Trodde ni jag hade slutat blogga?
Då trodde ni fel!
Då trodde ni fel!
Dagen D
7 år sedan
måndag, juni 01, 2009
onsdag, maj 27, 2009
Jag har varit med om er, jag kan aldrig förlora er.
- så skrev Alida på whiteboarden, kvällen innan skolavslutningen.
Den här bloggen är tillägnad;
mina älskade systrar, min kära mor, Mina Falkögon; Fong, Hanna, vännerna som står mig nära, Stora Stygga Vargen och mina bekanta. Den är även tillägnad pojkarna, de unga männen, mina gulliga arbetskamrater, den där mannen T, mina svågrar, de underbara människorna jag kom att älska på Skrivarlinjen och Nils.
Den här bloggen är tillägnad resten av världen,
de som flydde Ingenstans och de som ännu är kvar där. Den är tillägnad Jonathan och de nyfikna, de som bara trillar in och de som ville följa med till Gotland.
tisdag, maj 26, 2009
Det svarta hålet i garderoben.
Jag ringde Nils. Jag behövde inte berätta vad jag pysslat med. Allt jag gjorde var att fnissa lite, så förstod han, min vän.
När jag var här över julen, köpte jag mig ett par ONLY-jeans i väldigt gott skick från Röda Korsets loppis. De gick på sex euro, var av mörk denim, satt som gjutna men var lite för långa. Jag lät dem bli kvar i Ingenstans när jag åkte tillbaka till Gotland. Tänkte att jag skulle sy upp dem när jag kom tillbaka nu i maj.
Men de är spårlöst försvunna.
Jag har vänt in och ut på garderoben. Även jeanshyllan i lillasysterns garderob, men utan större framgång.
Däremot hittade jag mina Marvelkallingar med Hulken-motiv, vilka jag trodde hade sugits ner i ett svart hål eller dylikt. Det gladde mig.
Finner också att Caprijeansen jag köpte förra sommaren, sitter bättre än någonsin, tack vare de kilon jag lagt på mig under tiden på ön.
Jag har hunnit dricka en kopp kaffe och hängt in alla mina sommarklänningar i längd- samt färgordning. Nu vankas mer kaffe.
I miss you, sweetie!
Saknar min vän Jason väldigt mycket idag. Nästan så mycket så jag på impuls kunde tänka mig boka en flygbiljett till USA.
Men det gör jag ju inte. Jag ska dricka kaffe och leta efter försvunna saker.
måndag, maj 25, 2009
Cosmo.
Jag surfade omkring och hamnade på Cosmopolitans hemsida.
399 sek för 12 nummer var ju som en fis i rymden.
Men eftersom jag bor i Finland och de svenska tidningarna kommer från Sverige,
slutade de 12 tidningarna på dryga 700 sek.
Kanske jag skulle ha beställt en årsprenumeration på finska Cosmopolitan istället? Jag kunde ju alltid titta på bilderna.
Finnen ilsknar till.
Ledigheten börjar bli outhärdlig nu. När jag inte dricker kaffe med diverse pojkar och unga män, driver jag omkring och letar efter saker att sysselsätta mig med.
Inatt sov jag tolv timmar. Drack sedan lite te på trappen, varefter jag drog på mig ett par jeans, traskade till posten för att göra en kopia på ett viktigt papper som jag sedan sände till Akademin.
Gick till den där macken som tidigare var vårt andra hem, slog mig ned i rökrummet med en cola, en kaffe och februarinumret av Papper (kör ingen ut tidningen i Österbotten längre?).
En stund senare kom Esa.
Vi gjorde ingenting i en och en halv timme. Rico och Ropa kom förbi en sväng.
När Esa cyklade hemåt, cyklade jag till jobbet. En kaffe slank ner och jag småpratade med bekanta. Gled omkring bland borden medan mina två arbetskamrater jobbade.
Cyklade sedan till livsmedelbutiken.
Där ilsknade jag till.
Cosmo lyste med sin frånvaro i tidningshyllan. Det fanns ingen vanlig pesto. Bara röd pesto och någon mysko pesto-sås. Pirkkas fetaost var slut. Några kasvispöyrykät fanns inte heller, och för det andra tog det ett bra tag innan jag förstod att de inte förvarade köttbullarna i frysen. Jag längtade till Bungehallen.
Jag var riktigt ilsken, så jag gjorde uppror och köpte en halv liter SIA glass.
Kvällen spenderas ensam hemma i soffan.
Härnäst serveras Friends.
Tjugoårskalas.
Igår var lilla släkten här på kaffekalas. Jag hade gjort smörgåstårta. Jag fick fina presenter och hade roligt.
.
Det hade lilla Nicolina också.
Jag och Nicolinas morsa.
På kvällen kom min bästa kompis Fong och hans flickvän hit. Av Fong fick jag en bok som hette Vänner för livet - om vikten av vänskap.
När Fong och flickvännen åkt, for jag ut med Esa, Öurin, Simon och Komsi. Simon bjöd på kaffe. Jag köpte äckliga cigaretter.
Åkte hem och diskade undan efter kalaset.
Vi midnatt däckade jag i sängen av utmattning.
Det var en lååång, men väldigt rolig tjugoårsdag.
Det var den bästaste födelsedagspresenten ever.
Så jag gjorde det där man absolut inte gör; jag hoppade upp på cykeln mitt i natten. Jag begav mig till den där macken som en gång i tiderna var vårt andra hem. På väg dit slog det mig att klockan var efter tolv, och att min födelsedag hade börjat.
Nattpratade lite passligt trevligt med busschauffören en bra stund, tills han sa ykstoista ja seitsemänkymmentä. Skämdes dock inte ett dugg, kanske var jag för trött.
D var måttligt full när han mötte mig vid busstationen. Jag hade skitigt hår. Tillsammans utgjorde vi den perfekta duon. Vi var Kultapari. Han kramade mig så hårt att jag trodde han skulle knäcka alla revben på mig.
Majnatten var ljus och varm och hand i hand traskade vi till ena änden av Skolhusgatan.
Aldrig har jag sett hans ögon så,
så som de såg ut
när han sa;
- Tänk att det är du.
Tre timmar senare, närmre bestämt exakt nollsjunollnoll, vaknade jag upp. Jag hade drömt om snickeriet och en man och jag var riktigt förbannad. En stund senare vaknade D.
- Är du vaken redan?
- Ja.
- Varför?
- Jag är arg.
På bara ett ögonblick hade D trollat bort ilskan och till sist slappnade jag av och somnade om.
Vid tio kröp han upp i sängen bredvid mig, fullt påklädd, färdig att åka.
En kvart senare klev jag ut på gatan. Inte ett moln syntes till och luften var stekhet.
Vi hoppade in i bilen.
Jag tittade på D nästan hela vägen hem. Han var så snygg att jag kunde ha dött på fläcken. Även om jag hade skitigt hår, var jag också väldigt snygg. Jag insåg att vi var sjukt snygga tillsammans. Våra respektive pilotbrillor gjorde situationen bara ännu mer het.
Det var den bästaste födelsedagsmorgonen någonsin.
söndag, maj 24, 2009
Med buss genom majnatten.
Öurin, som skulle ta mig från Ingenstans till stan, skulle bege sig först vid fyra nu på morgonen.
Otroligt nog sitter jag och överväger att ta bussen som går halv två.
Fantiserar om att klä mig varmt i mjuka kläder, halvslumra på bussen med In Flames i öronen för att sedan möta upp en ung man i änden av Skolhusgatan i majnatten bara för att sova några timmar.
Jag vet inte riktigt hur detta kommer sluta. Men jag antar att jag kommer göra det som chockerar mest. För det brukar jag. Vanligtvis.
lördag, maj 23, 2009
I'm living the dream.
Kanske man kan säga att jag lever det liv ni bara drömmer om.
Jag är tillbaka bland mina killar och de unga männen.
Jag har återgått till den karaktär jag tidigare var. Visst var jag samma människa på Gotland, men lite mer lågmäld, lite mer i bakgrunden.
Igår åt jag middag tillsammans med äldre systrar och bästa tjejkompis på Amarillo. Sedan gick vi till Cristal för drinkar.
Efter ett tag joinade även en svåger med vänner, H; den unga mannen vars skratt jag älskar och Fong med flickvän.
Livet var underbart, H smakade gott och jag somnade sött på en soffa jag alltid sover sött på.
Vaknade imorse av äldsta systern,
vilken placerade en födelsedagspresent vid min sida.
Hade drömt om samma unga man jag drömde om senast på samma soffa.
Vi åt frukost på gården i solen, sedan åkte vi till stan.
Micki mötte mig i Ingenstans.
Vi cyklade till Restaurangen.
Där var de flesta av crew:t.
Vi åt metsästäjänleipä och drack kaffe.
Öurin hämtade mig hemma senare. Vi åkte med Robert och Conny för att handla till kalaset imorgon.
Efterhand plockade vi upp Esa, Rico och Putt.
Mittiallt var vi påväg bort från Ingenstans.
Conny och jag satt som fastklistrade vid dvd:n och Pitbull Ft. Ying Yang Twins and Lil Jon - Bojangles.
Väl i stan åkte vi till Shell för att köpa kaffe.
Vi bara stod där, helt nonchalanta, på pakeringen och rökte när H dök upp, helt utan förvarning. Jag blev eld och lågor och anföll honom innan det var dags att åka tillbaka till Ingenstans.
Conny och jag halvsov salongsberusade hela vägen tillbaka till Ingenstans. Hemma igen drack jag ännu en Olvi Kulta Lonkero och skrapade en Onnen Sanat. Jag vann ingenting, men tänkte på de två som gett mig fyrtio euro de senaste dagarna.
Strax ska jag tillreda en smörgåstårta och för ögonblicket lyssnar jag på Imogen Heap och planerar spendera natten i stan.
Just because I'm everything he want's.
Och Gotland; det var ingenting annat än en konstig dröm.
onsdag, maj 20, 2009
Tecken.
Mamma och lillasyster och svågern har besökt församlingshemmet nu ikväll för att förbereda dopet.
I höstas gjorde Ingenstans församling en resa till ön Gotland.
Mamma berättade att de hade satt upp bilder från resan i församlingshemmet.
Min reaktion var;
- Neeej!
Är detta månne Guds sätt att säga "du hör hemma på Gotland"?
Mjölk.
Kära läsare.
Eftersom jag är bosatt i Finland på heltid numera, har jag återigen börjat dricka mjölk till maten.
Premiären gick av stapeln för sju minuter sedan;
Jag drack ett stort glas kall mjölk till pastan. Det var det godaste jag druckit på länge (eller i alla fall sedan igår när jag drack Kulta Lonkero.)
Ingenting kommer någonsin bli som förut, och ingenting har heller förändrats.
Första dagen i Ingenstans har tett sig som de flesta dagar i Ingenstans gör. Allting är sig likt alltså. Jag mår som en ko på första grönbetet. Det kan egentligen inte bli bättre.
Jag klev upp. Gled omkring hemmavid ett tag.
Med In Flames i öronen hoppade jag upp på min trogne springare, cyklade den sedvanliga vägen till jobbet för en kaffe med arbetskamrater och chef. Spanade in min arbetslista och förhörde kollegorna angående de nya sommarbarnen jag ska få äran att jobba med under sommaren.
Efter ett tag kom Esa. Vi hoppade in i bilen, drog iväg till nästa stopp. Rico kom också. Vi drack kaffe.
Det fanns egentligen inte så mycket att säga. Det kändes som om jag umgicks med dem senast i förrgår. När kaffekopparna var urdruckna och ett X antal cigaretter rökta, begav vi oss. Rico körde hem och Esa och jag gled omkring. DK:ade. Radio Rock spelade Serj Tankian. Vi handlade lite förnödenheter vid the place where it used to happen.
.
Lillasyster & jag vid havet igår kväll.
Är hemma för en liten stund nu. Jag har redan inlett min Ingenstansiska diet; frukost, ett sjukt antal koppar kaffe, en liten bit mat på kvällskvisten och sedan ännu mer kaffe.
Jag lyssnar på finska rapparen Stig Dogg (som jag vet att Esa bara hatar). Ska strax förse mig själv med dagens varma mål. Ska sedan bege mig hem till kära farmor, efter det hem till Magnus (insåg tidigare idag när vi pratade i telefon att jag har saknat honom hemskt mycket). Hoppas i hemlighet att vi kan åka ut med Mustangen.
Någonstans var jag naiv nog att tro att jag skulle fortsätta ta det lugnt. Men jag behöver bara sätta min fot i Ingenstans för att ha ett sprängfyllt schema. Det är sjukt och samtidigt helt wonderful.
Imorgon döps min söta systerdotter Nicolina. På fredag åker jag tillbaka till vackra Vasa för att umgås med H och förhoppningsvis Fong, och förstås för att fira mina (snart) tjugo år tillsammans med systrar och gamla kombon.
Den första morgonen i Ingenstans.
Det är en helt vanlig morgon i Ingenstans när jag vaknar.
Eller, egentligen är det ju absolut ingen vanlig morgon, för det är den första morgonen jag vaknar i Ingenstans.
Jag slår på stereon och låter Frida Hyvönen sjunga Scandinavian Blonde medan jag öppnar fönstret och klär på mig.
Jag är på väg genom dörröppningen när en tanke blixtsnabbt skjuts genom mitt huvud och jag vänder mig om.
Jag sneglar på dubbelsängen. Den obekvämaste sängen i hela universum, men som trots allt är min säng. Jag går tillbaka, sliter undan täcket. Granskar lakanen.
Då förstår jag, att senast någon sov i de här lakanen, var den sista natten jag och H sov tillsammans.
Sedan länge förstelnade vätskor som hotar om DNA-prover som inte ljuger.
Jag går ur i köket och gör frukost.
Och jag kan inte låta bli att fnissa.
tisdag, maj 19, 2009
Sagan om det underbara landet på andra sidan havet.
Resan gick bra. Skitbra! Grinade lite lagom när vi lyfte och flög bort från ön. Hulkande bad jag den förbryllade flygvärdinnan om mjölk och socker till kaffet. Och JA älskade klasskamrater! Jag läste era små hälsningar i antologin och jag grät lite extra lagom när jag läste dem. Jag älskar er, allihop! Sov som en stock några timmar på en soffa belägen hos min mormor i Umeå inatt. Klev upp kvart över sex och gjorde mig iordning och packade ihop.
Klev iland, 14:30, finsk tid. Tänkte att; herregud vad grått här är! Träden hade förvisso slagit ut, men inte lika grönskande som på ön.
- Ja, det är bra. Han har frågat efter dig, svarade Fong.
- Va!?
- Ja, flera gånger faktiskt.
- Va!? Varför har du inte sagt någonting tidigare!? När har han frågat efter mig?
- Öh, ja… senast igår, och gången innan det var väl för… tre dagar sedan?
Jag blev stum. H. Den unga mannen vars skratt jag förälskade mig i hemma på jullovet. H, som jag inte pratat med sedan början av februari. Jag trodde att han hade glömt mig, träffat någon annan. Att det var roligt så länge det varade. Att det kanske inte betydde så mycket.
- Han ville träffa dig idag.
Det kom som ett slag i magen. Ett varmt, härligt slag. Ett oväntat. Jag blev knäsvag. Det blev lite jobbigt att andas. Fong ringde ett samtal. På ett kort ögonblick hade jag förvandlats till en nervös fjortonåring.
- Jag är i närheten. Jag vill gärna komma förbi och säga hej.
Och när H dök upp var Hanna snabb med att skynda iväg. Han kramade mig länge. En stund senare dök Lillasystern och svågern upp. Vi sneddade över torget. Han gick underligt nära mig. Jag förvånades. Det var som om jag inte alls hade varit borta i fyra månader. Att vi bara tog vid där vi avslutade i början på januari. Vansinnigt.
- När kommer du tillbaka till stan? frågade han.
- Jag är inte säker. Men antagligen på fredag, svarade jag.
- Okej. Ring mig. Jag vill att du gör det.
- Har du saknat mig?
- Ja.
- Ha det bra. Vi ses.
Det blev konstigt. Kramen, hans hand som fattade min, den snabba kyssen. Han gick åt ett håll och jag åt ett annat. Knävecken hotade att vika sig under min kropp.
I samma ögonblick som vi passerade gränsen, och äntrade Ingenstans bytte CD-spelaren spår och Fronda sjöng ”Jag är tillbaks!” och jag och Lillasystern blev ivriga i baksätet och ropade till svågern att höja volymen och han höjde volymen och allt i mitt liv var glädje och lycka och vi passerade mina älskade restaurang där jag sliter om somrarna och vi åkte ner till havet och magen fylldes av en härlig tillfredsställelse och ett underbart lugn och vi besökte pappa och stötte på mamma och mittiallt klev jag ur bilen, klev ner på grusgången.
måndag, maj 18, 2009
Lugn förmiddag i Slite.
Jag somnade som en klubbad säl igår kväll. Sov som en stock. Vaknade upp i ett slags konstigt stadium mellan vakna och somna när Linn kom ner och skulle åka till jobbet.
Föll ner i REM sömnen efter några sekunder och nästa gång jag vaknade, 08:08, var när Nils dundrade ner för trappan.
När jag kikade upp på honom kände jag direkt att jag inte hade sovit tillräckligt.
Motvilligt klev jag upp och gick omkring en stund för att piggna till lite.
Snabbt hade jag krupit ner under filten i soffan igen.
Jag tittade på Nils när han åt frukost. Lyssnade när han spelade gitarr.
Så reste han sig och efter en liten stund ställde han ner en kopp svart kaffe på vardagsrumsbordet.
Jag hörde hans steg i trappan och på övervåningen.
Plötsligt vaknade jag av att han kom ner igen. Jag kikade på den digitala klockan på telefonens skärmsläckare. 11:30. Kaffekoppen hade kallnat.
Nu sitter jag på golvet i Nils' rum. Jag sitter i skräddarställning och båda mina ben har somnat. Nils sitter bredvid i sin fåtölj och spelar Metroid 3, som damp ner i postlådan tidigare. Han säger att han är hungrig. Frågar om jag vill käka lunch.
Jag är inte hungrig. Jag åt ju frukost för bara en dryg timme sedan. Drack kaffe för en halv sedan.
Ute är det molnigt och regnet duggar. Det tycker jag är bra. Fast det får gärna klarna upp till kvällen när jag ska flyga iväg till Umeå. Jag vill ju gärna se ön jag lämnar.
Nu ska jag diska.
Föll ner i REM sömnen efter några sekunder och nästa gång jag vaknade, 08:08, var när Nils dundrade ner för trappan.
När jag kikade upp på honom kände jag direkt att jag inte hade sovit tillräckligt.
Motvilligt klev jag upp och gick omkring en stund för att piggna till lite.
Snabbt hade jag krupit ner under filten i soffan igen.
Jag tittade på Nils när han åt frukost. Lyssnade när han spelade gitarr.
Så reste han sig och efter en liten stund ställde han ner en kopp svart kaffe på vardagsrumsbordet.
Jag hörde hans steg i trappan och på övervåningen.
Plötsligt vaknade jag av att han kom ner igen. Jag kikade på den digitala klockan på telefonens skärmsläckare. 11:30. Kaffekoppen hade kallnat.
Nu sitter jag på golvet i Nils' rum. Jag sitter i skräddarställning och båda mina ben har somnat. Nils sitter bredvid i sin fåtölj och spelar Metroid 3, som damp ner i postlådan tidigare. Han säger att han är hungrig. Frågar om jag vill käka lunch.
Jag är inte hungrig. Jag åt ju frukost för bara en dryg timme sedan. Drack kaffe för en halv sedan.
Ute är det molnigt och regnet duggar. Det tycker jag är bra. Fast det får gärna klarna upp till kvällen när jag ska flyga iväg till Umeå. Jag vill ju gärna se ön jag lämnar.
Nu ska jag diska.
söndag, maj 17, 2009
Sista natten på ön.
Jag vaknade imorse en kvart innan klockan skulle ringa. Ändå hade jag bara fått sova i sex timmar. Klev upp och åt gröt och sedan hoppade jag i duschen. Varmvattnet tog slut efter en halv minut.
Jag drack en sista kopp kaffe med Annelie på trappan. Sa hejdå till Ellinor.
Fortsatte packa. Sa hejdå till Alida och Annelie.
Vid halv tolv åkte också Julia och Jonas iväg. Julia började grina när vi sa hejdå.
Jag slängde ut allt lägenhetsinnehåll på loftgången och dammsög.
Den sista jag sa hejdå till var Johanna D. Jag var ensam kvar i Fårösund.
När jag hade skurat färdigt plockade jag med mig lite saker och gick över till skolan för att äta en sen lunch. D ringde. Han har nu börjat planera för vår kommande sommar tillsammans.
Han avslutade samtalet med att säga:
- Jag väntar på dig.
- Jag vet, svarade jag.
- Bra.
Vid tre kom Nils. Jag lyfte ner all packning på parkeringen och han hjälpte mig sen med att få in det i bilen. Jag vinkade hejdå till Fårösund och vi satte riktning mot Slite.
Vi åkte hem till Nils' mamma och drack kaffe. Efter ett tag åkte vi till affären och köpte cigaretter och glass. Vi slog oss ned och funderade över livet. Vad som varit och vad som komma skall.
Min chockrosa resväska vägde tidigare idag cirka trettio kilo. Tio kilo för mycket alltså.
Men Nils' och jag gjorde en bra deal: Jag får magasinera alla mina böcker och filmer hemma hos honom tills vidare.
Så under tiden Nils spelat Resident Evil har jag packat om. Igen.
Sedan gjorde vi potatismos och fiskpinnar. Vi åt framför Futurama. Linn bjöd på jättegod glass.
Nu är jag mätt och så trött att jag knappt kan hålla ögonen öppna.
Ska bädda i soffan nu och sedan lägga mig. Kommer sova sött inatt.
Jag drack en sista kopp kaffe med Annelie på trappan. Sa hejdå till Ellinor.
Fortsatte packa. Sa hejdå till Alida och Annelie.
Vid halv tolv åkte också Julia och Jonas iväg. Julia började grina när vi sa hejdå.
Jag slängde ut allt lägenhetsinnehåll på loftgången och dammsög.
Den sista jag sa hejdå till var Johanna D. Jag var ensam kvar i Fårösund.
När jag hade skurat färdigt plockade jag med mig lite saker och gick över till skolan för att äta en sen lunch. D ringde. Han har nu börjat planera för vår kommande sommar tillsammans.
Han avslutade samtalet med att säga:
- Jag väntar på dig.
- Jag vet, svarade jag.
- Bra.
Vid tre kom Nils. Jag lyfte ner all packning på parkeringen och han hjälpte mig sen med att få in det i bilen. Jag vinkade hejdå till Fårösund och vi satte riktning mot Slite.
Vi åkte hem till Nils' mamma och drack kaffe. Efter ett tag åkte vi till affären och köpte cigaretter och glass. Vi slog oss ned och funderade över livet. Vad som varit och vad som komma skall.
Min chockrosa resväska vägde tidigare idag cirka trettio kilo. Tio kilo för mycket alltså.
Men Nils' och jag gjorde en bra deal: Jag får magasinera alla mina böcker och filmer hemma hos honom tills vidare.
Så under tiden Nils spelat Resident Evil har jag packat om. Igen.
Sedan gjorde vi potatismos och fiskpinnar. Vi åt framför Futurama. Linn bjöd på jättegod glass.
Nu är jag mätt och så trött att jag knappt kan hålla ögonen öppna.
Ska bädda i soffan nu och sedan lägga mig. Kommer sova sött inatt.
Med dessa ord önskar jag er läsare vackra drömmar.
Bilderna laddar trögt, trögt, trögt. Norge vann Eurovision Song Contest. Finland kom sist. Inatt sover jag i min säng i mitt sovrum i min lägenhet i Fårösund för sista gången.
Ludde messade. Skrev att Jesus skulle komma över med min väska kring midnatt. Nu är klockan på väg mot halv två, och Jesus har fortfarande inte varit här.
Det dummaste är, att i den där väskan finns mitt svindyra Marimekkobadlakan. Jag behöver ju det imorgonbitti när jag ska duscha. Klockan ringer 08:00. Domt hovo får kråppin liid.
Hur jag än letar, kan jag inte för någonting på denna jord hitta hörlurarna till mp3:n. Jag borde gå hem och lägga mig.
Visste ni föresten, att det som i Finland heter plättar, kallas i Sverige för pannkakor. Dessutom verkar svenskarna tro att man ska äta dessa till middag.
Jag har bott här i nio månader nu. Och jag förstår fortfarande inte.
Ludde messade. Skrev att Jesus skulle komma över med min väska kring midnatt. Nu är klockan på väg mot halv två, och Jesus har fortfarande inte varit här.
Det dummaste är, att i den där väskan finns mitt svindyra Marimekkobadlakan. Jag behöver ju det imorgonbitti när jag ska duscha. Klockan ringer 08:00. Domt hovo får kråppin liid.
Hur jag än letar, kan jag inte för någonting på denna jord hitta hörlurarna till mp3:n. Jag borde gå hem och lägga mig.
Visste ni föresten, att det som i Finland heter plättar, kallas i Sverige för pannkakor. Dessutom verkar svenskarna tro att man ska äta dessa till middag.
Jag har bott här i nio månader nu. Och jag förstår fortfarande inte.
Jag lever fortfarande i förnekelse.
Föresten. Jag har inte gråtit än. Jag hade verkligen trott att jag skulle börja grina idag när jag kramade Johanna och Sara hejdå.
Men icke. Inte en liten, liten tår heller.
Jag antar att jag kommer bryta ihop på planet sen, när vi lyfter över Visby och man nästan kan se hela ön. Då, då! Då kommer jag storböla. Då kommer jag inse att detta verkligen händer.
Då kommer jag läsa de hälsningar som mina underbara, älskade klasskamrater skrivit i mitt eget exemplar av antologin.
Och jag kommer lipa.
Det är som om alla tårarna sparas till ett och samma tillfälle. Och när de väl kommer, ja, då kan man likna dem vid Niagarafallet.
Men icke. Inte en liten, liten tår heller.
Jag antar att jag kommer bryta ihop på planet sen, när vi lyfter över Visby och man nästan kan se hela ön. Då, då! Då kommer jag storböla. Då kommer jag inse att detta verkligen händer.
Då kommer jag läsa de hälsningar som mina underbara, älskade klasskamrater skrivit i mitt eget exemplar av antologin.
Och jag kommer lipa.
Det är som om alla tårarna sparas till ett och samma tillfälle. Och när de väl kommer, ja, då kan man likna dem vid Niagarafallet.
Skolavslutning.
Igår hade vi skolavslutning. Det var fint. Både bra och dåligt. Jag kramades en massa och skrattade så jag fick ont i magen. Nils var busig och skrek när jag åt glass så glassen rann ut ur munnen och jag fick glass i håret och sedan hade han ut cigarettpaketet i min handväska.
Så här fina var vi igår (Nils var egentligen finare innan, men han bytte om sen...):
.
Så här fina var vi igår (Nils var egentligen finare innan, men han bytte om sen...):
.
När skolavslutningen var över och vi hade kramats och varit lite blödiga ett tag, hoppade vi in i bilen och åkte till Slite för att inhandla alkohol och grillmaterial.
Sedan åkte vi hem till Fårösund, gjorde oss iordning, körde till färjan och åkte hem till Ludde. Där grillade vi och drack och myste och vi gick ner till havet och det var otroligt vackert och natten var oändlig och skulle aldrig ta slut och Ludde höll världens finaste tal och alla fick tårar i ögonen och jag var ju lite full så jag glömde min väska hemma hos Ludde.
Idag har jag varit lite krapulantisk och vemodig när jag tvunget har skiljts åt från Johanna W och Sara. Efter kvällsmaten har jag packat om allt men hur jag än gör finns det inte en chans att jag får med mig allt som finns i mitt sovrum för tillfället. Och jag kan säga att det är inte mycket.
Jag fortsätter natten med att flytta bilder från datorn till ExtraFilm. Så länge bilderna flyttas ska jag springa över till nya boendet och säga hejdå till mina klasskamrater som åker tidigt imorgonbitti. Imorgon ska jag packa det sista, hiva ut allt ur lägenheten, och när Julia och Jonas åkt ska jag i lugn och ro dammsuga och skura. Nils hämtar mig någongång mellan två och tre.
Efter en natt på en soffa i Slite bär det av mot Visby flygplats. Därifrån flyger jag till Umeå, sover några timmar och tar mig sedan över havet till Vasa, tillsammans med min morbror och min mormor.
torsdag, maj 14, 2009
På andra sidan havet.
På andra sidan havet väntar en ung man på mig.
Det är ofrånkomligt.
Inte vill jag ha det på något annat sätt heller.
Han säger att
vi har väntat på det här tillräckligt länge. Jag tänker inte låta någon eller någonting förhindra det.
(Ett utdrag; 21:40, 05 november 2007.
... efter en cigarett i kylan på balkongen hoppade jag i dushen – brännande hett vatten mot min bara hud.
Med fuktigt hår kröp jag ner mellan lakanen. Det är skönt att somna nydushad. Och på tal om att somna; så förstår jag inte ens var vi fick idén ifrån, idén att vi skulle sova tillsammans.
Efter ett tag (sekunder, timmar?) låg vi tysta, tätt, tätt, tätt intill varandra. Hans högra överarm mot min vänstra överarm och lugna andetag i mitt fuktiga hår. I min mage började det försiktigt vibrera, som vanligt, en sjudande värme spred sig ut i kroppen.
Jag miste tidsuppfattningen totalt när vi väl lade oss tillrätta, sov i perioder.
Allt jag vet, är att jag vaknade någongång mitt i natten, stirrade upp i taket. Av hans andetag att döma, var han också vaken. En känsla i mitt bröst och jag kunde inte hejda mig; kastade meningen ut i rymden;
- Det känns precis som julafton.
- Nämen så kul är det väl inte att sova med mig, svarade han med ett skratt, även om jag inte ställt någon fråga.
Jag skrattade, slumrade återigen på hans arm. När jag sedan vaknade på nytt insåg jag att jag helt och hållet hade glömt bort hur otroligt hemskt underbart mysigt det är att bara sova bredvid en annan människa.)
Kanske vi har väntat ända sedan den där kvällen för flera år sedan, när han lutade sig över soffan där jag låg, och yttrade den mening som var anledningen till att jag i början av vår bekantskap hatade, ja, nästintill föraktade honom.
Kanske. Och nu väntar han på mig, på andra sidan havet.
Inte vill jag ha det på något annat sätt heller.
Det är ofrånkomligt.
Inte vill jag ha det på något annat sätt heller.
Han säger att
vi har väntat på det här tillräckligt länge. Jag tänker inte låta någon eller någonting förhindra det.
(Ett utdrag; 21:40, 05 november 2007.
... efter en cigarett i kylan på balkongen hoppade jag i dushen – brännande hett vatten mot min bara hud.
Med fuktigt hår kröp jag ner mellan lakanen. Det är skönt att somna nydushad. Och på tal om att somna; så förstår jag inte ens var vi fick idén ifrån, idén att vi skulle sova tillsammans.
Efter ett tag (sekunder, timmar?) låg vi tysta, tätt, tätt, tätt intill varandra. Hans högra överarm mot min vänstra överarm och lugna andetag i mitt fuktiga hår. I min mage började det försiktigt vibrera, som vanligt, en sjudande värme spred sig ut i kroppen.
Jag miste tidsuppfattningen totalt när vi väl lade oss tillrätta, sov i perioder.
Allt jag vet, är att jag vaknade någongång mitt i natten, stirrade upp i taket. Av hans andetag att döma, var han också vaken. En känsla i mitt bröst och jag kunde inte hejda mig; kastade meningen ut i rymden;
- Det känns precis som julafton.
- Nämen så kul är det väl inte att sova med mig, svarade han med ett skratt, även om jag inte ställt någon fråga.
Jag skrattade, slumrade återigen på hans arm. När jag sedan vaknade på nytt insåg jag att jag helt och hållet hade glömt bort hur otroligt hemskt underbart mysigt det är att bara sova bredvid en annan människa.)
Kanske vi har väntat ända sedan den där kvällen för flera år sedan, när han lutade sig över soffan där jag låg, och yttrade den mening som var anledningen till att jag i början av vår bekantskap hatade, ja, nästintill föraktade honom.
Kanske. Och nu väntar han på mig, på andra sidan havet.
Inte vill jag ha det på något annat sätt heller.
Magdans in the summertime.
Till den här låten dansade jag i klassrummet. Iklädd mjukisbrallor och BH.
Låten är för mig heta, syrefattiga sommardagar när jag var liten och vi åkte i den chockrosa fiaten till Storsand, mamma och barnaskaran och mamma blev brunast av alla.
Jag och Lillasyster hade likadana baddräkter och jag hade en badring med Mumin och Snorkfröken på.
Låten är för mig heta, syrefattiga sommardagar när jag var liten och vi åkte i den chockrosa fiaten till Storsand, mamma och barnaskaran och mamma blev brunast av alla.
Jag och Lillasyster hade likadana baddräkter och jag hade en badring med Mumin och Snorkfröken på.
Why do you look so familiar? I could swear that I, I have seen your face before.
Vi hade sovmorgon idag. Pinsamt nog försov jag mig. Det gjorde Johanna också, som sov på golvet i mitt kök.
Vi säger ingenting. Genom tystnaden ser vi på varandra.
Han bryter den genom att fråga vad jag kommer sakna. Han sticker gaffeln i salladen på min tallrik. Eftertänksamt räknar jag upp saker och människor.
Han säger minns du när vi... och och den gången vi - - -, det var roligt!
i mitt huvud spelas scener upp.
Jag ler snett och jag tänker att jag undrar när jag kommer träffa honom igen.
Jag ger honom en av mina bandtröjor.
Sedan sätter vi oss i den stekheta solen, dricker kaffe och röker mina Marlboro mentol.
Jag frågar honom då, kommer du sakna mig?
Han ler och säger att det är klart!
Och efter en lång, lång, behaglig tystnad säger han
nej
jag ser på hans ögon och han tänker efter
säger att
nej, jag kommer inte sakna dig
jag väntar på fortsättningen
och den kommer
nej, jag kommer inte sakna dig.
Jag kommer längta efter dig.
I klassrummet, när vi skriver små hälsningar till varandra i våra antologier,
frågar jag min vänner vad som är värre, vad som gör mer ont; att sakna eller att längta?
Himlen är klarblå och hög. Inte ens ett pyttelitet moln syns till. Jag har lämnat alla mina saker och kläder vid Röda Korset.
Jag fortsätter flytta bilder från datorn till ExtraFilm. Det är tredje dagen i rad nu. Jag inser att jag har fotograferat hur mycket som helst. Inser att skolans datorer är ganska långsamma.
Den gula skolbyggnaden badar i solljuset och den heta värmen. Den gula skolbyggnaden är omringad av unga björkar. Björkarna är klädda i blåa och gula band.
Jag tänker att jag borde klä en björk i vita och blåa band. Men sedan kommer jag på, att när de gula banden bleks i solen, blir de ju vita.
Om en liten stund ska jag för sista gången äta middag vid Markan tillsammans med mina klasskamrater. Imorgon är det över. Det tar slut, det faller, tar emot, säger STOPP.
Det är delad sorg och glädje.
På whiteboarden i klassrummet har vi skrivit VI ÄLSKAR DIG!
Vi säger ingenting. Genom tystnaden ser vi på varandra.
Han bryter den genom att fråga vad jag kommer sakna. Han sticker gaffeln i salladen på min tallrik. Eftertänksamt räknar jag upp saker och människor.
Han säger minns du när vi... och och den gången vi - - -, det var roligt!
i mitt huvud spelas scener upp.
Jag ler snett och jag tänker att jag undrar när jag kommer träffa honom igen.
Jag ger honom en av mina bandtröjor.
Sedan sätter vi oss i den stekheta solen, dricker kaffe och röker mina Marlboro mentol.
Jag frågar honom då, kommer du sakna mig?
Han ler och säger att det är klart!
Och efter en lång, lång, behaglig tystnad säger han
nej
jag ser på hans ögon och han tänker efter
säger att
nej, jag kommer inte sakna dig
jag väntar på fortsättningen
och den kommer
nej, jag kommer inte sakna dig.
Jag kommer längta efter dig.
I klassrummet, när vi skriver små hälsningar till varandra i våra antologier,
frågar jag min vänner vad som är värre, vad som gör mer ont; att sakna eller att längta?
Himlen är klarblå och hög. Inte ens ett pyttelitet moln syns till. Jag har lämnat alla mina saker och kläder vid Röda Korset.
Jag fortsätter flytta bilder från datorn till ExtraFilm. Det är tredje dagen i rad nu. Jag inser att jag har fotograferat hur mycket som helst. Inser att skolans datorer är ganska långsamma.
Den gula skolbyggnaden badar i solljuset och den heta värmen. Den gula skolbyggnaden är omringad av unga björkar. Björkarna är klädda i blåa och gula band.
Jag tänker att jag borde klä en björk i vita och blåa band. Men sedan kommer jag på, att när de gula banden bleks i solen, blir de ju vita.
Om en liten stund ska jag för sista gången äta middag vid Markan tillsammans med mina klasskamrater. Imorgon är det över. Det tar slut, det faller, tar emot, säger STOPP.
Det är delad sorg och glädje.
På whiteboarden i klassrummet har vi skrivit VI ÄLSKAR DIG!
onsdag, maj 13, 2009
Stugan vid fjärden.
Jag fick ett sms igår. Från min chef. Hon undrade när jag kunde börja jobba. Jag slog mig genast ner och granskade kalendern noga.
Efter en liten stund av grov tankeverksamhet besvarade jag sms:et.
Som svar fick jag en smiley och meningen "see u soon".
Jag var tvungen att ställa mig upp, hoppa på stället och skrika rakt ut; ett glädjetjut!
Den 27:e maj klär jag mig återigen i den vita skjortan och det svarta förklädet och intar min position bakom disken.
Åh! Jag trillar snart av stolen! Det pirrar i mina knäskålar!
(Jag ler löjligt samtidigt som jag skriver det här inlägget...)
Älskade! Morran, Kocken, Filifjonkan (a.k.a. jätskityttö) och alla ni andra; Jag saknar er som attan och snart är jag tillbaka hos er bland kaffekopparna och Eskimo-glassarna! <3
Efter en liten stund av grov tankeverksamhet besvarade jag sms:et.
Som svar fick jag en smiley och meningen "see u soon".
Jag var tvungen att ställa mig upp, hoppa på stället och skrika rakt ut; ett glädjetjut!
Den 27:e maj klär jag mig återigen i den vita skjortan och det svarta förklädet och intar min position bakom disken.
Åh! Jag trillar snart av stolen! Det pirrar i mina knäskålar!
(Jag ler löjligt samtidigt som jag skriver det här inlägget...)
Älskade! Morran, Kocken, Filifjonkan (a.k.a. jätskityttö) och alla ni andra; Jag saknar er som attan och snart är jag tillbaka hos er bland kaffekopparna och Eskimo-glassarna! <3
Dina kunskaper är inte tillräckliga.
Jag har stått i ett fuckin' snickeri i tre år. Inte suttit vid en skolbänk och läst.
Jag, som har stått i ett snickeri i tre år, får inte utbilda mig till lärare inom slöjd.
Men de, som har suttit vid en skolbänk och läst, de får minsann.
För att kunna antas till utbildningen bör du uppvisa intyg över kunskaper i finska och engelska på gymnasienivå. De studier som ingår i den examen du anger i ansökan är inte tillräckliga.
Nu hänger det på litteraturvetenskapen.
Om det faller där också,
har jag tre månader på mig att hitta på någonting att göra till hösten.
Jag, som har stått i ett snickeri i tre år, får inte utbilda mig till lärare inom slöjd.
Men de, som har suttit vid en skolbänk och läst, de får minsann.
För att kunna antas till utbildningen bör du uppvisa intyg över kunskaper i finska och engelska på gymnasienivå. De studier som ingår i den examen du anger i ansökan är inte tillräckliga.
Nu hänger det på litteraturvetenskapen.
Om det faller där också,
har jag tre månader på mig att hitta på någonting att göra till hösten.
Youtube.
Det är riktigt hemskt nu hörni. Jag längtar hem till det finska landet.
Fruktar de spådda svenska sommarplågorna som även kommer spelas i de finlandssvenska radiokanalerna (finns det fler än två?) OCH de finska.
tack som fan kap kun kap
koh pangan koh tao khao lak
fuck it i phuket pingpong show
kalla folket för tjingtjonghoes
Fruktar de spådda svenska sommarplågorna som även kommer spelas i de finlandssvenska radiokanalerna (finns det fler än två?) OCH de finska.
tack som fan kap kun kap
koh pangan koh tao khao lak
fuck it i phuket pingpong show
kalla folket för tjingtjonghoes
Minnesförlust och återuppståndelse.
Mitt minne sviker mig. Ordentligt.
Mormor förvånas när jag erkänner att jag bara har ett vagt, grumligt minne av morfars utseende och ingenting annat. Han gick bort när jag var sex år.
Det är förlåtligt.
Men att jag inte har det blekaste minne av hur jag firade när jag gick ut grundskolan, är vansinne.
Den Stora Dagen för fyra år sedan, har suddats ut.
Jag ögnar igenom dagboksanteckningar. I hopp om att finna ledtrådar.
Varje dag under maj och juni månad år tvåtusenfem, har jag plitat ner utförliga beskrivningar.
Jag har berättat om allt och lite till,
men inte ett ord om min examensdag och möjligt firande. Förstås.
Hans namn dyker upp sedan.
Jag blir glad. För hans ansikte är för mig klart nu.
Saker vi gjorde. Vad vi sa till varandra. Mitt hjärta tar fart.
Det glädjer mig att han i dagboksanteckningarna är förevigad. Att han finns där. Precis som han var och som jag alltid kommer minnas honom.
Jag blir förskräckt när jag i följande stycke upptäcker att jag skrivit om en begravningströja.
Var det ett budskap från makter ovan? Anade jag någonstans i mitt undermedvetna vad som skulle komma att hända?
Eller var det helt enkelt bara en slump?
Mormor förvånas när jag erkänner att jag bara har ett vagt, grumligt minne av morfars utseende och ingenting annat. Han gick bort när jag var sex år.
Det är förlåtligt.
Men att jag inte har det blekaste minne av hur jag firade när jag gick ut grundskolan, är vansinne.
Den Stora Dagen för fyra år sedan, har suddats ut.
Jag ögnar igenom dagboksanteckningar. I hopp om att finna ledtrådar.
Varje dag under maj och juni månad år tvåtusenfem, har jag plitat ner utförliga beskrivningar.
Jag har berättat om allt och lite till,
men inte ett ord om min examensdag och möjligt firande. Förstås.
Hans namn dyker upp sedan.
Jag blir glad. För hans ansikte är för mig klart nu.
Saker vi gjorde. Vad vi sa till varandra. Mitt hjärta tar fart.
Det glädjer mig att han i dagboksanteckningarna är förevigad. Att han finns där. Precis som han var och som jag alltid kommer minnas honom.
Jag blir förskräckt när jag i följande stycke upptäcker att jag skrivit om en begravningströja.
Var det ett budskap från makter ovan? Anade jag någonstans i mitt undermedvetna vad som skulle komma att hända?
Eller var det helt enkelt bara en slump?
tisdag, maj 12, 2009
Detta är inte en fråga, det är ett konstaterande.
Kring två inatt kändes det ändå som om saker och ting, gällande packningen, började klarna. Fong hade i telefon sagt en massa bra saker om packandet. Det kändes som om jag accepterade att jag bara kommer kunna ta med mig ett par jeans tillbaka till Ingenstans.
Jag bestämde mig för att sova. Ställde klockan att ringa vid sju. Planerade att torka damm i sovrummet, dammsuga, skura och sedan äta frukost.
Men så kunde jag inte somna.
Tankarna var ett virrvarr i mitt huvud.
Magen ropade "tarmvred!", samtidigt som jag var så hungrig att jag knappt kunde ligga utsträckt, på rygg, utan att det var smärtsamt.
Jag slog täcket runt min nakna kropp och tassade ut i köket.
Fönstrena blev skitigare efter att jag tvättat dem.
Rastlös stapplade jag fram mellan väggarna.
Senare, i sängen; jag hade räknat långsamt till sexhundra.
Klockan visade halv fyra och cigaretterna hade tagit slut.
Det finns så mycket att säga.
Men tiden är knapp.
Jag blöder ur både näsa och munn.
Det var länge sedan jag kände mig så inspirerad.
Länge sedan jag var så trött.
Jag hinner inte berätta,
hinner inte skriva,
hinner inte sova.
Och jag undrar när träden brast ut i grönska.
Jag bestämde mig för att sova. Ställde klockan att ringa vid sju. Planerade att torka damm i sovrummet, dammsuga, skura och sedan äta frukost.
Men så kunde jag inte somna.
Tankarna var ett virrvarr i mitt huvud.
Magen ropade "tarmvred!", samtidigt som jag var så hungrig att jag knappt kunde ligga utsträckt, på rygg, utan att det var smärtsamt.
Jag slog täcket runt min nakna kropp och tassade ut i köket.
Fönstrena blev skitigare efter att jag tvättat dem.
Rastlös stapplade jag fram mellan väggarna.
Senare, i sängen; jag hade räknat långsamt till sexhundra.
Klockan visade halv fyra och cigaretterna hade tagit slut.
Det finns så mycket att säga.
Men tiden är knapp.
Jag blöder ur både näsa och munn.
Det var länge sedan jag kände mig så inspirerad.
Länge sedan jag var så trött.
Jag hinner inte berätta,
hinner inte skriva,
hinner inte sova.
Och jag undrar när träden brast ut i grönska.
Jag önskar ordning i kaoset.
Bara för en liten paus och en snabb uppdatering: Jag håller på att få ett sammanbrott. Av något slag. Psykbryt kanske?
Jag satt i textsamtal från 09:10 till 15:00. Sedan dess har jag städat, städat, städat. Och åter städat.
Inte ser Finska Ambassaden mindre ut som tredje världskriget för det inte. Nej, nej.
Och inte hjälper det att jag har sovmorgon imorgon, när jag ändå kommer vara tvungen att städa och packa fram till klockan fem. Bara fem timmar kvar till det.
Detta kommer aldrig hålla.
Fick panik när jag insåg att jag blir tvungen att avsäga mig bekantskapen med cirka... 4/5 av alla mina ägodelar.
Ringde min bästa vän hemma i vackra Vasa. Efter 15 minuter av bedrövelse, besvikelse, förtvivlan och uppgivenhet fick han mig i alla fall på bättre tankar och försedde mig med några goda skratt.
Som grädden på tårtan blir jag utkastad från mitt hem redan på söndag kväll.
Mitt flyg lyfter på måndag kväll.
En anställd på skolan sa:
- Om det inte finns någon du kan sova över hos, får du sova i vilrummet här på skolan.
- Vilrummet!? utropade jag. In my ass! Då sover jag hellre på gatan!
Allt som behövdes var ett ynka telefonsamtal för att finna en soffa att sova på + skjuts till Visby Airport. Goodie goodie!
Well. Antar att jag ska springa hem tillbaka och fortsätta.
Det kommer bli en lång natt.
Jag satt i textsamtal från 09:10 till 15:00. Sedan dess har jag städat, städat, städat. Och åter städat.
Inte ser Finska Ambassaden mindre ut som tredje världskriget för det inte. Nej, nej.
Och inte hjälper det att jag har sovmorgon imorgon, när jag ändå kommer vara tvungen att städa och packa fram till klockan fem. Bara fem timmar kvar till det.
Detta kommer aldrig hålla.
Fick panik när jag insåg att jag blir tvungen att avsäga mig bekantskapen med cirka... 4/5 av alla mina ägodelar.
Ringde min bästa vän hemma i vackra Vasa. Efter 15 minuter av bedrövelse, besvikelse, förtvivlan och uppgivenhet fick han mig i alla fall på bättre tankar och försedde mig med några goda skratt.
Som grädden på tårtan blir jag utkastad från mitt hem redan på söndag kväll.
Mitt flyg lyfter på måndag kväll.
En anställd på skolan sa:
- Om det inte finns någon du kan sova över hos, får du sova i vilrummet här på skolan.
- Vilrummet!? utropade jag. In my ass! Då sover jag hellre på gatan!
Allt som behövdes var ett ynka telefonsamtal för att finna en soffa att sova på + skjuts till Visby Airport. Goodie goodie!
Well. Antar att jag ska springa hem tillbaka och fortsätta.
Det kommer bli en lång natt.
lördag, maj 09, 2009
Jag vaknar med ett ryck tio i sex.
Nu är jag återigen tillbaka i Ingenstans. Det är fest hemma hos Den Där Mannen T, och tydligen gick det inte så som det var tänkt med den där kvinnan som skulle vara i hans egen ålder. Jag har ingen aning om varför eller vad det var som hände. Han har inte berättat, och jag har inte frågat heller. Nej, för det är vi nu, T och jag. Ja, och vi är inte bara älskare, nej, vi är man och kvinna, pojkvän och flickvän. Ett par. T och jag. Mamma är nog i extas. Hon gillar T.
T står vid min sida, håller en arm om min midja och jag smuttar på en Rekorderlig Mansikka-Lime cider. Det skymmer utomhus redan, inifrån dunkar basen från stereoanläggningen. Glad musik. Festmusik. Jag kan snart inte stå still längre.
Alla de unga männen är på plats, även en hel del av mina killar.
Men det som förvånar mig mest är att fjortishororna också är där.
Jag menar, visst, jag har varit borta i ett år, men det här tar ju det hela till en vansinnig och helt overklig nivå!
Den Där Mannen T greppar tag om min arm, leder mig bort till utomhusmöblerna, sätter sig i den enda lediga stolen och jag sätter mig i hans knä, tänder en Marlboro Mentol.
Vi pratar en lång stund med våra vänner som sitter runt bordet. Det blir mörkare utomhus, och med mörkret kommer kylan.
Vid midnatt bestämmer vi oss för att gå in. Jag hinner bara in genom bakdörren, när jag får syn på T’s storebror. Storebror, som även jag kallar Storebror. Han kommer in genom dörren som vetter mot framsidan av trädgården och jag blir eld och lågor.
- Storebror! tjuter jag och springer mot honom.
- Lillasyster! utropar han och tar emot mig när jag kastar mig okontrollerat mot honom.
T sluter upp bredvid oss. Vi pratar och skrattar och allting är helt perfekt. Tills det piper och vibrerar i min ficka och svaret på det där sms:et jag skickade för några timmar sedan kommer.
Jävla slyna! Fattar du ingenting eller!? Jag pallar fan inte hänga med dig! Vill inte veta av dig alls. Du är fan vrickad i huvet.
Jag kan inget annat än stirra på telefonen i min hand. T och T’s storebror betraktar mig frågande.
- Vad är det? frågar storebror till slut.
- I-ingenting, svarar jag, möter hans blick och ler snett.
Festen fortsätter i sedvanlig takt. Den nya lampan i köket ger ifrån sig ett behagligt, varmt sken. Alkoholen gör mig varm och mjuk i kroppen. Efter ett tag glömmer jag det hemska sms:et.
Kring fyra på morgonen har alla gäster gått hem.
T och jag gör oss i ordning för att gå och lägga oss, och av någon konstig anledning har vi bytt sidor i sängen.
I nästa sekvens sitter jag på en bänk bakom kafeterian och bredvid mig på bänken sitter min vän. Vännen som svarade på sms:et. Jag räcker honom den halvrökta cigaretten och han fångar upp min blick. Han kan inte slappna av.
- Herregud. Jag har inte varit riktigt kär sedan… ja…
Och han berättar allt det där jag redan vet. Han börjar småningom skälva. Tårögd.
- Men vännen! utropar jag, lägger en arm om hans axlar och berättar.
Berättar att när september kommer är det två år sedan jag var kär på riktigt. Han lugnar sig, efter ett tag.
Jag vaknar med ett ryck tio i sex. Detta är min nya konstiga vana; jag vaknar någon gång mellan fyra och sex på morgonen och är pigg som attan, ligger vaken och glor i taket i ungefär en timme för att sedan somna om.
Hur som helst så vaknar jag med ett ryck. Jag ligger precis likadant som jag gjorde när jag somnade. Och jag är kissnödig. Så kissnödig så jag… ja, det är en nära-döden-upplevelse.
Jag kastar mig ur sängen, rycker upp dörren och springer naken in på toaletten. Trycket lättar. Ett sorts illamående tar samtidigt fart.
Jag sköljer händerna, småspringer över golvet tillbaka till sängen, kastar mig ner under täcket. Då kommer jag ihåg det hemska sms:et i drömmen. Jag sätter mig upp i sängen, sträcker mig efter telefonen. Och mycket riktigt; ett meddelande mottaget.
Men det är ingen utskällning. Inga anklagelser. Bara en redogörelse och frågan; vad har du gjort?
Aktiverar knapplåset, lägger mig ner igen. Drar upp täcket, halvvägs över magen. Stirrar i taket som vanligt. Tänker att det kvittar det kvittar det kvittar.
Lyssnar till regnet en timme innan jag somnar om. Regnet mot plåttaket är vackert och balansen, harmonin bosätter sig efterhand i magtrakten.
T står vid min sida, håller en arm om min midja och jag smuttar på en Rekorderlig Mansikka-Lime cider. Det skymmer utomhus redan, inifrån dunkar basen från stereoanläggningen. Glad musik. Festmusik. Jag kan snart inte stå still längre.
Alla de unga männen är på plats, även en hel del av mina killar.
Men det som förvånar mig mest är att fjortishororna också är där.
Jag menar, visst, jag har varit borta i ett år, men det här tar ju det hela till en vansinnig och helt overklig nivå!
Den Där Mannen T greppar tag om min arm, leder mig bort till utomhusmöblerna, sätter sig i den enda lediga stolen och jag sätter mig i hans knä, tänder en Marlboro Mentol.
Vi pratar en lång stund med våra vänner som sitter runt bordet. Det blir mörkare utomhus, och med mörkret kommer kylan.
Vid midnatt bestämmer vi oss för att gå in. Jag hinner bara in genom bakdörren, när jag får syn på T’s storebror. Storebror, som även jag kallar Storebror. Han kommer in genom dörren som vetter mot framsidan av trädgården och jag blir eld och lågor.
- Storebror! tjuter jag och springer mot honom.
- Lillasyster! utropar han och tar emot mig när jag kastar mig okontrollerat mot honom.
T sluter upp bredvid oss. Vi pratar och skrattar och allting är helt perfekt. Tills det piper och vibrerar i min ficka och svaret på det där sms:et jag skickade för några timmar sedan kommer.
Jävla slyna! Fattar du ingenting eller!? Jag pallar fan inte hänga med dig! Vill inte veta av dig alls. Du är fan vrickad i huvet.
Jag kan inget annat än stirra på telefonen i min hand. T och T’s storebror betraktar mig frågande.
- Vad är det? frågar storebror till slut.
- I-ingenting, svarar jag, möter hans blick och ler snett.
Festen fortsätter i sedvanlig takt. Den nya lampan i köket ger ifrån sig ett behagligt, varmt sken. Alkoholen gör mig varm och mjuk i kroppen. Efter ett tag glömmer jag det hemska sms:et.
Kring fyra på morgonen har alla gäster gått hem.
T och jag gör oss i ordning för att gå och lägga oss, och av någon konstig anledning har vi bytt sidor i sängen.
I nästa sekvens sitter jag på en bänk bakom kafeterian och bredvid mig på bänken sitter min vän. Vännen som svarade på sms:et. Jag räcker honom den halvrökta cigaretten och han fångar upp min blick. Han kan inte slappna av.
- Herregud. Jag har inte varit riktigt kär sedan… ja…
Och han berättar allt det där jag redan vet. Han börjar småningom skälva. Tårögd.
- Men vännen! utropar jag, lägger en arm om hans axlar och berättar.
Berättar att när september kommer är det två år sedan jag var kär på riktigt. Han lugnar sig, efter ett tag.
Jag vaknar med ett ryck tio i sex. Detta är min nya konstiga vana; jag vaknar någon gång mellan fyra och sex på morgonen och är pigg som attan, ligger vaken och glor i taket i ungefär en timme för att sedan somna om.
Hur som helst så vaknar jag med ett ryck. Jag ligger precis likadant som jag gjorde när jag somnade. Och jag är kissnödig. Så kissnödig så jag… ja, det är en nära-döden-upplevelse.
Jag kastar mig ur sängen, rycker upp dörren och springer naken in på toaletten. Trycket lättar. Ett sorts illamående tar samtidigt fart.
Jag sköljer händerna, småspringer över golvet tillbaka till sängen, kastar mig ner under täcket. Då kommer jag ihåg det hemska sms:et i drömmen. Jag sätter mig upp i sängen, sträcker mig efter telefonen. Och mycket riktigt; ett meddelande mottaget.
Men det är ingen utskällning. Inga anklagelser. Bara en redogörelse och frågan; vad har du gjort?
Aktiverar knapplåset, lägger mig ner igen. Drar upp täcket, halvvägs över magen. Stirrar i taket som vanligt. Tänker att det kvittar det kvittar det kvittar.
Lyssnar till regnet en timme innan jag somnar om. Regnet mot plåttaket är vackert och balansen, harmonin bosätter sig efterhand i magtrakten.
I'm doin' it for a thrill.
http://www.youtube.com/watch?v=ELRD8ZMYmrA&feature=related < KLIKKAA JA NAUTI!
"He e en sånde låt som man ska lyyss på i biilin en varm såmarkvell tå man kör jinåm Vasa å allt e grönt å man e liiti kär i allt å all å e pirrar liksom liiti i knéskålan fö man ska ut på krogen på kvelldi å man vejt, man bara VEJT att e kommer var skitbra!"
"He e en sånde låt som man ska lyyss på i biilin en varm såmarkvell tå man kör jinåm Vasa å allt e grönt å man e liiti kär i allt å all å e pirrar liksom liiti i knéskålan fö man ska ut på krogen på kvelldi å man vejt, man bara VEJT att e kommer var skitbra!"
Mellan tillfällen av övernattning och bad.
När Lilla Sjöjungfrun var slut skulle några bli kvar och titta på mer film, några skulle gå hem och sova och några skulle packa lite innan läggdags.
Klockan var inte mer än halv tio och jag hade ingen större lust att varken se mer film, sova eller packa.
Jag fick en lysande idé! Jag skulle ju förstås gå hem till Finska Ambassaden och busa med min kombo Julia och hennes pojkvän!
Så jag traskade över parkeringen, slet upp dörren till mitt hem och snavade över dörrmattan. Det var släckt i hela lägenheten. Och alldeles knäpptyst.
Besvikelsen var total.
Jag flyttade datorn till sovrummet, slängde i en skiva blandad peppmusik och öppnade en öl. Jag ringde ett snabbt samtal, helt i onödan. Packade lite förstrött. Rökte en cigarett på trappan. Tänkte elaka tankar. Skickade iväg ett sms. Fick inget svar. Öppnade en ny öl.
Så satt jag där på min stol i ett hörn i mitt sovrum och drack stora klunkar av den kalla ölen, betraktade objekt som snart ska packas ner i en liten väska, max 25 kilo. Som om mitt liv på ön inte skulle väga mer än 25 kilo? Det väger minst ett ton och lite till!
Tänkte att herregud, klockan är halv elva, det är fredag kväll och här sitter jag, ensam på en stol i mitt sovrum och dricker öl och lyssnar på Offspring.
If you could only read my mind
You would know that things between us
Ain't right
I know your arms are open wide
But you're a little on the straight side
I can't lie
I want you
All tattooed
I want you bad
Då slog det mig att många, väldigt många av mina killkompisar hemma i Ingenstans, är tatuerade. Tatuerade på ställen, så man inte vet om det, förrän man sover över, eller ska bada. Och mellan tillfällena av övernattning och bad, hinner man glömma bort att de faktiskt är tatuerade.
Jag öppnade ett fönster. Det hade börjat regna. Det gjorde mig glad.
Jag tänkte att det är konstigt egentligen, hur man undermedvetet lär sig att urskilja vissa röster, vissa fotsteg, vissa billjud.
Jag gick ut, tände en cigarett. Blundade och lyssnade till regnet. Sedan borstade jag tänder och kröp ner under täcket.
Klockan var inte mer än halv tio och jag hade ingen större lust att varken se mer film, sova eller packa.
Jag fick en lysande idé! Jag skulle ju förstås gå hem till Finska Ambassaden och busa med min kombo Julia och hennes pojkvän!
Så jag traskade över parkeringen, slet upp dörren till mitt hem och snavade över dörrmattan. Det var släckt i hela lägenheten. Och alldeles knäpptyst.
Besvikelsen var total.
Jag flyttade datorn till sovrummet, slängde i en skiva blandad peppmusik och öppnade en öl. Jag ringde ett snabbt samtal, helt i onödan. Packade lite förstrött. Rökte en cigarett på trappan. Tänkte elaka tankar. Skickade iväg ett sms. Fick inget svar. Öppnade en ny öl.
Så satt jag där på min stol i ett hörn i mitt sovrum och drack stora klunkar av den kalla ölen, betraktade objekt som snart ska packas ner i en liten väska, max 25 kilo. Som om mitt liv på ön inte skulle väga mer än 25 kilo? Det väger minst ett ton och lite till!
Tänkte att herregud, klockan är halv elva, det är fredag kväll och här sitter jag, ensam på en stol i mitt sovrum och dricker öl och lyssnar på Offspring.
If you could only read my mind
You would know that things between us
Ain't right
I know your arms are open wide
But you're a little on the straight side
I can't lie
I want you
All tattooed
I want you bad
Då slog det mig att många, väldigt många av mina killkompisar hemma i Ingenstans, är tatuerade. Tatuerade på ställen, så man inte vet om det, förrän man sover över, eller ska bada. Och mellan tillfällena av övernattning och bad, hinner man glömma bort att de faktiskt är tatuerade.
Jag öppnade ett fönster. Det hade börjat regna. Det gjorde mig glad.
Jag tänkte att det är konstigt egentligen, hur man undermedvetet lär sig att urskilja vissa röster, vissa fotsteg, vissa billjud.
Jag gick ut, tände en cigarett. Blundade och lyssnade till regnet. Sedan borstade jag tänder och kröp ner under täcket.
Lilla Sjöjungfrun.
Jag vet inte om någonting kanske är fel. Jag vet inte. Kanske det finns en felande länk någonstans djupt inuti?
För vi såg Lilla Sjöjungfrun igår kväll.
Och jag tänkte börja grina.
Fick riktigt kämpa för att inte börja böla högt. Fick hålla emot för att tårarna skulle hållas innanför ögonlocken.
Kanske jag är gravid!?
Man vet aldrig!
Kanske en kondom sprack, någon gång för riktigt, riktigt länge sedan? Kanske jag har blivit våldtagen av en utomjordning medan jag sov? Kanske min silikonpojkvän Mr. Pink är den blivande pappan (javisst, stor chans!)?
Man vet aldrig.
Eller också har jag bara blivit väldigt, väldigt blödig.
För vi såg Lilla Sjöjungfrun igår kväll.
Och jag tänkte börja grina.
Fick riktigt kämpa för att inte börja böla högt. Fick hålla emot för att tårarna skulle hållas innanför ögonlocken.
Kanske jag är gravid!?
Man vet aldrig!
Kanske en kondom sprack, någon gång för riktigt, riktigt länge sedan? Kanske jag har blivit våldtagen av en utomjordning medan jag sov? Kanske min silikonpojkvän Mr. Pink är den blivande pappan (javisst, stor chans!)?
Man vet aldrig.
Eller också har jag bara blivit väldigt, väldigt blödig.
De där små detaljerna.
Jag samlar på små, små underbara detaljer. Jag har kommit fram till att det är dessa små detaljer som gör mig lycklig.
Vad dessa detaljer består av?
Well, till exempel;
En solig, varm dag i mitten av maj. Jag ligger på en filt i gräset bland miljontals tusenskönor. Molnen jagar över himlen, vi har just spelat några omgångar kubb och jag ligger där på filten i min nya bikini och genom solglasögonglas betraktar jag mina klasskamrater som ligger utspridda på filtar runtom mig. Betraktar dem när de skriver, brev och prosa, poesi och läser, pratar i telefon. När jag ligger där på filten vet jag att det ögonblicket är ett av De Där Stora i Det Lilla Livet.
Och då är jag lycklig.
Vad dessa detaljer består av?
Well, till exempel;
En solig, varm dag i mitten av maj. Jag ligger på en filt i gräset bland miljontals tusenskönor. Molnen jagar över himlen, vi har just spelat några omgångar kubb och jag ligger där på filten i min nya bikini och genom solglasögonglas betraktar jag mina klasskamrater som ligger utspridda på filtar runtom mig. Betraktar dem när de skriver, brev och prosa, poesi och läser, pratar i telefon. När jag ligger där på filten vet jag att det ögonblicket är ett av De Där Stora i Det Lilla Livet.
Och då är jag lycklig.
fredag, maj 08, 2009
Lifesaver in the woods.
Allt som behövdes igår var verkligen den där löpturen. Visst förstår jag Vargens reaktion när jag berättade att jag skulle ut i spåret. Jag är inte den där hurtigt flåsande människan man möter i skogen när man är ute och går med hunden. Och just därför gör jag det. För jag är absolut inte den människan. Det gör det hela lite mer spännande.
Jag hade i alla fall kommit halvvägs igår när jag upptäckte en ganska stor, svart varelse. Min första tanke var att det var en älg, men sedan insåg jag att det ju inte finns älgar här.
Jag saktade ner och började istället gå i rask takt. När jag kom närmre såg jag att det var en hund.
Den stod blixtstilla en bit framför mig i spåret, och bara glodde. Jag glodde tillbaka. Men efter ett tag kunde jag inte längre hålla mig, och började le.
Då tog hunden fart och kom springande mot mig.
På huk mötte jag hunden som gläfste och ville slicka mig på kinden.
Jag skrattade och snart dök också hundens matte upp.
Vi blev att prata en liten stund, och när jag gjorde en ansats till att fortsätta, frågade hon om jag sprang, berättade att hunden gärna ville springa efter och att hon var tvungen att koppla honom innan jag satte av igen.
Resten av sträckan gick fjäderlätt. Jag liksom flög fram genom skogen. Jag kunde inte låta bli, jag skrattade högt, jag sjöng med i musiken, jag stannade inte förrän jag passerat målstrecket.
Och alla tårar var som bortblåsta.
Jag hade i alla fall kommit halvvägs igår när jag upptäckte en ganska stor, svart varelse. Min första tanke var att det var en älg, men sedan insåg jag att det ju inte finns älgar här.
Jag saktade ner och började istället gå i rask takt. När jag kom närmre såg jag att det var en hund.
Den stod blixtstilla en bit framför mig i spåret, och bara glodde. Jag glodde tillbaka. Men efter ett tag kunde jag inte längre hålla mig, och började le.
Då tog hunden fart och kom springande mot mig.
På huk mötte jag hunden som gläfste och ville slicka mig på kinden.
Jag skrattade och snart dök också hundens matte upp.
Vi blev att prata en liten stund, och när jag gjorde en ansats till att fortsätta, frågade hon om jag sprang, berättade att hunden gärna ville springa efter och att hon var tvungen att koppla honom innan jag satte av igen.
Resten av sträckan gick fjäderlätt. Jag liksom flög fram genom skogen. Jag kunde inte låta bli, jag skrattade högt, jag sjöng med i musiken, jag stannade inte förrän jag passerat målstrecket.
Och alla tårar var som bortblåsta.
torsdag, maj 07, 2009
För jag gör människor hela igen.
Innan jag går, måste jag erkänna en sak.
Jag grät sedan också.
Igen.
När jag läste kommentarerna på det här inlägget.
Och nej. Jag kommer aldrig.
Aldrig. Sluta skriva.
Lita på det.
Jag grät sedan också.
Igen.
När jag läste kommentarerna på det här inlägget.
Och nej. Jag kommer aldrig.
Aldrig. Sluta skriva.
Lita på det.
My heart's on overdrive.
Jag ska dämpa denna tillfälliga borderline med en tur i spåret. Ignorera smärtan i mellangärdet och magen och rusa okontrollerat och tänka att fuck the system med pepp-musik i mina öron.
För sedan pumpas endorfinerna ut i blodet och jag blir len som en klänning i silke, harmonisk som en sovande katt och kanske även lite fnittrig. I sällsam salongsberusningsanda.
Jag vet ju vad lycka är,
jag vet att du saknar mig
För sedan pumpas endorfinerna ut i blodet och jag blir len som en klänning i silke, harmonisk som en sovande katt och kanske även lite fnittrig. I sällsam salongsberusningsanda.
Jag vet ju vad lycka är,
jag vet att du saknar mig
och
jag saknar dig också.
.
I need to take a shower when I look at you.
På en bänkrad mellan glödande hjärtan.
Jag vet inte vad som har hänt. Om någon gjort något. Vem jag har kommit att bli. Jag trodde att jag hade kommit till det stadiet att jag funnit mig själv. Men kanhända jag bara blev någon helt annan än jag var innan.
Kanske man kunde likna mitt tillstånd just nu vid borderline.
Kanske jag bara blir så här i tider av uppbrott och avskedstagande.
Kanske i dessa tider av lövsprickning och grönska och dofter och regn som man inte kan låta bli att älska (jag älskar regnet, för att jag vet, att Du gör det). Kanske är jag lite… sentimental?
Jag satt som förstelnad idag mellan människor vars hjärtan glöder. Jag satt där, i ett mörker. Hade inte haft någon matlust alls innan, benen alldeles för rastlösa för att slå sig ner och äta i lugn och ro. Den där vikten jag så stolt lagt på mig under året rasar nu.
Jag kände hur en svaghet, en ingrodd urgröpning kröp längs kotorna. Jag är en död bland de levande.
En vandrande död som förundras på natten när hon tar i för allt vad hon är värd och slungar blomkrukan mot parkeringen och sedan inte känner någonting, någonstans.
Jag satt som förstelnad på en bänkrad mellan glödande hjärtan. Jag betraktade nackar och kände ömheten värka djupt, inombords.
Ett violett sken spred sig över ansiktena och nackarna blev dolda under ett lager skugga.
Någon tog ton
och
jag började gråta
Och jag förstod inte alls varför
jag bara grät
Så där
tyst
och
sammanbitet
Grät på det där sättet
som jag bara hatar
Jag ville skrika, kvida, hulka och jag ville att mina tårar skulle bli en flod, eller åtminstone en liten bäck där
mellan bänkraderna.
Och jag minns att jag i maj förra året, satt i ett utrymme, med likadana bänkrader, i ett likadant mörker och en annan på en likadan scen, klev fram ur mörkret, och tog ton och allt hår och alla fjun på min kropp reste sig, så som maskrosorna reser sig mot solen, och min vän greppade tag om mitt lår, ja precis där ovanför knäet och jag visste, jag bara visste att han kände precis samma sak som jag och vi andades, hetsigt, i samma takt, och fascinerades, för det är lätt hänt.
Och idag när jag satt där bland alla hjärtan, önskade jag att min vän skulle sitta bredvid mig, i mörkret, i det violetta skenet och hålla min hand. Att han skulle andas i mitt hår, så som han brukar göra, och viska
att allt blir bra
allt ordnar sig
även om han inte heller skulle ha en aning om varför jag grät.
Kanske man kunde likna mitt tillstånd just nu vid borderline.
Kanske jag bara blir så här i tider av uppbrott och avskedstagande.
Kanske i dessa tider av lövsprickning och grönska och dofter och regn som man inte kan låta bli att älska (jag älskar regnet, för att jag vet, att Du gör det). Kanske är jag lite… sentimental?
Jag satt som förstelnad idag mellan människor vars hjärtan glöder. Jag satt där, i ett mörker. Hade inte haft någon matlust alls innan, benen alldeles för rastlösa för att slå sig ner och äta i lugn och ro. Den där vikten jag så stolt lagt på mig under året rasar nu.
Jag kände hur en svaghet, en ingrodd urgröpning kröp längs kotorna. Jag är en död bland de levande.
En vandrande död som förundras på natten när hon tar i för allt vad hon är värd och slungar blomkrukan mot parkeringen och sedan inte känner någonting, någonstans.
Jag satt som förstelnad på en bänkrad mellan glödande hjärtan. Jag betraktade nackar och kände ömheten värka djupt, inombords.
Ett violett sken spred sig över ansiktena och nackarna blev dolda under ett lager skugga.
Någon tog ton
och
jag började gråta
Och jag förstod inte alls varför
jag bara grät
Så där
tyst
och
sammanbitet
Grät på det där sättet
som jag bara hatar
Jag ville skrika, kvida, hulka och jag ville att mina tårar skulle bli en flod, eller åtminstone en liten bäck där
mellan bänkraderna.
Och jag minns att jag i maj förra året, satt i ett utrymme, med likadana bänkrader, i ett likadant mörker och en annan på en likadan scen, klev fram ur mörkret, och tog ton och allt hår och alla fjun på min kropp reste sig, så som maskrosorna reser sig mot solen, och min vän greppade tag om mitt lår, ja precis där ovanför knäet och jag visste, jag bara visste att han kände precis samma sak som jag och vi andades, hetsigt, i samma takt, och fascinerades, för det är lätt hänt.
Och idag när jag satt där bland alla hjärtan, önskade jag att min vän skulle sitta bredvid mig, i mörkret, i det violetta skenet och hålla min hand. Att han skulle andas i mitt hår, så som han brukar göra, och viska
att allt blir bra
allt ordnar sig
även om han inte heller skulle ha en aning om varför jag grät.
I'm in for the kill.
Jag är redan försenad till lektionen så jag tänker att det nog inte gör så mycket att jag blir ännu lite försenad.
Han som figurerar en halv meter framför mig, ler. Konstant.
Jag drar i den ena änden av bandet som sitter i huvan på hans munkjacka.
- Vafan gör du? Sluta vara så jävla jobbig.
Han vill ju förstås inte att jag ska tro att han verkligen tycker att jag är jobbig. Kanske han inte ens tycker det. Men precis när han har uttalat ordet, är det som om någon river ridån åt sidan. Allting blir klart som kranvatten.
Det är ju sant. Nu inser jag ju att det är sant. Och det faktum att jag i många sammanhang faktiskt är jobbig, är anledningen till att vissa förhåller sig till mig på ett helt annat sätt än vad de förhåller sig till andra.
Plötsligt är många gåtor lösta. Jag kan inte riktigt bestämma mig för om besvikelsen är ofantligt stor eller onaturligt minimal, men det jag tänker, är, att jag ju lovat att inte utsätta mig själv längre.
En nervtråd snörs åt kring magsäcken, syret omkring mig tar slut, ersätts av vakuum. Jag placerar min hand en bit ovanför hans höft.
- Jag måste gå nu, säger jag.
För varje steg jag tar, känns det som om någon sticker en mattkniv rakt i mitt knä. Det är en påfrestning att försöka få gången att se normal ut.
Först när jag drar upp dörren till klassrummet, märker jag att jag fortfarande inte andas.
Han som figurerar en halv meter framför mig, ler. Konstant.
Jag drar i den ena änden av bandet som sitter i huvan på hans munkjacka.
- Vafan gör du? Sluta vara så jävla jobbig.
Han vill ju förstås inte att jag ska tro att han verkligen tycker att jag är jobbig. Kanske han inte ens tycker det. Men precis när han har uttalat ordet, är det som om någon river ridån åt sidan. Allting blir klart som kranvatten.
Det är ju sant. Nu inser jag ju att det är sant. Och det faktum att jag i många sammanhang faktiskt är jobbig, är anledningen till att vissa förhåller sig till mig på ett helt annat sätt än vad de förhåller sig till andra.
Plötsligt är många gåtor lösta. Jag kan inte riktigt bestämma mig för om besvikelsen är ofantligt stor eller onaturligt minimal, men det jag tänker, är, att jag ju lovat att inte utsätta mig själv längre.
En nervtråd snörs åt kring magsäcken, syret omkring mig tar slut, ersätts av vakuum. Jag placerar min hand en bit ovanför hans höft.
- Jag måste gå nu, säger jag.
För varje steg jag tar, känns det som om någon sticker en mattkniv rakt i mitt knä. Det är en påfrestning att försöka få gången att se normal ut.
Först när jag drar upp dörren till klassrummet, märker jag att jag fortfarande inte andas.
tisdag, maj 05, 2009
Ofattbart.
Jag hade någonting på hjärtat, men jag tappade det.
Jag undrar vem jag har blivit;
Vårregnet duggar lätt, det blåser kallt. Mina fingrar antar en ljuslila nyans.
Ändå finner jag en sådan lust att ta ut mig.
Så jag ska trä på mig mina träningsskor, mjukisbrallorna och dunvästen och ge mig ut i spåret ett tag.
Vid det här klockslaget om exakt två veckor befinner jag mig högst antagligen vid mitt barndomshem, i mitt flickrum i Ingenstans.
Det är över mitt förstånd.
Jag undrar vem jag har blivit;
Vårregnet duggar lätt, det blåser kallt. Mina fingrar antar en ljuslila nyans.
Ändå finner jag en sådan lust att ta ut mig.
Så jag ska trä på mig mina träningsskor, mjukisbrallorna och dunvästen och ge mig ut i spåret ett tag.
Vid det här klockslaget om exakt två veckor befinner jag mig högst antagligen vid mitt barndomshem, i mitt flickrum i Ingenstans.
Det är över mitt förstånd.
måndag, maj 04, 2009
Det jag bör göra.
Nu ska jag, utan att gråta, ta mig ner för trapporna, gå över parkeringen, ta mig upp för trapporna utan att gråta och sedan kasta mig på soffan för att läsa
KICKI & LASSE
för det bör jag göra.
Tänkte även slå på stort och äta en Hula-Hula glass (varför finns inte Diplom-Is i Finland för?).
KICKI & LASSE
för det bör jag göra.
Tänkte även slå på stort och äta en Hula-Hula glass (varför finns inte Diplom-Is i Finland för?).
Kaffe.
I lördags pratade jag med Fong i telefon, och då Fong chockat utropade VA!?
insåg jag plötsligt att jag helt omedvetet gått från att vara en espresso-människa till att bli en latte-människa.
Det är lite skrämmande.
insåg jag plötsligt att jag helt omedvetet gått från att vara en espresso-människa till att bli en latte-människa.
Det är lite skrämmande.
Bloggkrampen fortsätter...
Jag har fått de första soleksemen för denna vår, så allt är i sin ordning.
Fast bloggkrampen är något nytt på min lista. Spännande.
Dessutom har jag sådan träningsvärk att jag lider när jag skrattar (vilket jag gör väldigt ofta i sällskap av mina roliga klasskamrater) och det är ren martyr att gå i trappor (vilket jag är tvungen att göra om jag ska hem eller iväg från hemmet eller till klassrummet eller från klassrummet).
Idag har jag även bråkat med mina bästa kompis (vet ej om det var på grund av grälet eller på grund av trapporna som jag blev tårögd), hängt med Ludde, spelat kubb och inhandlat ett vadderat kuvert.
Mamma: Du kan väl öppna Det Stora Paketet och spana in fakturan, om den ska vara betald innan den 19 maj - hör av dig.
Fast bloggkrampen är något nytt på min lista. Spännande.
Dessutom har jag sådan träningsvärk att jag lider när jag skrattar (vilket jag gör väldigt ofta i sällskap av mina roliga klasskamrater) och det är ren martyr att gå i trappor (vilket jag är tvungen att göra om jag ska hem eller iväg från hemmet eller till klassrummet eller från klassrummet).
Idag har jag även bråkat med mina bästa kompis (vet ej om det var på grund av grälet eller på grund av trapporna som jag blev tårögd), hängt med Ludde, spelat kubb och inhandlat ett vadderat kuvert.
Mamma: Du kan väl öppna Det Stora Paketet och spana in fakturan, om den ska vara betald innan den 19 maj - hör av dig.
I'm not done yet.
Jag har aldrig varit mer tudelad än nu; Jag pratar med min bästa vän i telefon på kvällen och när vi börjar planera dricka kaffe och jag hör mig själv säga att han får ringa när han har slutat jobbet inser jag att det är ynka 15 dagar kvar tills dess att jag får hålla om honom, luta min kind mot hans hals, känna hans andetag i mitt hår.
Samtidigt har jag ju funnit mig själv här. I Fårösund, på Gotland. Jag har träffat hur många underbara människor som helst, och jag älskar dem. Mitt hjärta följde efter mig hit. Jag hör hemma här, på Gotland.
Sedan blir jag återigen tårögd när jag tänker på hur lite tid det är kvar tills jag får träffa alla mina vänner hemma i Vasa, hemma i Ingenstans. Träffa mina systrar och min mamma och min farmor. Lite tårögd för att jag saknar alla hemskt mycket.
Och återigen panikslagen när jag kommer på att jag borde börja strukturera inför flytten och... jag vill inte lämna min flock. Detta som jag letat efter i hela mitt liv, blir jag nu tvungen att skiljas från.
Man blir aldrig härdad, att skiljas åt är att dö en smula och jag är inte färdig här.
Samtidigt har jag ju funnit mig själv här. I Fårösund, på Gotland. Jag har träffat hur många underbara människor som helst, och jag älskar dem. Mitt hjärta följde efter mig hit. Jag hör hemma här, på Gotland.
Sedan blir jag återigen tårögd när jag tänker på hur lite tid det är kvar tills jag får träffa alla mina vänner hemma i Vasa, hemma i Ingenstans. Träffa mina systrar och min mamma och min farmor. Lite tårögd för att jag saknar alla hemskt mycket.
Och återigen panikslagen när jag kommer på att jag borde börja strukturera inför flytten och... jag vill inte lämna min flock. Detta som jag letat efter i hela mitt liv, blir jag nu tvungen att skiljas från.
Man blir aldrig härdad, att skiljas åt är att dö en smula och jag är inte färdig här.
fredag, maj 01, 2009
Salongsberusning.
Inte kan jag någonting åt att jag är salongsberusad. Skyll på vinet. Det överjävligt goda vinet. Och whiskeyn. Skyll på min vän, som försedde mig med alkohol.
Kanske det inte är världens smartaste drag, att dricka sig salongsberusad några timmar innan deadline. Skyll på vinet, det överjävligt goda vinet och whiskeyn.
Solnedgången i Fårösund är allt som oftast; perfekt.
Ja, så perfekt att det stör mig litegrann.
Kanske är jag bara bitter?
Jag har varit så arg ikväll. Ja, riktigt arg!
Arg! när jag satt i köket och skrev prosa och drack rödvin.
Arg! när jag satt på tappan i den perfekta solnedgången och rökte cigaretter.
Arg! när jag städade i mitt sovrum.
Arg! när jag insåg att Mr. Pink inte alls har dött, utan bara varit medvetslös och nu återuppstått.
Jag kan inte, kan inte, kan inte
säga Nej.
Därför säger jag Ja,
och sedan mår jag illa.
Ångets, ångest, ångest!
Straffar ju mig själv på det här viset,
vet ju det.
Borde säga Nej,
men kan inte.
Trodde att jag i och med flytten skulle komma undan,
men beblandade mig bara med en annan,
som var precis likadan.
Och jag vet att jag borde säga Nej.
Vet att den här människan gör mig sjuk.
Men jag kan inte säga Nej,
så jag säger Ja.
Panik nu.
Panik, panik, panik!
Min längtan har aldrig varit starkare.
Kanske det inte är världens smartaste drag, att dricka sig salongsberusad några timmar innan deadline. Skyll på vinet, det överjävligt goda vinet och whiskeyn.
Solnedgången i Fårösund är allt som oftast; perfekt.
Ja, så perfekt att det stör mig litegrann.
Kanske är jag bara bitter?
Jag har varit så arg ikväll. Ja, riktigt arg!
Arg! när jag satt i köket och skrev prosa och drack rödvin.
Arg! när jag satt på tappan i den perfekta solnedgången och rökte cigaretter.
Arg! när jag städade i mitt sovrum.
Arg! när jag insåg att Mr. Pink inte alls har dött, utan bara varit medvetslös och nu återuppstått.
Jag kan inte, kan inte, kan inte
säga Nej.
Därför säger jag Ja,
och sedan mår jag illa.
Ångets, ångest, ångest!
Straffar ju mig själv på det här viset,
vet ju det.
Borde säga Nej,
men kan inte.
Trodde att jag i och med flytten skulle komma undan,
men beblandade mig bara med en annan,
som var precis likadan.
Och jag vet att jag borde säga Nej.
Vet att den här människan gör mig sjuk.
Men jag kan inte säga Nej,
så jag säger Ja.
Panik nu.
Panik, panik, panik!
Min längtan har aldrig varit starkare.
Jag vet att jag hör hemma här.
Flygbiljetter från ön till Umeå är nu bokade och jag anländer sent den 18:e maj. SAS hade ändrat flygtider, that's why.
Igår höll jag vårtal vid majbrasan. Det gick över förväntan (fast det var jävligt kallt!)! Jag fick många komplimanger för min text "Den unga mannen Vår", och blev dessutom medveten om att jag är någon slags lokalkändis. Fårösundsbor kom fram och berättade att de läst/läser min blogg, och att de gillar den. Jag gillar't!
Jag somnade med ett leende på läpparna.
Idag har jag lapat sol på trappan, iklädd bikini. Lyssnat på soft musik och skrivit brev till den unga mannen på andra sidan världen. Druckit kaffe och handlat glass vid Ica.
Skäms lite över att säga att till och med jag blir illamående över alla fastlänningar som intar ön, helger som denna.
FlexKrediten har fått påfyllning, wich means I'm now rich woman. Dessvärre har jag en månadshyra att betala.
Nu ska jag springa hem till Finska Ambassaden för att göra mat, äta och städa.
Imorgon ska jag göra Visby tillsammans med min bästa vän.
Livet rusar återigen i rapidfart framåt. Jag älskar varje sekund. Vissa demoner har lämnat min kropp och andra intagit den. Det gör ingenting. Jag vet att allt är bra nu. Riktigt bra.
I sinom tid lämnar jag ön för De Tusen Sjöarnas Land. I sinom tid ska jag sluta vänta.
Jag kan inte låta bli att le. Jag kan inte låta bli att längta.
Även om jag vet att jag hör hemma här
i Fårösund,
i Våren.
Igår höll jag vårtal vid majbrasan. Det gick över förväntan (fast det var jävligt kallt!)! Jag fick många komplimanger för min text "Den unga mannen Vår", och blev dessutom medveten om att jag är någon slags lokalkändis. Fårösundsbor kom fram och berättade att de läst/läser min blogg, och att de gillar den. Jag gillar't!
Jag somnade med ett leende på läpparna.
Idag har jag lapat sol på trappan, iklädd bikini. Lyssnat på soft musik och skrivit brev till den unga mannen på andra sidan världen. Druckit kaffe och handlat glass vid Ica.
Skäms lite över att säga att till och med jag blir illamående över alla fastlänningar som intar ön, helger som denna.
FlexKrediten har fått påfyllning, wich means I'm now rich woman. Dessvärre har jag en månadshyra att betala.
Nu ska jag springa hem till Finska Ambassaden för att göra mat, äta och städa.
Imorgon ska jag göra Visby tillsammans med min bästa vän.
Livet rusar återigen i rapidfart framåt. Jag älskar varje sekund. Vissa demoner har lämnat min kropp och andra intagit den. Det gör ingenting. Jag vet att allt är bra nu. Riktigt bra.
I sinom tid lämnar jag ön för De Tusen Sjöarnas Land. I sinom tid ska jag sluta vänta.
Jag kan inte låta bli att le. Jag kan inte låta bli att längta.
Även om jag vet att jag hör hemma här
i Fårösund,
i Våren.
torsdag, april 30, 2009
Det känns bra att säga det, rakt ut.
Releasefesten gick av stapeln vid 18:45 igår. Allt gick riktigt bra!
Nu återstår bara vårhälsningen vid majbrasan ikväll, och sedan tar jag efterlängtad helg.
Fortfarande lite illamående och ont i magen idag, men avsevärt mycket bättre än igår
så jag lär överleva.
Ska omgående boka flygbiljetter.
Den 18 maj, på kvällen, flyger jag från Visby till Stockholm och från Stockholm till Umeå.
Jag längtar.
Och det känns rätt bra att säga det, rakt ut,
att jag längtar.
Jag vet,
att när jag anländer till Ingenstans, kommer det mest att vara sig likt.
Men jag vet också, att människorna där, de som var mig lika, har förändrats, och att jag också gjort det.
Jag har beställt en bok. Absolut Per Nilsson - The very best of.
Första gången jag stötte på Pers författarskap, var jag 13-14 år gammal. Jag skrev en recension på hans bok Ja må han le... va?. Sedan dess har jag varit fast.
Hans karaktärer har nästlat in sig i varandra, lite blygt, lite försiktigt, så man knappt lagt märke till det. Jag menar att en viss scen i en bok, kan dyka upp i en annan bok, men ur ett annat perspektiv. Boken Du och du och du är väl den jag läst flest gånger. Kanske tio, om jag inte räknat fel?
Döm om min lycka när Sara meddelade att det fanns en helsidesartikel om Per och hans nya bok i DNs kulturdel i tisdags. Jag trillade nästan av stolen (har märkt att jag gör det ganska ofta), rodnade när jag tog mig an verket.
Jag önskar ibland att jag kunde skriva som honom. Önskar att jag kunde skriva som min största förebild. Men jag kan inte. Jag är för tankspridd, jag är för förvirrad.
(Pappa sa en gång den sista sommaren att nog är det konstigt att du inte tappar bort dig själv.)
När jag kommer hem till Ingenstans kommer ett AdLibrispaket ligga på min säng och i paketet kommer Pers bok att finnas. Det pirrar i min mage när jag tänker på det.
En gestalt figurerar i mitt liv. Ibland knappt påtaglig. Ibland så slående verklig att jag glömmer bort att andas. En figur som fick mig att förstå vad vänskap innebär.
När jag tyst tassar barfota över parkeringen, efter, med sandalerna i handen, inser jag att figuren en bit framför mig slungas mellan definitionerna vän och fadersgestalt. Inser att det inte gör någonting. Att det känns riktigt bra.
Det är klart att det känns bra om man har gult nagellack.
Nu återstår bara vårhälsningen vid majbrasan ikväll, och sedan tar jag efterlängtad helg.
Fortfarande lite illamående och ont i magen idag, men avsevärt mycket bättre än igår
så jag lär överleva.
Ska omgående boka flygbiljetter.
Den 18 maj, på kvällen, flyger jag från Visby till Stockholm och från Stockholm till Umeå.
Jag längtar.
Och det känns rätt bra att säga det, rakt ut,
att jag längtar.
Jag vet,
att när jag anländer till Ingenstans, kommer det mest att vara sig likt.
Men jag vet också, att människorna där, de som var mig lika, har förändrats, och att jag också gjort det.
Jag har beställt en bok. Absolut Per Nilsson - The very best of.
Första gången jag stötte på Pers författarskap, var jag 13-14 år gammal. Jag skrev en recension på hans bok Ja må han le... va?. Sedan dess har jag varit fast.
Hans karaktärer har nästlat in sig i varandra, lite blygt, lite försiktigt, så man knappt lagt märke till det. Jag menar att en viss scen i en bok, kan dyka upp i en annan bok, men ur ett annat perspektiv. Boken Du och du och du är väl den jag läst flest gånger. Kanske tio, om jag inte räknat fel?
Döm om min lycka när Sara meddelade att det fanns en helsidesartikel om Per och hans nya bok i DNs kulturdel i tisdags. Jag trillade nästan av stolen (har märkt att jag gör det ganska ofta), rodnade när jag tog mig an verket.
Jag önskar ibland att jag kunde skriva som honom. Önskar att jag kunde skriva som min största förebild. Men jag kan inte. Jag är för tankspridd, jag är för förvirrad.
(Pappa sa en gång den sista sommaren att nog är det konstigt att du inte tappar bort dig själv.)
När jag kommer hem till Ingenstans kommer ett AdLibrispaket ligga på min säng och i paketet kommer Pers bok att finnas. Det pirrar i min mage när jag tänker på det.
En gestalt figurerar i mitt liv. Ibland knappt påtaglig. Ibland så slående verklig att jag glömmer bort att andas. En figur som fick mig att förstå vad vänskap innebär.
När jag tyst tassar barfota över parkeringen, efter, med sandalerna i handen, inser jag att figuren en bit framför mig slungas mellan definitionerna vän och fadersgestalt. Inser att det inte gör någonting. Att det känns riktigt bra.
Det är klart att det känns bra om man har gult nagellack.
Sorgen.
Det är med sorg i hjärtat jag inser att min mp3 inte finns i min handväska. Istället har en kökssax tagit plats där.
onsdag, april 29, 2009
En sådan där het dag.
Idag är en sådan där het dag när man bränner hål på hornhinnorna, har allmän ångest över allt och egentligen ingenting och när man tycker synd om sig själv.
Jag har legat hemma i sängen och kämpat för att inte kräkas upp filmjölk, inälvor och äggstockar. Somnat och vaknat om vartannat. Drömt en massa konstiga saker.
Jag vaknade vid två. Drog på mig jeans och gick över till skolan.
Ställde mig nedanför trappen och fångade en liten nyckel någon släppte taget om, även om jag inte bett om det.
Sedan drog jag med mig Alida ut i en bil.
Startade, lade i backen och gasade för allt jag äger.
Med nervevade rutor gled vi omkring.
Tänkte att jag kanske håller på att bli riktigt paranoid.
Köpte den billigaste pizzan jag kunde hitta vid Ica.
Borde gå hem och lägga makeup. Platta hår och smörja in ben. Bestämma mig för vilken text jag ska läsa. Releasepartyt är ikväll.
Imorgon ska jag hälsa våren välkommen, inför Fårösundsborna.
Jag har legat hemma i sängen och kämpat för att inte kräkas upp filmjölk, inälvor och äggstockar. Somnat och vaknat om vartannat. Drömt en massa konstiga saker.
Jag vaknade vid två. Drog på mig jeans och gick över till skolan.
Ställde mig nedanför trappen och fångade en liten nyckel någon släppte taget om, även om jag inte bett om det.
Sedan drog jag med mig Alida ut i en bil.
Startade, lade i backen och gasade för allt jag äger.
Med nervevade rutor gled vi omkring.
Tänkte att jag kanske håller på att bli riktigt paranoid.
Köpte den billigaste pizzan jag kunde hitta vid Ica.
Borde gå hem och lägga makeup. Platta hår och smörja in ben. Bestämma mig för vilken text jag ska läsa. Releasepartyt är ikväll.
Imorgon ska jag hälsa våren välkommen, inför Fårösundsborna.
tisdag, april 28, 2009
Drunkningsolycka.
Jag trodde att jag tog mig vatten över huvudet den där dagen när herr ordförande för Bunge Sockenförening klev in genom dörren och frågade om någon i klassen ville läsa någonting under Valborgsfirandet i Fårösund, och jag hörde mig själv svara "jag läser gärna någonting!".
Herr ordförande sa att det gärna fick vara lite roligt och udda,
precis som om jag såg lite rolig och udda ut.
Problemet är bara det att jag under inga omständigheter kan vara rolig i mitt skrivande.
Jag vill gärna kunna skriva komik, men hur jag än gör, så blir det bara gravallvarligt. Gravallvarligt och stramt. Sammanbitet.
Inatt producerade jag hur som helst strukturen till en text om Den Unge Mannen Vår. Grunden.
Och idag skrev jag texten.
Resultatet var... ja, gravallvarligt.
Fast jag använde faktiskt ordet "hundbajs" i ett stycke,
och det finns ju människor som tycker att bajs är roligt,
så varför inte?
Herr ordförande sa att det gärna fick vara lite roligt och udda,
precis som om jag såg lite rolig och udda ut.
Problemet är bara det att jag under inga omständigheter kan vara rolig i mitt skrivande.
Jag vill gärna kunna skriva komik, men hur jag än gör, så blir det bara gravallvarligt. Gravallvarligt och stramt. Sammanbitet.
Inatt producerade jag hur som helst strukturen till en text om Den Unge Mannen Vår. Grunden.
Och idag skrev jag texten.
Resultatet var... ja, gravallvarligt.
Fast jag använde faktiskt ordet "hundbajs" i ett stycke,
och det finns ju människor som tycker att bajs är roligt,
så varför inte?
Det har alltid varit onormalt att vara normal.
Hur normalt är det på en skala att ha sendrag i svanken?
måndag, april 27, 2009
Hör upp!
Första upplagan av vår antologi På tapeten kom idag.
På onsdag kväll, 18:30 håller vi releasefest vid biografen Roy. Alla läsare är välkomna!
På onsdag kväll, 18:30 håller vi releasefest vid biografen Roy. Alla läsare är välkomna!
Om ni är intresserade av att köpa antologin, kan ni ju alltid lämna en kommentar.
My super sweet twenty.
Det är en knapp månad kvar tills jag blir tjugo år. I samband med denna händelse, tänkte jag publicera en officiell önskelista, så ni läsare (ja, detta gäller er alla) slipper fråga vad jag vill ha i födelsedagspresent.
I tjugoårspresent önskar jag mig;
- Pengar (så jag kan ersätta Mr Pink)
- Pengar, alternativ presentkort på någon kiva klädaffär (dock ej Citymarket, H&M, Seppälä eller dylika affärer. Jag har bott i mina Coral Zipper Super Slim i två år nu, jag är således i stort behov av nya jeans.)
- En rakapparat
- Ett par vita Adidas Superstar
- Två par Converse Allstar (ett par rosa, och ett par gula)
- En cykel (om ni tänkte ge mig en; ring för närmare beskrivning)
- En skruvdragare
- En longboard
- En dubbelsäng
- En klyvsåg
- En rikthyvel
- En planhyvel
- En bordcirkel
- Några limknektar
- Tur- och returflygbiljetter till Italien (stannar gärna i ca. tre veckor)
- En dejt med poeten Jyrki Kiiskinen
- En Chrysler 300C
- En liten, liten anteckningsbok, som jag kan ha i fickan
- En systemkamera (kvittar vilken, bara den är bra)
- En limpa Marlboro Mentol
- Presentkort på 40€ vid Valhalla Tattoo and Body Piercing
- Kubb (fast om jag får alla ovannämnda maskiner, kan jag tillverka ett kubbspel själv)
- Fia med knuff
- En årsförbrukning Paulig Presidentkaffe
- En sjukt stor bokhylla
- Självdisciplin
I tjugoårspresent önskar jag mig;
- Pengar (så jag kan ersätta Mr Pink)
- Pengar, alternativ presentkort på någon kiva klädaffär (dock ej Citymarket, H&M, Seppälä eller dylika affärer. Jag har bott i mina Coral Zipper Super Slim i två år nu, jag är således i stort behov av nya jeans.)
- En rakapparat
- Ett par vita Adidas Superstar
- Två par Converse Allstar (ett par rosa, och ett par gula)
- En cykel (om ni tänkte ge mig en; ring för närmare beskrivning)
- En skruvdragare
- En longboard
- En dubbelsäng
- En klyvsåg
- En rikthyvel
- En planhyvel
- En bordcirkel
- Några limknektar
- Tur- och returflygbiljetter till Italien (stannar gärna i ca. tre veckor)
- En dejt med poeten Jyrki Kiiskinen
- En Chrysler 300C
- En liten, liten anteckningsbok, som jag kan ha i fickan
- En systemkamera (kvittar vilken, bara den är bra)
- En limpa Marlboro Mentol
- Presentkort på 40€ vid Valhalla Tattoo and Body Piercing
- Kubb (fast om jag får alla ovannämnda maskiner, kan jag tillverka ett kubbspel själv)
- Fia med knuff
- En årsförbrukning Paulig Presidentkaffe
- En sjukt stor bokhylla
- Självdisciplin
Mr Pink has left the building.
OBS! Känsliga läsare och mammor varnas!
Jag gjorde en hemsk upptäckt för några dagar sedan.
Det var en helt vanlig kväll hemma, vid Finska Ambassaden. Jag skulle umgås med Mr Pink, men snabbt insåg jag att det inte gick för honom (och att det inte skulle göra det för mig heller). Han hade kastat in handduken, helt enkelt; lämnat mig.
Jag svor tyst och vände och vred på honom.
- Kom igen! Jag vet att du klarar det! viskade jag.
Men hur mycket jag än skakade honom, förblev han tyst. Tyst och orörlig. Han bara låg där, död, på sängen.
Jag blängde på honom. Jag kunde till och med känna hur min blick fylldes av förakt.
- Det här händer inte, det här händer inte, det här händer inte.
Jag upprepade meningen lågmält, otaliga gånger. Mest för att försöka övertyga mig själv. Övertyga mig själv om att allt bara var en dum dröm.
Jag blundade. Drog ett djupt andetag, tittade upp på Mr Pink, petade lite förläget på honom. No respons.
Jag är av åsikten, att för 400 svenska kronor ska han väl ändå vara på hugget i åtminstone ett år? LJ är tydligen av en helt annan åsikt. Det är nämligen inte första gången de skickar ut produkter som inte fungerar som de ska. Det har till och med hänt och produkter inte har fungerat överhuvudtaget. Jag får helt enkelt skriva en reklamation.
Tillsammans med Mr Pink hade jag det bästa förhållandet någonsin. Han förgyllde min vardag avsevärt. Vi fick några fina månader tillsammans, och nu har han tagit sitt sista andetag.
Mr Pink has left my bedside table.
Jag gjorde en hemsk upptäckt för några dagar sedan.
Det var en helt vanlig kväll hemma, vid Finska Ambassaden. Jag skulle umgås med Mr Pink, men snabbt insåg jag att det inte gick för honom (och att det inte skulle göra det för mig heller). Han hade kastat in handduken, helt enkelt; lämnat mig.
Jag svor tyst och vände och vred på honom.
- Kom igen! Jag vet att du klarar det! viskade jag.
Men hur mycket jag än skakade honom, förblev han tyst. Tyst och orörlig. Han bara låg där, död, på sängen.
Jag blängde på honom. Jag kunde till och med känna hur min blick fylldes av förakt.
- Det här händer inte, det här händer inte, det här händer inte.
Jag upprepade meningen lågmält, otaliga gånger. Mest för att försöka övertyga mig själv. Övertyga mig själv om att allt bara var en dum dröm.
Jag blundade. Drog ett djupt andetag, tittade upp på Mr Pink, petade lite förläget på honom. No respons.
Jag är av åsikten, att för 400 svenska kronor ska han väl ändå vara på hugget i åtminstone ett år? LJ är tydligen av en helt annan åsikt. Det är nämligen inte första gången de skickar ut produkter som inte fungerar som de ska. Det har till och med hänt och produkter inte har fungerat överhuvudtaget. Jag får helt enkelt skriva en reklamation.
Tillsammans med Mr Pink hade jag det bästa förhållandet någonsin. Han förgyllde min vardag avsevärt. Vi fick några fina månader tillsammans, och nu har han tagit sitt sista andetag.
Mr Pink has left my bedside table.
I går...
... hade jag och Sara planerat en cykelutflykt, eftersom jag nyligen har fått en cykel. Vi träffades klockan ett och satte riktning mot Ica, var vi skulle inhandla fika.
Vi hade inte ens kommit fram till Ica när högra trampan på min cykel föll av.
Även om jag är snickare, springer jag inte omkring med skiftnyklar i handväskan, så jag fick skruva fast den för hand.
När vi hade cyklat ut till Fårösunds Båtklubb, kände vi båda att situationen inte var hållbar, med tanke på trampan som lossnade med 300 meters mellanrum.
Så vi slog oss ner vid en bänk i parken i stället.
Det var en vacker dag i alla fall. Fast lite blåsigt...
Det fanns förstås en massa, massa blåsippor överallt.
Och rosa blåsippor också.
Sara var glad.
Jag var gravallvarlig.
Vi kunde gå på havsbotten utan att bli våta om fötterna.
Jag hittade en massa snäckbebisar som inte hade kläckts ännu.
Fårö anas i horisonten.
Här beskådas min förrädiska herrcykel.
Innan vi cyklade hem igen fick jag skruva litegrann.
Vi hade inte ens kommit fram till Ica när högra trampan på min cykel föll av.
Även om jag är snickare, springer jag inte omkring med skiftnyklar i handväskan, så jag fick skruva fast den för hand.
När vi hade cyklat ut till Fårösunds Båtklubb, kände vi båda att situationen inte var hållbar, med tanke på trampan som lossnade med 300 meters mellanrum.
Så vi slog oss ner vid en bänk i parken i stället.
Det var en vacker dag i alla fall. Fast lite blåsigt...
Det fanns förstås en massa, massa blåsippor överallt.
Och rosa blåsippor också.
Sara var glad.
Jag var gravallvarlig.
Vi kunde gå på havsbotten utan att bli våta om fötterna.
Jag hittade en massa snäckbebisar som inte hade kläckts ännu.
Fårö anas i horisonten.
Här beskådas min förrädiska herrcykel.
Innan vi cyklade hem igen fick jag skruva litegrann.I lördags...
... var Sara och jag ute i skogen..
Det var barn i skogen också. Sara och jag lekte att vi var fältbiologer.
Afrikansk savann? Eller bara gotländsk natur?
Även en hund var med. Hunden ignorerade mig totalt. Jag blev lite ställd. Och sårad.
Vi fikade, för det bör man göra.
Vi kissade i skogen, så som fältbiologer gör. Det var äckligt. Och obehagligt.
Vi promenerade vid vatten.
Och spanade på mystiska stenar. Ingen vet varifrån de har kommit.
Vi planerade skräckfilmsscener.
Det var en fin dag. En fin utflykt.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)