Skrivkramp.

Det finns så mycket jag vill berätta.
Det finns så mycket jag vill att ni ska veta.


Jag vill förklara varför jag är lycklig i detta ögonblick. Så lycklig att det skär i kroppen. Det är som om någon sprätter upp mig inifrån. Jag är så lycklig så det gör ont.
Det är jobbigt att till och med andas.


Men det är inte moraliskt rätt. Jag kan inte. Jag står handfallen inför världen.

Handfallen, förvirrad och lycklig.
Ni skulle inte förstå.
Även om jag ställde mig på en stol i skolans kafeteria och berättade om vad som hänt,
skulle ingen förstå.
Detta är mitt
och ditt.
Det som är vårt
resulterar i min lycka,
kanske din också, vad vet jag.

Vad vet jag egentligen?
Jag är en klen, förvirrad nittonåring; lammkött i dina ögon (en lurig, frestande liten varelse, så söt att det är lite irriterande).
Och kanske att du fann någonting av dig själv i mig.