat. Aldrig kommer jag få återuppleva just det, men det kommer för alltid att vara klart som vattnet i en nyutsprungen vårbäck, i mitt minne.

Minnen.

Här är originalverisionen av min text Minnen:

Mina minnen
etsade fast någonstans mot en angränsande gipsskiva till verkligheten
Kategoriserade och utdelade i olika fack
beroende av vem minnet handlar om,
vilken epok,
eller vilken känsla
Om man gärna gör skönlitteratur av verkligheten
är det ibland svårt att säga vad som hänt
och vad som bara var en dröm;
en önskan.

... och översättningen till engelska:

My memories
firmly etched somewhere against a bordering gypsum panel towards reality
Categorized and distributed in several trays
depending on who the memory is about,
which epoch,
or what feeling
If you love to make fiction from reality
it’s sometimes hard to say what really happened
and what was only a dream;
a wish.

Första uppläsningen för denna torsdag.

Nu är första uppläsningen avklarad. Det gick bra. Det var lite i stimmigt i början. Jag läste min text Lögner.
Sedan var det många elever som gick mitt i uppläsningen. Dumt, vi drog ju bara över fikat med tio minuter. Jag läste en annan text också, en text jag skrivit till en vän. Jag läste den här texten, för vännen, inför alla. Men vännen var inte där. Jag kände vännens närvaro, när vännen reste sig upp, innan. Jag fångade vännens blick. Vännen gick. Och hann inte höra min dikt.

Har även hunnit översätta en text jag skrivit. Jag ska ta med mig texten till Estland och läsa den för författaren Kristiina Ehin.

Nu väntar jag bara på Nils. Hoppas han kommer snart. Jag är nära att dö av hunger.

Morgongåva.

En solig marsmorgon som denna kunde inte ha börjat bättre;

För det första hade jag drömt om en man. Den där mannen på den där omskrivna bänken. Mannen som ristade in solar, kinesiska tecken och sina initialer.

Jag glömde att borsta håret, tände en cigarett och begav mig till Markan i sällskap av Julia.
När frukosten var uppäten, gick jag över till skolan.
Jag hämtade en kopp te.

I samma ögonblick som huvudingången blev synlig,
steg någon in genom den.
Människan badade i ljus.
Jag blev bländad, men fick ändå en uppfattning om klädseln,
och utefter den, förstod jag att det var min vän Johan.

I handen höll han ett paket. En brun kartong med röda stämpel på.
Min förtjusning över detta paket gick ej att dölja.
Paketet var visserligen adresserat till Johan himself, men innehållet var mitt (räkningen också, för den delen).

Jag blev glad och Johan verkade vara glad och jag blev ännu gladare och
en solig marsmorgon som denna,
kunde inte ha börjat bättre.

Våffeldagen och obalans.

Jag möttes av sol denna morgon när jag blickade ut genom fönstret! Ack, en sådan lycka!

I skolan pratade vi om översättning.
Jag fick ett brev från andra sidan världen.

Språket
vi en gång talade
till varandra;
Han glömmer det

För varje brev som dimper ner i mitt postfack, sviktar gramatiken mer och mer. Och ändå har bara ett halvår gått. Inom sex månader får jag brev på engelska.

Jag och Alida gick till gymmet.
Idag var det äntligen dags att öka vikterna.
Körde järnet och trodde mina ben skulle ha livet av mig.

Minns ni mina gymfantasier? De anatomiska ryggresningarna?
Ja, idag var stunden kommen.
Hade bara hunnit med fyra upprepningar, när kräkset, spyan, kom med en väldig fart. I mina fantasier hade jag föreställt mig att endast vatten skulle komma upp, men se Nej, där var det mesta jag ätit tidigare under dagen. Tänkte att det nog skulle bli pinsamt om spyan kom ut på golvet. Så jag bet ihop och svalde spyan. Det sved i strupen.
Hade väldig angst över att dagens träningspass slutade med en sådan obalans mellan mage och rygg, men tänkte att det nog var artigare med obalans än att kräkas på golvet.

Ikväll har Annelie bjudit på våffelkalas, våffeldagen till ära! Det var en gemytlig stund. Solen och klasskompisarna lockade fram det glada humöret igen och nu ska jag gå hem och sova.
Imorgon har vi två stycken uppläsningar.

Litteraturvetenskap på akademin.

... och det krävs att du som söker har grundläggande kunskaper inom det andra språket.

Det andra språket i detta syfte är finska, det kanske ni redan listat ut. Jag antar att mitt avgångbetyg från grundskolan tyder på att jag möjligtvis skulle ha "grundläggande kunskaper". Men om sanningen ska fram, är jag inte lika säker som avgångsbetyget på den saken.

Det är sådana här dagar man förargar sig över att man röker.

Den coolaste känlsan som finns, är när man vaknar, förskräckt, av att man är på väg att ramla ur sängen.
Det var dock inte den känslan som väckte mig imorse; jag ryckte till när klockan ringde. Beskådade den uppseendeväckande kalufsen i spegeln. Kunde med hjälp av plåttaket förstå att det blåste ordentligt utanför.
Tassade naken fram till fönstret, stack in fingrarna mellan bladen i den nedvinklade persiennen. Den angränsande. Utanför var det vitt. Bara vitt. Jag förstod, absolut, ingenting.
Med balansen i oskick, drog jag på mig underkläder, gläntade på dörren.
Ett mystiskt mörker, fyllde Julias sovrum och köket. Tre långa kliv senare insåg jag att fönstrena som vätter mot skogsdungen, var helt igensnöade.

Borstade tänder och tvättade drömmarna ur ögonen. Drog på mig jeans och tröja. Julia dök upp. Missnöjd. Jag minns inte exakt vad hon sa, men det var någonting bra, någonting passande.
Vi gick till frukosten. Julias mössa flög av hennes huvud. Det gick knappt att andas i motvinden. Snöflingorna stack i ögonen, pinade. Torterade.
Markans innanmäte vilade i samma mörker som Julias och mitt kök; alla fönster var täckta av snö.

Ett påtagligt lugn, en slags chock, en förvåning. En andhämtning låg om ett slags tjockt täcke över skolbyggnaden. Ett skimmer. Ett fåtal elever strövade långsamt, trögflytande omkring i korridorerna. Till min förvåning var hela skrivarlinjen på plats i klassrummet. Till och med vår lärare, Ludde (som är bosatt på Fårö), var där.
Skoldagen hade blivit inställd. En radioröst uppmanade gotlänningarna att inte ge sig ut på vägarna. Skrivarlinjen och Ella pop och rock var de enda klasserna som hade lektioner. Några enstaka, flitiga elever från de övriga klasserna kunde skymtas i korridorerna och i kafeterian.

Jag förbannar detta otyg. Det ska ju lida mot vår! Jag fruktar verkligheten; det händer ju saker med snön när det blir plusgrader (vilket det antagligen blir redan under natten).
Dessutom tappade jag bort mina tjocka vantar på sportlovet, och bara ett par tunna fingervantar finns kvar. Långkalsonger äger jag icke.

Det svider i ögonen. Jeansen har släppt om knäna. Jag fryser om fötterna. Mina händer är torra, flagnar. Pär har gett oss läxa till imorgon. Jag måste skriva respons på texter. Någonting bittert fladdrar i magtrakten. Försöker ignorera att det sticker till. Försöker ignorera känslan. Försöker lappa, klistra, göra allt bra. Men det går inte. Och min vän svarar inte på mitt sms. Inte ens på mitt desperata samtal. Det bara piper, ekar i mitt öra. Och sedan en kvinnoröst som bekräftar nederlaget, besvikelsen; Abonenten du söker kan inte nås för tillfället.
Kan den någonsin nås? Jag bara undrar.

Samtidigt, i Vasa, bryter en ung man kontakten med det enda som håller mig kvar. Den unga mannen packar inte ens sin väska. Han bara försvinner. Och ingen vet vart.

Jag ska skölja bort blodet ur vrårna, byta om till mjukisbyxor. Göra en kopp te. Tända några ljus, fatta block och penna och krypa upp i soffhörnet. Göra det jag måste, eller också något jag inte måste, men vill.
Och jag ska framförallt finna mig i nuet, älska det och samtidigt vänta på bättre tider.

Du är inte ensam om din prestationsångest, kompis.

Livet rusar fram i allt för snabb hastighet. Jag blir åksjuk, behöver kräkas. Mitt lilla huvud klarar inte av allt detta. Min seniga, klena, mjuka kropp klarar inte av alla dessa omställningar, alla krav som står och bankar på dörren.
Jag ropar.
- Vänta! Stanna! Jag vill kliva av här! Jag måste av! Jag måste kräkas!
Men Livet stannar inte. Livet rusar vidare och jag blir yr, jag klarar det inte.
Allt jag vill, är att stanna, för bara en liten stund. Bara stanna. Kliva av, kliva ut i den kyliga nattluften ett tag. Andas, känna efter. Njuta.

Men det hinns inte med. Blodet har mjuknat. Återgått till vad det ska vara. Återfått sin sanna färg. Sin färskhet. Det lugnar. Blodet som rusar, pumpar, får kroppen, lemmarna att svälla, pulsera. Varmt, varmt, varmt. Ont, ont, ont. Men jag lugnar mig.

Ett dygn har allt för få antal timmar. Det finns hur mycket som helst jag måste hinna med, och jag undrar; när ska jag ta mig tid att sova?
Jag undrar; när kommer blodet ta sig upp genom strupen, ut genom munnen?
Det enda som just nu skulle få mig att inse att jag inte kan fortsätta på det här sättet.

Senilitet.

Ett obehag kryper längs min ryggrad. För en liten stund har jag inget minne av vad jag gjorde i fredags.

Efter ett tag av vakuum och totalt mörker, inser jag att jag ju gymmade, tvättade och pratade med Vargen.
Lättnad.

Jaha.

Nu är jag officiellt "KÅTMÄRKT" (detta beslut kom i ett sms). Så var det med den saken. Jag kan inte riktigt bestämma mig om jag tycker att det är bra eller dåligt. Men jag antar att det är ett tecken på att jag är en frisk människa i alla fall, så det känns som om det lutar åt bra-hållet.

Brevproblematik.

Ibland har jag mycket att berätta. Som idag till exempel. Jag skrev ett brev som blev tio A4 sidor långt. Jag fick kämpa litegrann för att lyckas vika ihop brevet snyggt.

Det var tänkt att brevet skulle få anlända till mitt hemland, i ett kuvert med glada robotar på. Men när jag skulle lägga brevet i kuvertet, insåg jag att kuvertet var för litet. Ett missnöje grodde i mig.
Jag ville verkligen att det där fina kuvertet skulle få se insidan av en brevlåda, belägen i min gamla hemort.

Så jag klippte sönder brevet.
Inte mitt i tu alltså.
Utan litegrann i kanterna,
så att det skulle rymmas
i kuvertet.
Det med glada robotar på.

Fantasier.

När det gäller gymmet, har jag två fantasier. Gymfantasier.

Jag börjar mitt gympass med trettio minuter gång/löpning. Jag försöker koncentrera mig på tv:n och på de digitala, röda sekunderna på intrumentbrädan framför mig. Men istället fantiserar jag om att snubbla och slå ut tänderna mot intrumentbrädan. Det kunde faktiskt hända. Det har hänt förut att jag på löpträningar inte lyft fötterna ordentligt och därför kanat iväg en bit över marken och slått mig sönder och samman. Detta får mig dock inte att sluta.

När jag sedan flåsande tar mig ut i den övre salen, kör jag ben, armar, mage, rygg. I den ordningen (om det inte är fullt med folk och jag blir tvungen att bryta mitt mönster). När jag kommer fram till det sista på listan, har jag nästan hunnit dricka en liter vatten. En liter vatten är väldigt mycket i en liten mage.
Så när jag gör de anatomiska ryggresningarna, fantiserar jag om att kräkas ut allt vatten på golvet framför mig.

Jag har läst någonstans att man inte är rubbad i huvudet, även om man har sådana här sjuka fantasier.

Produktiv? Ja visst!

För några timmar sedan, i sängen, funderade jag över varför jag mår som jag gör. Varför jag glidit omkring och mått hemskt bra, och mittiallt bara sjunker humöret och allt och jag vill bara lägga mig ner på marken och somna in. I en djup sömn.

Skrev jag tidigare om det faktum att jag inte skrev? Att poeten i mig liksom torkat ut för ett tag och inte ens förmådde knysta fram ett litet, litet ord ens? Skrev jag om det, här i bloggen?

Nå väl, till saken hör att jag fick värsta rycket förra helgen. På lördag kväll var det någonting som utlöste en flodvåg av inspiration. Orden bara välde över mig. Det var helt otroligt! En idé ledde till en annan. En text ledde till en annan. Ur komposten växte någonting vackert upp.

( Du ska ha tack. Ja, det ska du. Tack vare dig, fann jag inspirationen. Du var med och utlöste detta. Denna flodvåg. Och kanske du även finner någonting väldigt komiskt i det här lilla textstycket om du ser efter riktigt noga. )

Jag fattade pennan och började producera. Text, efter text, efter text. Linjerade papper fylldes till bristningsgränsen och även våra gästlärare, Malin och Pauline, hade väldigt givande skrivuppifter.

Människor som inte skriver, förstår inte hur tungt det faktiskt är. Hur matt det gör en. Hur trött man blir av att skriva, skriva, skriva, skriva.

Jag är nästan uttömd nu. Mycket finns ännu kvar där inuti, och mycket finns att beskåda i diverse skrivblock. Jag är glad över att det kom ut. Över att det faktiskt fanns så mycket där, även om jag inte trodde det till en början.
Detta är anledningen till att humöret ligger och skvalpar på Östersjöns botten. Det ligger där för att jag har producerat som ett tok. Uppmärksam på varje skiftning i meningarna, innebörderna. Mån om att dölja hemligheter bland orden, raderna. Förvränga verkligheten. Ljuga mig blå, bara för att vara kapabel till att berätta sanningen.

Lögn och sanning.

Efter att ha varit obehagligt lycklig och oroväckande glad och sprallig i cirka två månader, sjönk mitt humör igår efter skolan, till botten av Östersjön. Jag ville inte ens se en människa i ögonen. Jag ville krypa ner under mitt prickiga täcke och falla i djup dvala, i sisådär 2000 år.
Jag höll mig hemma hela kvällen. Gick inte ens ner till Markan för att äta. Kokade istället pasta på spisen. Jag visste, att om jag blev tvungen att öppna käften inför en medmänniska, skulle bara elakheter hoppa ut därifrån. Och om jag ens hade ansträngt mig för att vara glad och snäll, hade jag nog börjat grina och fallit ihop på marken/golvet.

Jag gick genom solskenet till skolan. Jag har redan invigt mina favoritballerinas. Jag frös och förstod inte varför. Sedan insåg jag att det faktiskt bara är mars ännu. Inte maj, som jag trott. Inte konstigt då att det var lite småkyligt.
I skolan satt jag i ett soffhörn och berättade för mina klasskamrater om hur jag tolkat deras texter och liknande saker. För det gör vi här på fredagar. Berättar om varandras texter. Det var ett bra textsamtal.

Det goda humöret höll i sig fram till klockan tre. Sedan gick det utför. Brant. Dessutom. Jag bälgde i mig svenskt kaffe och slet mitt hår. Frustrerad, rastlös, irriterad, trött, uppmärksamhetstörstande. Högst antagligen en väldigt jobbig människa. Sedan gick jag hem och lade mig i sängen för att stirra i taket och lyssna på tystnaden. Den var skön. Tystnaden. Alltså.

Jag bestämde mig för att ta till drastiska åtgärder. Bestämde mig för att frigöra endorfinerna som låg på lur.
Så Annelie, Johanna, Sara och jag gick till gymmet. Hjärtat skenade och endorfinerna rusade ut i kroppen. Pumpades runt i banorna, välgörande.

Om jag säger att jag är på bra humör nu så ljuger jag.
Om jag säger att jag är trött, talar jag sanning.

Samtiden, framtiden.

På vägen hem från Slite pratade jag och Therese mycket om vad som kommer hända efter sommaren. Det värsta är att jag inte har en blekaste aning. Jag har jobb fram till den sista augusti, men efter det... öh, ja?
Det är så mycket jag vill! Det finns så många möjligheter, och jag kan inte välja!

Så jag har bestämt mig. Imorgon skriver jag ut ansökningsblanketter till alla skolor och utbildningar jag någonsin funderat på. Tiden får utvisa detta. Jag litar på mitt hjärta och min magkänsla. Litar på att mitt sunda förnuft, min inställning till världen och människorna, kommer leda mig in på rätt väg. Litar på att allting kommer ordna sig.

Kan ju lika väl hända att jag får ett jobb någonstans.
Kan ju också hända att jag bokar en turbiljett till Italien, och inte kommer tillbaka mer.

Sådant kan man ju aldrig veta så noga.
Och när allt kommer omkring, så vet jag ju faktiskt hur man snickrar möbler, serverar mat och skriver tidningsartiklar.

Mansikka-mössan.

Om det intresserar någon, så kan jag ju berätta att jag precis upptäckte att jag ser ut som en kräfta i ansiktet. Jag hoppas rodnaden har lagt sig till imorgon. Om inte, överväger jag nog att stanna hemma. Eller också trär jag mansikka-mössan (fast den får man egentligen bara ha när man är bakfull) över huvudet och leker glad jordgubbe hela dagen.

Två dikter.

Sitter och ser över gamla dammiga texter. Fann dessa två dikter.

Svala, tunna lakan och fönstret på glänt
mot himlen som är hög
Havet, där, bortom hustaken
Ett ljud, en färg som lugnar
(Uppgiften: skriv en dikt om färgen blå, utan att nämna ordet "blå", 4 rader, 5 minuter.)

Vem är du?
Blekgult kakel, kallt kakel, rektanglar. Kakel på en skoltoalett.
Vad är kärlek?
Ljuset av gatlyktor, över en parkeringsplats, en sen kväll när mörkret lagt sig.
Vad är döden?
En bensinmack, där allt händer och ingen kommer undan.
Ett sunkigt bensinmackscafé, vilket blivit vårt andra hem.
(Uppgiften: Vi fick höra frågorna först efter att vi skrivit svaren.)

Lättare gjort, än sagt?

Vi smällde som sagt upp affisher i Visby igår. Solen sken och det var varmt och i mitt huvud skrev jag vacker poesi. Sedan fikade vi vid Märthas café. Jag blev lite fattigare. Men rikare på två par finskor, två par festlinnen, ett gult nagellack och ett nytt USBminne. Det behövdes, kan jag säga.

Vi kom hem så pass sent att vi missade middagen. Jag provade det gula nagellacket, läste Swede och åt. La mig tidigt.

Var ändå sjukt trött imorse. Klev in i dushen och begav mig sedan till skolan. Det spöregnade. Vi hade litteraturseminarium. Sedan lite improvisation och en skrivövning.

Efter fikat åkte jag och Therese till Slite för att sola. Jag somnade nästan i solariet och blev tvungen att koncentrera mig på Lady Gagas låttexter. Mina fräknar dök upp efter ynka tjugo minuter och bröstet antog en rödlätt nyans.
Väl hemma i Fårösund bytte jag genast om och begav mig till gymmet. Det var mycket folk där, och dessutom var jag lite sen, så jag planerade om veckans återstående träningspass och körde en halvtimme löpning istället.
I gymnastiksalen fick jag syn på Nils. Vi hann prata en stund efter att kickboxningspasset var över.

Kaffedoften letar sig in i rummet nu. Jag ska peta in en portion snus och borde egentligen se över lite text, rota i mitt arkiv.
Vi ska ge ut en diktsamling snart och på söndag måste vi ha bestämt oss för vilka texter vi vill ha med.
Borde även fundera lite över vad jag skall läsa på de kommande uppläsningarna. Känner att jag vill leverera någonting nytt. Någonting fräscht. Någonting som berör och inspirerar.
Vill skriva nytt, men det är lättare sagt än gjort.

Nåja, det löser sig nog, på ett eller annat sätt. Och House kommer ju ikväll.

Hemskheter kryper upp, nerifrån, underifrån.

Sov tungt och drömlöst. När jag vaknade var det ljust och jag hade för en liten stund glömt det hemska. Åt vaniljyoghurt och traskade iväg till skolan utan jacka.

Det visade sig att skrivarlinjen blivit lärarlös för en stund.
Det hemska kom krypande underifrån. Pulsen steg från cirka 90 till 112 bmp.
Jag ringde ett samtal.
Inte ens meningen jag är inte arg, fick mig att må bättre. Kräket bubblade och ville ut. Ut, ut, ut.

Senare i datasalen lekte solkatter över väggen.
Jag visste ju.
Blickade ner mot parkeringen.
Jag visste ju, sa jag ju.
På ostadiga ben tog jag mig ner till kafeterian.

Det känns som det känns. Lite bättre visserligen efter att ha pratat om det, öga mot öga.

Nu ska jag äta lunch.
Trä mina fula solglasögon över mitt face.
Med Lady Gaga i öronen ska jag läsa Swede i bilen på väg till Visby.
Nästa två uppläsningar infaller den 26:e mars.
Det är affisherna till dem som ska upp.

Vi hörs.

Dessa bjuder jag på.

Det Lilla ordet Förlåt.

Livet var en dans på rosor, tills en konversationsruta på msn ploppade upp.

Det jag ätit under dagen vill nu bara upp.
Vill bara kräkas kräkas kräkas och grina och hulka som ett litet barn.

Om du ville att jag skulle få dåligt samvete kan jag ju berätta att du lyckades. PANG! Mitt i prick bara! Bra jobbat!

Glöm det jag skrev tidigare om prinsessömn och dylikt.
Fuck it!

Fiskarna i havet, fåglarna på taken och kossorna på grönbete.

Förstå glädjen som sköljde över mig när jag, på Bungehallen av alla ställen (!), hittade exakt samma färg som Fong färgade mitt hår med på jullovet!

Eftersom mina vänner av det motsatta könet här på ön, hade börjat kommentera på utväxten, tänkte jag idag att det var dags att göra någonting åt saken.

Nu känner jag samma tillfredställelse som en ko som släppts ut på grönbete gör; håret är nyfärgat (lite skeptiskt inställd ändå, det ser väldigt ljust ut) och doftar underbart! Passade på att skrubba hela kroppen, nu när jag ändå höll på. Som grädden på tårtan smorde jag in mig med babyolja (som dessutom innehöll aloe vera).
Jag sitter här på sängen insnodd i mitt fina Marimekko-badlakan och blänker som en bikinimodell.

Härnäst vankas en kopp kvällsro-te och en liten stunds läsning.
Därefter kryper jag ner mellan rena, fräscha lakan, och tro mig; jag kommer sova som en prinsessa inatt.
Ps. Grannarna spelar System of a Down (skivan Steal this album!) på väldigt hög volym. Det glädjer mig. Ds.

Mer mat åt folket!

Jag har två saker att berätta för er läsare (trummvirvel här);

1. Jag tänker äta pesto, varje dag, i resten av mitt liv.
2. Jag är nog Gotlands bästa kock.

Det är mystiskt hur jag på senaste tiden alltid lyckas så otroligt när jag huserar vid spisen. Jag hade aldrig trott det här om mig själv!

OBS! Familj, vänner och bekanta; om jag inte dyker upp i mitt hemland i slutet av maj, har jag helt enkelt ätit ihjäl mig.

You're so fit, and you know it.

Det var verkligen en sjuhelvetes bra dag igår! Det må jag säga!

Jag lyssnade på skön musik och pratade i telefon med nära och kära, chattade med mamma på Facebook och promenerade tillsammans med Serj, Daron, John och Shavo. Sedan kokade jag sjukt god sparrissoppa och var nära att äta mig till döds. Jag bälgde även i mig, troligtvis en liter, kaffe och kunde nästan röra vid lyckan inom mig.

På kvällen försökte Julia övertala mig till att hänga med och spana in Melodifestivalen. Jag sa prompt Nej. Planerade att plocka lite i hemmet och sedan avnjuta ett skönt fotbad och ta mig an boken Swede (som för övrigt ska vara utläst på tisdag morgon).

Ärligt talat var jag lite smygsugen på öl, men bestämde mig för att inte gå till Statoil. Det visade sig senare att jag var väldigt lättövertalad. Kanske inte ens det. I slutänden var det väl min egen ide.

Fyra stycken filmer avverkades halvhjärtat och öl efter öl försvann ner genom min strupe. Alkoholen spred sig äckligt långsamt i blodet. Kvällen var ändå den bästa på länge.

Tidigt på förmiddagen befann jag mig vid Bungehallen. Jag förvånades själv över att jag faktiskt var uppe så sjukt tidigt en söndagmorgon. Jag köpte krapulacokis.
Några timmar senare fann jag Julia och hennes man, Jonas, sittandes mitt på parkeringen. Jag anslöt mig till deras sällskap. Jonas var också krapula.

Vi har busat. Buset har urartat ett X antal gånger. Ganska konstigt att grannarna inte ringt polisen. Ibland är det riktigt roligt när man är smått bakfull och bara sovit 4-5 timmar! Idag är en sådan dag, när det är roligt alltså.
Julia och Jonas har gått till havet nu. Jag är ensam. Överväger att dricka krapulacokis nr. 2. Jag lyssnar på nostalgisk musik och ska strax till att värma upp lite sparrissoppa.

Jag kan ana, att inom mig fattas beslut. Utan att jag egentligen kan kontrollera det. Det är sinnessjukt och helt underbart.
Våren är utanför. Den tränger sig på, tar sig in om man öppnar fönstret.
I mitt bröst är det någonting som växer. Sprickfärdigt snart.
Jag fascineras över att jag är kapabel till att vara känslokall, samtidigt som jag svämmar över av känslor. Drar mig till minnes att precis så här var det förra året också, vid den här tiden.

Jag kan inte annat säga, än att jag älskar livet.

Det är natt.

Det kan knappast bli mycket bättre än så här.

Vi såg Helmiä ja Sikoja. Vi åt melon och salta kex med ost och drack vin och öl, Annelie, Johanna, Micke och jag. Jag blev kär i Läde. När eftertexterna rullade över tv-skärmen, dök Alida upp.
Vi begav oss till skolans tv-rum. Där såg vi Stardust. Verkligen härlig film! Den kan jag varmt rekomendera! Jag blev kär i Tristan.

Jag har alltså ikväll bliviti kär två (!) gånger. Det var tamigfan på tiden.

Nu är det natt.
Jag borde sova.
Jag är salongsberusad.
Tänker tillbaka på tiderna på bänken tillsammans med Stora Stygga Vargen.
Jag borde sova.
Suktar efter kaffe.
Tänker tillbaka på den sista sommarmånaden, när jag satt på trappan mitt i natten och drack kaffe och drömde om snickeriet.
Jag borde sova.
Jag är lycklig
men kan ändå inte förbise tanken om att allting, livet, är en cirkelkomposition.
Min andedräkt är pararellen till kärlek.
Mitt sunda förnuft, säger att det är en pararell till känslokallt sex.
Det är natt nu.
Jag borde sova.

Slow it down, Mr.

"Man åker inte till fastlandet för att köpa en dildo."
Anonym

Med detta lilla citat vill jag hänvisa till Johannas blogg.

Denna händelse ledde till obehagsdrömmar inatt. Somnade som en klubbad säl halv elva igår kväll. Halv sex vaknade jag illamående och svettig.
Halv åtta, i duschen, kom den välbekanta krampen i magtrakten, men jag bet ihop, klädde mig och begav mig till Markan för frukost.

I skolan hade vi ett roligt textsamtal. Jag käkade mackor på fikat och skrattade åt Ludde.

Efter skolan åkte Johanna, Annelie, Therese och jag till Slite.
Medan A och T gick till Systemet, strosade jag och Johanna runt på apoteket. För det är kul. Sedan gick vi och bokade solarietid till nästa veckas tisdag. I cannot wait!
Jag köpte en äcklig glass också.

Körde ett asskönt gympass innan middagen, till tonerna av SOAD.

Ville se den finska filmen Helmiä ja Sikoja ikväll.
Det verkade som om de flesta skulle hitta på annat. Och de jag frågade tackade nej.
Men sedan upptäckte jag att både Annelie och Johanna var med på noterna.

Ska klä av mig svettiga träningskläder. Ta en snabb dusch. Kränga ner melonen, jag köpte i Slite, i väskan. Annelie hade lite öl hon lovade jag fick köpa.
För övrigt har jag lite ångest över att jag glömde ringa min chefredaktör idag. Annars rullar livet i Fårösund på, i allt för snabb takt.

Hej solen!

Efter att ha suttit i skräddarställning i Julias säng ett tag, har båda mina ben somnat.

Idag i skolan pratade vi om kritik och recension. Vi läste och lyssnade på låtar av Leonard Cohen. Jag fattade inte ett kiss.
Solen kom fram och jag och Johan gick ut och satte oss och drack kaffe.
Det var skönt. Jag kände mig glad.

Solen har gått i moln och jag ska försöka ta mig upp ur sängen utan att bryta något ben.
Jag ska gå till Ica för att köpa cigaretter och posta två paket.
Senare beger jag mig till gymmet. Påbörjar 30/30 programmet idag. Jag är så upphetsad att jag knappt kan sitta still!

Den döda linjen.

Åh nej! Loggade nyss in på min e-mail och insåg att jag har deadline för tidningen på fredag klockan 16:00 (finsk tid). Detta hade jag inte en blekaste aning om.
Enligt programmet jag fick efter redaktionsträffen i januari (som jag missade, för att jag redan hade åkt tillbaka hit), hade jag bara en recension att skriva, och den ska vara inlämnad senast den 16 april.

Nu ska jag alltså skriva en liten artikel om min favoritwebbsida. Va? Har jag ens en favoritwebbsida? Jag skriver ju bara blogg. Och läser andras bloggar. Och hänger på Facebook tills mina ögon blöder (och det hatar jag mig själv för).

Dessutom står det ingenstans hur många tecken den ska vara. Känner mig väldigt förvirrad just nu.

Blött, mörkt och kallt - det är Gotland i ett nötskal.
(Citat av min klasskompis Micke)

Hunger.

Jag är hungrig. Lunchen idag var väldigt tunn, om man så säger. Men hellre tunn, än bruna bönor och fläsk.
Jag önskar att det fanns yoghurt hemma. Eller fil. Eller i alla fall en ynka frukt. Kiwi?

Pappa berättade för mig en gång, att varmt vatten frammanar mättnadskänsla, för ett litet tag i alla fall.
Borde kanske dricka varmt vatten. Och så en mentolcigarett på det, så blir det nog så bra, så bra.

Fast å andra sidan så finns det mörkt bröd. Och pesto.
Jag tycker om pesto.

Havet och alla oskrivna brev.

På hösten skrev jag en hel del brev. Sedan årsskiftet har jag skrivit kanske... tre stycken?

Jag mår illa av det här. Jag känner mig dålig. Som en dålig dotter, dålig syster, dålig vän... Det gör mig illamående. Försätter mig i ånger.
Under dagarna tänker jag ofta "oj! Det här ska jag berätta om i brevet till -".
Tre brev har jag skrivit. Tre.
Fy fan.

Jag har tänkt på havet.
Östersjön, Kvarken.

Det är som om havet är ogenomträngligt.
Som en hög mur. Omöjlig att ta sig igenom.

Varje dag tänker jag på mina systrar, min mamma, min systerdotter och min bästa vän. Varje dag. Men det som händer i Ingenstans, det som händer i platta, vackra Österbotten; det bekommer mig inte. Inte ett endaste dugg.

Här, på Gotland, av alla ställen, är min värld.
Här lever jag mitt liv.
Här har jag hittat en egen, helt underbar, surrogatfamilj (parentes här för att undvika missförstånd: ingen kommer någonsin kunna, på något vis, ersätta min familj). Det är här jag blev påmind om, vad vänskap är. Vad vänskap innebär.

Ibland.
Känns det som om
livet innan Gotland,
bara är ett bleknande minne.
Som kanske inte ens är mitt.
Ibland
känns det som om;
ett liv innan Gotland,
aldrig ens har existerat.

Skor.

Vädret utanför gör mig låg och trött.

Jag tänker på den där dikten Änglarna i Karis. Text-jaget som går i allt för tunna skor i februari.

Nu är det mars och snöslask. Våren kom, men vände och gick tillbaka.
När jag åkte tillbaka till Gotland efter jul, hade jag inte räknat med snö.
Hela december var ju grå och varm. Inte en snöflinga i sikte.

Jag är arg för att jag inte har några ordentliga skor. Känner mig lite som ett fattigt barn.
Lackskorna tar in vatten vid hälen på två röda. Så också de blå-vita Adidasskorna. Löpskorna är till för löpning (och absolut inte i snöslask). Kilklackskorna tar visserligen inte in vatten, men de är hala som fan, trånga och kalla.
Tre par skor frånsett de tidigare nämnda, finns i min ägo; ett par lila tygskor och två par ballerinas.
Inte så mycket att hänga i granen, precis.

Fan fan fan ge mig ett par gummistövlar och randiga raggsockar! NU!

Temadag: alkohol.

Idag höll socialpedagog 2:orna temadag för resten av skolan. Temat var alkohol.
Jag är helt nöjd, faktiskt.
Får nog säga som en från allmänna linjen sa; jag hade inte lust att gå hit imorse, men jag ångrar verkligen inte att jag kom.

Hassela-ungdomar kom och spelade teater för oss. Det var fint.
Utöver det har vi haft värderingsövningar och forumteater. Och så har vi ju fikat förstås.

Fälttestet.

Dagens frukost: En skiva mörkt bröd med pesto, en deciliter onaka, två körsbärstomater och två deciliter apelsinjuice.
Om man inte hinner springa ner till Markan för att äta frulle, får man helt enkelt slänga ihop det som finns hemma. Skulle ju inte vara roligt att kolapsa i skolan heller (låter kanske svagt, men jag är helt enkelt en människa som inte fungerar om jag skippar frukosten).

Jag skrev tidigare att jag hade legat och läst om löpning en natt. Jag hittade boken på Icas bokrea. Boken heter Kom igång med löpning och förlaget bonnier impact.
Det är en väldigt bra bok. Jag rekomenderar den!

Jag sprang en hel del när jag gick i högstadiet. Mest aktiv var jag i åttonde klass. Sedan slutade jag tvärt. För att jag bröt ihop psykiskt. Jag slutade träna helt och hållet.
Sedan jag kom hit har jag simmat två till tre gånger i veckan.
Nu på våren har jag fått för mig att gymma istället.

Sedan hittade jag den här boken och nu är jag även lite sugen på att börja löpträna igen. Det är ju sjukt kul, verkligen! Om jag säger annat, så ljuger jag.

Eftersom det är tisdag idag, gick jag till gymmet. Tänkte att jag skulle kolla min VO2max.
Genom det så kallade fälttestet mäter man sin maximala syreupptagningsförmåga. Det är det som är VO2max.
Testet går ut på att man går, joggar eller springer en sträcka på 2400 meter. Man ska avverka sträckan på så kort tid som möjligt, men utan att ta ut sig helt och hållet.
När man är färdig, noterar man tiden det tog, och efter det är det dags för lite matematik.

När jag var klar med sträckan körde jag mitt vanliga gympass. Det var lite trångt i gymmet ikväll.
Efter en trevlig middag kom jag hem och satte mig genast ner för att räkna.
Resultatet var... ja. Skrattretande?
Jo, skrattretande är nog ett bra ord. Jag tänker inte avslöja mitt resultat, men vi kan säga så här; ta i beaktande att jag har varit rökare i fem år.

I boken, under tabellen, står det så här; tappa inte modet om din maximala syreupptagningsförmåga ligger under genomsnittet: löpningen kommer att förbättra den.

Ja, jag antar att det är dags att dra på sig löpskorna (och sluta röka) och börja med en gång. Härligt! Snacka om endorfintönt!

Pärlor, svin och stövlar från Nokia.

Plats: klassrummet.
Humör: sjukt glad och sjukt trött. Lite kaffesugen också (även om jag redan har druckit två koppar).
Vilopuls klockan 07:50: 76 bpm (den genomsnittliga vilopulsen ligger på 72).

Vi fortsatte med dramatiken idag. Ludde delade in klassen i fyra stycken grupper. Vi skulle kopiera upp våra färdiga pjäser till hela gruppen, sedan läsa varandras.
Tanken är att vi ska jobba med texterna till imorgon eftermiddag. Då ska vi presentera pjäserna tillsammans, genom att spela/läsa upp dem för resten av klassen.

Jag åt lunch med Linn och Nils. Asnice! Sedan drack vi kaffe och rökte cigaretter och jag fick en massa brev på posten. Helmiä ja Sikoja, filmen jag hade beställt, anlände också. Snart vankas filmkväll!

Igår kväll såg vi Kärlekens Slöja. Låter ju otroligt tråkigt, men det var en riktigt fin film. Efteråt låg jag och studerade löpning fram till klockan tre på morgonen. Det är anledningen till att jag är sjukt trött idag.
Men det var lärorikt, må jag säga!
Jag tror faktiskt att jag har kommit fram till varför mina knän bråkar så som de gör.
Jag ska bara göra ett våttest, så återkommer jag med det senare.

Ikväll är det tänkt att jag ska åka och se om jag får syn på Marteboljuset.
Känner mig inte så pepp på det just nu, om jag ska vara ärlig. Skulle hellre ta det lugnt hemma och sedan lägga mig tidigt.
Dessutom fick jag höra att Calle hade sagt att vi skulle klä oss varmt och i stövlar. För det första äger jag inte ens ett par långkalsonger. För det andra äger jag inte ens par stövlar.
Inte ens hemma i Ingenstans.
Förra sommaren använde jag stövlar två gånger. Då lånade jag mammas.

Life is great.

Med huvudet i Bungehallens frysdisk fick jag syn på vegebullar (kasvispöyrykät). Då gick tanken på vegenugetter upp i rök, ögonblickligen.

När jag kom hem hade Julia hittat tillbaka till vår gemensamma lägenhet. Hela veckan har hon befunnit sig någon annanstans. Kan hända det också har berott på att hon har varit ute på turné.
Nu var hon i alla fall tillbaka.
Jag kokade pasta. Stekte vegebullarna. Blandade pesto, körsbärstomater och fetaost i pastan. Julia insisterade på att utbringa en skål för söndagar och god mat. Vi tackade även Gud.

På maten drack vi en kopp kaffe och rökte cigaretter.
Mamma slog en signal och jag berättade om fredagens fylleslag och om böcker jag vill köpa, men inte vågar för att de är så tunga och det finns inte en chans att jag skulle få hem all skönlitteratur på flyget sedan.
Julia fick ett drastiskt ryck och möblerade om i sitt sovrum. Det hela började väldigt oskyldigt med att hon bytte gardiner.

Julias man, Jonas, har anlänt.
Jag dricker en söndagsöl i väntan på att vi ska se film.
Summa summarum; Life is just awesome.

Kananugetti och endorfintönten.

Jag läser bloggar och undrar stillsamt varför jag är så hungrig. Då slår det mig att det var fem timmar sedan jag senast åt någonting.
Det vattnas i munnen när jag tänker på pasta med pesto, fetaost och soltorkade tomater. Och nugetter. Och inte kananugetter, utan den vegetariska varianten.

Vad jag åstadkommit idag? Jag har diskat och dammsugit. Druckit te med Annelie i trappen. Johanna W joinade också.

Nämnde ju igår att bakfyllan fick sällskap av träningsvärk från timmen på gymmet i fredags. Kan väl berätta att träningsvärken idag är snäppet värre. Speciellt i låren.
Trots smärtan, känner jag en sjuklig längtan till gymmet, löpbandet och vikterna. Helkonstigt.
Bara det att jag, av alla människor, faktiskt längtar till ett gym.
Det var som Fong sa; när jag kommer tillbaka till mitt hemland i början av sommaren, kommer jag vara en riktig endorfintönt.

Även om det finns mat i kylskåpet, drar jag nog på mig jackan och går till Ica.
Kan inte sluta tänka på pastan med pesto. Åh!
Hörs.

Otur.

Nej vad fan. Jag har slösat bort två och en halv timme på någonting helt i onödan; filmen Match Point. Den var så dålig att det var helt otroligt! Se inte den.

Säkerligen har jag gått upp flera kilo också. Halva lådan Mangosorbet slank ner. Femtio gram Marabou Non Stop och en halv påse Malaco Gott och Blandat. Detta sköljde jag ner med en krapulacokis.

Nu ska sminket och kläderna bort. Så ska jag välkomna John. John Blund.

Minimala klädesplagg.

Idag har jag åkt bil och lyssnat på System of a Down. Våren har hängt i luften.
FPA har, som tidigare skrivet, varit generösa och lagt in en hel del pengar på mitt kapitalkonto. Jag beslöt idag att spendera lite cash alltså.
Väl i Visby noterade jag att jag var för bakfull för att shoppa. Jag köpte i alla fall en blå- och svartrandig polo. För 59 spänn. En fis i rymden, om man ser på summan FPA har givit mig.

Jag hittade ett par härliga träningsbrallor.
Och två sportbehåar.
Jag var lite tveksamt inställd till storleken på dessa behåar.
Alldeles för bakfull och skakig i händerna för att kränga av mig kläderna i ett litet bås.
Dessa tre ting gick på ca. 500.

Hemma hos Nils låste jag fort in mig i badrummet för att ta reda på om jag skulle bli tvungen att lämna tillbaka behåarna.
Jag insåg snabbt att jag i framtiden kommer börja bo i dessa minimala klädesplagg.
De var så sjukt sköna!

Nils stekte panerade fiskfiléer och gjorde potatismos. Det var den godaste potatismosen jag ätit på länge!
Nils var iväg för att skjutsa sin svägerska Josefin, så jag åt ensam.
Katten Tuwa satt på bordet, en liten bit bort, och glodde på mig.

Bussen hem var fullproppad med folk, som vanligt. Jag fick ändå två sittplatser för mig själv.
Jag vaknade en liten bit utanför Lärbro.
Saltsmak i torra munnen. Drack vatten och såg att det bara var två passagerare kvar, förutom jag.

Klev av vid Statoil.
Mindes att jag hade tagit vantarna från baksätet i bilen vid busstationen.
Nu var de spårlöst försvunna.
Var 100% säker på att jag inte hade glömt dem i bussen.
Mystiskt.

Nu är jag hemma.
Ska värma en pizzaslize och dricka krapulacokis (helt vanlig Coca-Cola).
Har bytt om till mjukisbrallor och en skön tröja. Undertill, den skönaste av sportbehåarna.
Mangosorbet finns i frysen till mitt förfogande.
Tänkte mysa ihop mig i soffhörnet.
Tända lite ljus och se en skön film.
Egentligen skulle jag har varit på Ellas spelning vid Rindi ikväll.
Men eftersom jag fick ett ryck och söp till det ordentligt igår, kände jag mig inte så pepp.

Det blir nog läggdags tidigt ikväll.

Varför?

När man säger Jag ska gå hem nu, varför går man då inte?
När man tänker Det här är sista ölen ikväll, varför dricker man mer då för?

Vid midnatt replikerade jag att jag skulle lämna lägenheten och dra mig hemåt.
Jag stannade dock ett tag till, för jag hade nämligen inte druckit upp mitt vin.
När vinet var slut hällde jag upp ett nytt glas.
Varför? Jag skulle ju gå hem!

Plötsligt frågade någon om vi skulle hänga med på efterfest i replokalen.
Visst visst! Absolut!

Väl i replokalen bälgde jag i mig öl och suktade ständigt efter mer.

Halv sex imorse kastade jag en sista blick på klockan innan jag däckade i sängen.

Jag har duschat och käkat frukost och pratat i telefon och suttit i solen på trappen en stund.
Nu skälver jag i kroppen och lyssnar på System of a Down.
Jag känner avsaknaden av hjärnceller i mitt arma huvud.
Jag planerar klä mig i ett representabelt ansikte och dra på mig en tröja.
Sedan ska jag bege mig till Visby för att handla lite,
ty FPA har fyllt mitt kapitalkonto till bredden. Det känns najs.

Ps. Bakfyllan fick sällskap av träningsvärk. Allt är alltså väldigt skönt. Ds.
Ps. 2. Måste tilläggas att jag hade überkul igårkväll/inatt. Jag vill tacka mina underbara klasskamrater! Ds.

Han sprang.

Nu. NU har jag läst sista meningen i boken Flyga Drake.
Som alltid, när jag läser ut en bok, rös jag när jag lade boken ifrån mig.

Trodde verkligen att jag skulle bli tvungen att vaka hela natten, men se icke.
Kanske beror på att den var så sjukt bra!
Ester-Lisa rekomenderar Flyga Drake av Khaled Hosseini.

Nu måste jag sova så jag orkar prata om boken imorgon. Godnatt.

Skivan och frånvaron av självdisciplin.

Jag halvsprang hem, sparkade av mig skorna innanför dörren och startade datorn.
Slängde i skivan och tryckte på play när datorn läst in den.
Efter några hundradelssekunder lyssnade mina öron till Soldier side - introt till System Of A Downs skiva Mesmerize.
Den enda skivan av SOAD som inte finns i min ägo, men som förnimmar vackra, underbara minnen.
Ett brett leende spred sig över mitt ansikte och jag svär på att jag svävade en liten bit ovanför golvet.

Halvsprang tillbaka till skolan i hoppet om att det fanns en ledig tvättid under kvällen.
I dörröppningen sprang jag på Nils. Han ville visa mig en bild han hade målat.
Frågade mig sedan om vi skulle dricka en kopp te.
Jag tänkte på boken som låg hemma på mitt nattduksbord. Hundörat i mitten av de 320, tunna pocketsidorna. Visste ju att jag borde svara NEJ. Att jag inte hade tid, överhuvudtaget.
Men min kända brist på självdisciplin gav sig till känna, när jag hörde mig själv svara; Visst!

Vi satt i kafeterian och pratade i en timme.
Oförlåtligt, med tanke på att boken ska vara utläst till imorgon, 08:30.
Men jag kan inte undgå det faktum att konversationen var äckligt givande.
Vi pratade nämligen om projekt.
Han om ett projket som fråntagits honom.
Och jag. Jag om drömmen om ett projekt.

Under samtalets gång utvecklades drömmen. Visionen.
Blev till planer och ett hopp föddes i mig när jag hörde mig själv berätta om mina tankar.
Vet ju, att om drömmen blir verklighet en vacker dag, kommer det bli så sjukt bra!
Passionen som glöder i mig. Kärleken till det skrivna ordet.

Kom precis hem från middagen. Är nu inne i en period då jag tycker att det rentav är tröttsamt och tråkigt att äta mat. Tur är väl att jag är en förnuftig människa (som i och för sig saknar självdisciplin) som äter, även om jag inte alls har lust. Om jag varit annat, skulle jag nog ha tynat bort för länge, länge sedan.

Ska skynda mig till Ica nu. Insupa lite frisk luft och röra lite på mina stackars ben. Resten av kvällen/natten kommer spenderas i soffan/sängen tillsammans med huvudkaraktären Amir.
Vi hörs.

Vackra och snuskigt rika (på vad?).

Bang Bang!

We're beautiful and dirty rich.

.

Om sanningen ska fram (och det ska den ju),

så är vi inte det.

Men det känns så.

Och idag,

är det känslan som räknas.

.

Vi har börjat med dramatik idag. Det är otroligt intressant. Synd att jag har varit så trött.

Vårdoften har varit tung i luften.

Jag påbörjade mitt manus ensam nere i kafeterian.

Vi skulle utgå från en novell vi skrivit själva och var nöjda med.

Jag bestämde att skriva om Balkongtexten jag tidigare publicerat här. Det visade sig vara lite knepigt.

Jag kände att det vore roligare att skriva dramatik för teater än endast för läsning, men jag känner mig lite begränsad angående scenbyten. Jag är inte säker på att mina ideer är möjliga att förverkliga.

Ingenting är omöjligt.

.

Jag fick en överraskningspresent.

En mint-lakritsstång och en cd-skiva.

Jag har inte lyssnat på skivan ännu. Jag har ingen aning om vad som finns där. Men jag ska ta reda på det. Senare.

Överraskningspresenter måste nog vara det bästa som finns. Jag blev helt varm i hjärtat.

Mina inre organ smälte som mjukglass i solen. Fina vän.

.

Nu ska jag klippa till lite bilder som jag senare ska skicka iväg till den unga mannen i New York.

Vårdoften är tung i luften och jag har lust att bli smygfull. Nu.

Jag har dock hur mycket som helst kvar av Flyga Drake att läsa.

.

Imorgon hålls litteraturseminarium.

Föresten,

jag har börjat skriva dikt igen efter ett litet uppehåll.

Andrum

och njutning.

.

'Cause we're beautiful and dirty rich.

En bra bad hairday.

Idag har jag haft en bad hairday varit lite trött. Allting har dock gått väldigt fort.

Skoldagen började med en genomgång av resan till Estland. Vi åker dit veckan efter påsklovet. Vi blir där i 5 dagar. Allt är redan planerat.
2000 kronor skulle hela paketet bli att kosta. Väldigt billigt, med tanke på att det omfattar tur och retur med båt, boende, frukost, middagsbuffe, busstransporter och guider etc.

Jag spenderade en timme på gymmet innan lunchen.
Efter lunchen lyssnade vi på Ella-tjejerna som hade spelning i stora filmsalen. De var jättebra!

Utöver det har vi jobbat med dialoger.
Oriflameprodukterna kom idag också.
Parfymen jag hade beställt var tillfälligt slut, och skulle komma senare. Typiskt, det var ju den jag suktade efter!

Nils och Linn var hemma hos mig och drack kaffe på eftermiddagen. Det var kul! Vi hade en trevlig pratstund.
Nils hade med sig datorn och fyllde på min mp3. Shuhew! Hade ju lyssnat mig trött på allt som fanns där innan. Tack!
När de hade åkt hem, tänkte jag att jag nog skulle hinna läsa ett bra tag innan middagen (har 270 sidor att läsa innan torsdag), men när jag tittade på klockan, var det bara tio minuter kvar till middagen.
Under middagen framlades ett litet förslag; tv-intervju. För ett kulturprogram. Intervjun skulle röra min "bok", min poesiådra och skönlitteratur överlag.
"Boken", ja. Ett oavslutat projket. Vet inte ens om jag vill kalla det "bok". Men å andra sidan, vad är i så fall en berättelse på ca. 200 sidor, om inte en bok?

Inom en snar framtid får jag se min man Gregory House (wohoow!). Innan dess ska jag läsa. Snabbt som fan. Borde läsa 135 sidor ikväll.
Boken som ligger i strålkastarljuset för tillfället är Flyga Drake.

Imorgon har jag två möten (råd) jag borde gå på. Problemet är bara det, att båda mötena börjar 10:20. Jag bara undrar; var finns logiken i den här planeringen?

Break me down, you've got a lovely face.

.

Imorse kom Julia hem. Jag hade precis duschat, så jag drog bara på mig kläderna och så begav vi oss till skolans kafeteria för att fika. Jag hade inte hunnit sminka mig. I kafeterian träffade vi Nils. Nils sa att jag såg snällare ut utan smink.

När fikat var över och alla elever gick till sina lektioner, gick jag hem och sminkade mig. Jag stod inte ut med att se snäll ut. Vad tycker ni? Ser jag snällare ut när jag inte bär kosmetika?

.

Den här dagen har varit rolig. Den har mestadels gått ut på att jag och Nils har varit så elaka mot varandra som möjligt. Mellan episoderna av elakheter har vi inte kunnat hålla oss för skratt.

Ibland känner jag att jag behöver vara lite kaxig och riktigt elak. Just nu är det så.

Det började redan i lördags. På kvällen satt jag och pratade med Stora Stygga Vargen på msn, och jag kunde knappt kontrollera mig själv.

Jag skrev några meningar, tryckte enter, stirrade på konversationsrutan och förvånades över de kaxigheter jag lyckades få ur mig. Det var helt otroligt!

(Här är en bild på Nils och hans katt Tuwa.)

I dessa tider, när jag är elak och kaxig och bara käftas med folk, är jag ändå ganska empatisk gentemot mina medmänniskor. Det är klart att jag förstår att de kanske blir sårade och lite ledsna (nej, jag är inte hjärndöd). Det enda jag är ute efter, är ju att någon ska fatta vinken, och käfta tillbaka. Som Nils! Mina två händer räcker inte till för att räkna alla förolämpningar han har gett mig idag (och alla förolämpningar jag har gett honom). Julia tappade praktiskt taget hakan när hon hörde hemskheterna vi sa till varandra.

Jag har kommit fram till varför jag söker efter någon som är rapp nog i käften för att munnhuggas med. Det är frånvaron av min vän Magnus, som fortfarande är kvar i Ingenstans. Han är på samma nivå som jag, förstår alltid vinken och har skinn på näsan. Dessutom har han en förmåga att alltid lyckas hamna i överläge. Detta resulterar i att det alltid spårar ur. Till sist har vi gått så långt att det inte finns värre saker att säga. Då brukar vi titta på varandra en lång stund, för att sedan inte kunna hålla oss längre. Vika oss dubbla och skratta tills magmusklerna börjar krampa.

Jag beräknar att elakheterna och provoserandet är över imorgon kväll (alternativt onsdag morgon). Då blir jag snäll igen. Äckligt snäll. Jag kanske till och med struntar i att sminka mig (yeah right, like that's gonna happen!).

Fin söndag.

.

Igår var det så otroligt fint väder. Och väldigt varmt också! Jag tog en långpromenad på eftermiddagen. Här får ni lite bilder som ger vårfeelis!

Fårösund är ändå vackert (färgfiltret var ett misstag, vilket jag senare upptäckte. Men det får duga.)

Här kan man beskåda en liten kvarn.

Jag gick till hamnen. Där slog jag mig ner och filosoferade en lång stund. Det var skönt i solen.

De fula solglasögonen fick följa med.

Helt okej utsikt.

Ganska jävla okej, alltså.

På väg hem.

Plogbilen har förstört Folkhögskola-skylten. Inte okej.