Gammalt blogginlägg.

Förlorad kamp.
20:09, 13 juli 2008

Det är lite mer än en vecka sedan. Jag satt på bussen med knäna uppdragna under hakan och tittade ut över landskapet som rusade förbi fönstret. Jag frös. Inte för att det var kallt i luften, nej. Det var behagligt varmt. Anledningen till att jag frös, var musiken i mina öron. Hela tiden fick jag rätta till vänstra hörluren, den fick inte plats i örat tillsammans med piercingen. Ju närmare Ingenstans vi kom, desto större blev ångesten. Jag skrev ett tiotal meddelanden på min telefon, men skickade inte ett enda. Under 45 minuter arbetade min hjärna på högvarv. Gick igenom alla dessa händelser som, under endast en månad, gjort att Ingenstans blivit den ensammaste platsen på jorden. Jag kände mig som en idiot, ett missfoster, en missanpassad nolla. Flyktigt gjorde jag upp några snabba planer i huvudet, men snart nog insåg jag att det kanske inte fanns någon återvändo. Jag insåg att kampen kanske var över, jag hade förlöjligat mig, skämt ut mig och, framförallt; jag hade förlorat. Med endast våra minnen bakom mig hade jag sjunkit ner i gyttjan. Jag stod med gyttjan till knäna, och hur ska man komma sig upp därifrån om ingen räcker ut en hjälpande hand?