En gång för alla.

För några dagar sedan tog jag Johans longboard under armen och begav mig ut. Solglasögonen skavde över näsryggen och vinden lekte i mitt hår. Jag tog fart och sicksackade mjukt över gatan. Tacksam över att de lätt sluttade, neråt, framåt.
Innerst inne önskade jag att jag skulle trilla. Önskade att det skulle ligga en fet jävla stenbumling mitt på vägen så jag skulle flyga av brädan. Önskade att jag skulle skrapa upp knän och armbågar och att det skulle göra så pass ont att jag skulle börja grina.
Önskade att det fanns någonting som kunde utlösa gråt. Att jag fick gråta för alla de gånger jag inte gråtit i vår.