Han blev glad över att jag hörde av mig. Jag replikerade att jag hade någonting att berätta, och frågade därefter om han hade tid att prata en stund.
- Ja. Ja! Absolut! Har det hänt någonting?
- Öh... ja-a... det kan man väl lugnt säga.
Jag höll mig gravallvarlig. Jag smet ifrån massorna på terassen, för att undvika att bryta ihop av gapskratt. Ett sjukt aprilskämt låg förstås på lur. Och han gick på det! Han gick in för denna händelse till 100%! Jag hade aldrig trott att han skulle gå på det!
Jag hade berättat om mitt påfund för Julia, och när jag sedan anslöt mig till sällskapet igen, med Fong fortfarande hängande på tråden, fick jag ögonkontakt med henne.
"Han går sååå på det!" mimade jag till henne. Då kunde jag inte hålla mig längre. Jag brast ut i det största fnisset ever! Fong började skratta för att jag skrattade, och mellan skrattsalvorna frågade han;
- Vad är det?
- Åh! Jag tycker så mycket om dig! kved jag.
- Jag tycker om dig också!
Psykbryt?
Jag blev tvungen att abrupt avsluta samtalet, eftersom jag skulle gå på möte, men jag lovade min vän att ringa upp igen när han hade kommit hem från jobbet.
Klockan tre, svensk tid, ringde jag upp.
- Två timmar efter att du hade ringt, kom jag på att det var första april, var det första han sa.
Jag kan hålla med om att det kanske inte var det snällaste skämtet, men det var kul! Det tyckte faktiskt Fong också. Dessutom vet jag nu, att när det händer, riktigt på riktigt, är min vän en klippa.
En lugn klippa,
som får mig att ta mig samman
även i de värsta av kriser.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar