"Du äter kanske fortfarande pizza" och monsterspindlarnas återkomst.

... så vi promenerade till Statoil. Det var vår i kvällsluften och jag och Micke funderade över svenska och finska traditioner och seder och en hel del brasor.
Vi anlände till Statoil en kvart innan stängningsdags.

Vi hittade varsin film, plockade på oss Coca-Cola, godis och snus och ställde oss i kassan. När kassabiträdet frågade efter mitt personnummer förstod jag ögonblickligen att det skulle bli problematiskt och komma att ta tid (läs: det gör ofta det om man inte är svensk).
Efter några om och men fick Micke hyra båda filmerna, men jag betalade förstås den ena.

På vägen tillbaka till skolan, rättare sagt; på infarten till parkeringen, fick Micke syn på en stor, jävligt äcklig, fet, svart, hårig spindel. Och när vi började se oss om, var där hur många som helst! Värsta spindelinvasionen! Det började krypa under huden på mig. De var så otroligt obehagliga!
Efter mörkrets inbrott, hade det blivit lite småkyligt i luften, och spindlarna var långsamma och liksom... sega på något vis.
Blä! Hade glömt bort hur sjukt stora alla insekter är här på ön. Hade nästan inbillat mig att jag sluppit dem för gott, men nu visade det sig att de var tillbaka.

Vi tog skydd mot spindlarna inne i skolans lunchrum. Jag värmde ännu en pizza. En Coca-Cola slank ner medan vi väntade på att ugnen skulle bli varm, och sedan på att pizzan skulle bli färdig.

Vi bänkade oss i klassrummet och slängde i "Patrik 1,5" i dvd:spelaren.
Pizzan försvann fort och ännu en Coca-Cola intogs. Sedan även lite saltlakrits och choklad.
Och filmen var fin! Sevärd, verkligen! Josefin gillar (läs: är kär i Gustaf Skarsgård).

Rätt som det var, loggade jag in på Facebook (läs: för att spana in den där magikern), och där var min amerikanska vän Jason som jag inte pratat med på flera månader. Jag blev så glad!
Om man har vänner bosatta på andra sidan jorden, är det ibland till ens fördel att vara vaken mitt i nätterna (och dessutom inloggad på Facebook och dylika ställen).
Det visade sig också att min engelska inte är så rostig som jag gått omkring och trott. Vilket också är bra med tanke på den här unga mannen som smugit sig in i mitt liv igen.

Nu är klockan mycket. Någonstans i fjärran kan jag höra något som ropar. Det är min säng, på andra sidan parkeringen. Jag ska nog göra mina lakan sällskap nu.
Och den där magikern som även besöker mig i Drömmarnas Rike.
SO LONG SUCKERS! (Jag skojade bara.)