Hela lördagskvällen spenderade jag hemma. Jag diskade och städade lite grann. Den unga mannen dök upp kring nio och vi drack te och sedan gjorde vi ingenting. Vi tittade mest på varandra. Och det kan vara hur kul som helst det också.
Vid halv ett kunde vi inte hålla oss vakna längre, så vi la oss. Sov djupt. Vaknade om vartannat. Vaknade av vinden mot plåttaket, vaknade av den unge mannen vände på sig, vaknade återigen av vinden och sedan av någon som knackade på dörren klockan fem på morgonen.
Efter att vi vaknat båda två låg vi och lyssnade på vinden som slog mot taket. Lyssnade hur länge som helst men till sist tog min hunger krampaktigt tag om situationen och vi klev upp för att äta frukostknäckebröd tillsammans med vaniljyogurt och kaffe. Och cigaretter på trappen i solen och blåsten.
Resten av dagen tvättade jag kläder. Tvättade kläder och handlade mat vid Ica och gick hem till Julia och vi gjorde mat tillsammans och åt mat och pratade.
Efter maten såg vi på film. Evan the almighty. Och åt glass.
Det var en riktigt super-duper-söndag, må jag säga!
tisdag, september 30, 2008
Jag samlade på detaljer.
Jag måste verkligen be om ursäkt för att jag inte har skrivit. Bloggen startades ju med tanken att jag skulle dela med mig av min vardag här på Gotland. Så att Ni, nära och kära där hemma, lätt skulle kunna hålla koll på mig. Ett smart drag med tanke på att det blir billigare än att hela tiden ringa och skicka brev. Ett smart drag med tanke på att jag är kapabel att nå ut till många samtidigt.
Så vad har då hänt? Ja… senast jag skrev någonting var i fredags. Då skrev jag om någon som kommit att dela min verklighet. Den nya verkligheten. Jag skrev om färger och jag skrev om en brygga.
På fredag kväll traskade jag, Johanna, Annelie, Ellinor och Liv iväg till kollektivet. Jag drack lite finsk öl och väl framme upptäckte jag en kylskåpshylla fylld med päroncider. Det visade sig att denna hylla var mig ämnad. Så jag började dricka cider. Det hände ingenting egentligen. Jag satt i trappen och tittade på människorna och tänkte och skrattade när någon sa någonting roligt (för det bör man ju göra) och pratade med Fong i telefon och när jag började överväga att gå hem, hände någonting. Detta hände; jag skar mig i tummen. Jag skar mig i tummen på en ciderburk.
Detta resulterade i att jag och han, som kommit att dela min verklighet, hamnade på hans badrumsgolv. På ett besynnerligt sätt var det hemskt trevligt att sitta på badrumsgolvet tillsammans med denna unga man. Fråga mig inte hur länge vi satt där, men efter en tid slutade i alla fall tummen blöda. Då dök Julia upp.
Så vi förflyttade oss till köksgolvet och vi hade säkerligen suttit där alla tre i en timme när vi upptäckte att det var helt tyst. Alla hade gått hem. Alla förutom Julia och jag.
Så Julia bestämde sig för att gå, och varför jag inte gick samtidigt har jag heller ingen aning om, men jag blev kvar. Kvar med den unge mannen i hans soffa och vi var fulla och trötta och när vi tittade på klockan var klockan fem på morgonen och han lät mig vara kvar.
Sex timmar senare vaknade jag. Jag vaknade med en arm om min midja. Uthärdligt bakfull och den unge mannen var tvungen att bege sig iväg någonstans. Bort.
- Ligg kvar om du vill fortsätta sova, sa den unge mannen.
Pussade mig på munnen och begav sig ut, ut genom dörren. Jag låg kvar. Blixtstilla. Betraktade taket. Betraktade sedan min bara fot och förmiddagssolen som lekte över den.
Vaknade på nytt efter två timmar. Klev upp och tassade barfota över trägolv. Först toaletten, sedan vattenkranen i köket, kylskåpet. Filmjölk med jordgubbsmak. Skålen i min hand i soffan i solen som letade sig genom gardiner, fördragna. Ringde Fong, varefter jag la mig på nytt.
Jag låg där och samlade på ljuva detaljer i mitt huvud och vad som kändes som femton minuter, var egentligen två timmar. Det var nog dags att gå hem.
Med hans doft på min hud och iklädd kilklackar vandrade jag genom ett höstvackert Fårösund, hem. Hem, hem till mig.
Så vad har då hänt? Ja… senast jag skrev någonting var i fredags. Då skrev jag om någon som kommit att dela min verklighet. Den nya verkligheten. Jag skrev om färger och jag skrev om en brygga.
På fredag kväll traskade jag, Johanna, Annelie, Ellinor och Liv iväg till kollektivet. Jag drack lite finsk öl och väl framme upptäckte jag en kylskåpshylla fylld med päroncider. Det visade sig att denna hylla var mig ämnad. Så jag började dricka cider. Det hände ingenting egentligen. Jag satt i trappen och tittade på människorna och tänkte och skrattade när någon sa någonting roligt (för det bör man ju göra) och pratade med Fong i telefon och när jag började överväga att gå hem, hände någonting. Detta hände; jag skar mig i tummen. Jag skar mig i tummen på en ciderburk.
Detta resulterade i att jag och han, som kommit att dela min verklighet, hamnade på hans badrumsgolv. På ett besynnerligt sätt var det hemskt trevligt att sitta på badrumsgolvet tillsammans med denna unga man. Fråga mig inte hur länge vi satt där, men efter en tid slutade i alla fall tummen blöda. Då dök Julia upp.
Så vi förflyttade oss till köksgolvet och vi hade säkerligen suttit där alla tre i en timme när vi upptäckte att det var helt tyst. Alla hade gått hem. Alla förutom Julia och jag.
Så Julia bestämde sig för att gå, och varför jag inte gick samtidigt har jag heller ingen aning om, men jag blev kvar. Kvar med den unge mannen i hans soffa och vi var fulla och trötta och när vi tittade på klockan var klockan fem på morgonen och han lät mig vara kvar.
Sex timmar senare vaknade jag. Jag vaknade med en arm om min midja. Uthärdligt bakfull och den unge mannen var tvungen att bege sig iväg någonstans. Bort.
- Ligg kvar om du vill fortsätta sova, sa den unge mannen.
Pussade mig på munnen och begav sig ut, ut genom dörren. Jag låg kvar. Blixtstilla. Betraktade taket. Betraktade sedan min bara fot och förmiddagssolen som lekte över den.
Vaknade på nytt efter två timmar. Klev upp och tassade barfota över trägolv. Först toaletten, sedan vattenkranen i köket, kylskåpet. Filmjölk med jordgubbsmak. Skålen i min hand i soffan i solen som letade sig genom gardiner, fördragna. Ringde Fong, varefter jag la mig på nytt.
Jag låg där och samlade på ljuva detaljer i mitt huvud och vad som kändes som femton minuter, var egentligen två timmar. Det var nog dags att gå hem.
Med hans doft på min hud och iklädd kilklackar vandrade jag genom ett höstvackert Fårösund, hem. Hem, hem till mig.
fredag, september 26, 2008
Eller lever vi i det förflutna?
Finns det ett tidigare liv? Jag menar liksom, levde jag ett liv innan det att jag kom hit? Jo, jo jag vet. Det är klart att jag levde ett liv där i Ingenstans med mina vänner och mitt jobb och min passion, Men… under veckan som gått har jag inte varit medveten om det. Det känns som om livet här, alltid varit mitt liv, det liv jag alltid levt. Jo, jo jag vet, jag pratade med mamma i telefon. Men nej, inte tänkte jag mig att hon befann sig i det röda huset med de vita knutarna, i huset med katterna på kullen där i centrum av Ingenstans. Nej, hon befann sig liksom i ett annat universum, svävande. I en annan verklighet. Som är min verklighet och inte hennes. Och inte någon annans heller för den delen, men min verklighet. Och Hans verklighet.
Oj, oj ja nu. Nu sa jag det. Försa jag mig? Nej, jag sa det. Bara. Jag nämnde att det fanns en annan part med i verkligheten också. Men när hände det? Hände det någonsin? Jo, jag tror det hände där, där på bryggan, i eftermiddagssolen. I eftermiddagssolen och vi var hungriga båda två, vi kisade mot eftermiddagssolen och vi sa egentligen inte så mycket och vinden var lugn, smekte mig i håret och vi satt mest där på bryggan i eftermiddagssolen och kände efter. Kände efter världen, trevade efter den…
Eller? Eller var det kvällen innan? När vi befann oss på samma brygga. Vi befann oss där tillsammans med var ändå främlingar inför varandra. För det är ju verkligheten, sanningen, just i det ögonblicket alltså; vi var främlingar inför varandra. Men när vi skannat en stund och lugnet och färgerna (midnattsblå, glödande bärnsten, chockrosa, glimmande smaragdgrön) och stjärnfallen kom, tror jag vi hittade varandra någonstans där i mörkret på den där bryggan den där kvällen innan.
Nej, det börjar inte som någon kärlekshistoria (eller gör det?), det var bara det att vi fann varandra. Jag fann honom, och han fann mig. Och vi fann oss också i det att vi kunde prata med varandra. Att våra tankebanor korsades lite här och där. Där, på bryggan, den där kvällen innan.
Jag är rädd. Jag är rädd, för jag tror att om jag berättar för mycket, så kommer det slitas sönder i mig. Det fina kommer inte längre vara fint utan kantstött och uttjatat och detaljerna blir avtrubbade och förlöjligade. Förstår Du? Det var ju bara vi två som upplevde det, som vi upplevde det, just då, och nu, i efterhand. Ingen annan. Upplevde det. Vi två upplevde det, tillsammans. Och jag ser på det som hände och det som händer nu som något underbart. Något helt fantastiskt! Det bästa som hänt på länge och om jag berättar för mycket så går det vackra sönder. Det är därför jag är rädd.
Så mitt hjärta hittade hit. I alla fall, till slut, så hittade mitt hjärta hit. Och det var ju det jag skulle säga, att jag tror det var där på bryggan i eftermiddagssolen när vi båda var hungriga och vinden smekte mitt hår som mitt hjärta hittade hit. Jag tror det var då. För jag såg färgerna då, där på bryggan. Världen hade fått färg, och jag fann världen och färgerna vackra. Vackra detaljer. Det var då mitt borttappade hjärta hittade tillbaka till mig. Det hittade tillbaka till en plats. Och det var besynnerligt, för veckan innan hade jag tänkt att det var konstigt på ett sätt för det kändes som om jag visste att här kommer jag ju alltid vara kvar. Visst, jag kanske gör om det jag gjorde den 30 augusti, ger mig av alltså. Ger mig av härifrån, kanske jag gör det en dag. Men om jag gör det, så vet jag någonstans att jag kommer komma tillbaka. Hit. För mitt hjärta följde efter mig.
Oj, oj ja nu. Nu sa jag det. Försa jag mig? Nej, jag sa det. Bara. Jag nämnde att det fanns en annan part med i verkligheten också. Men när hände det? Hände det någonsin? Jo, jag tror det hände där, där på bryggan, i eftermiddagssolen. I eftermiddagssolen och vi var hungriga båda två, vi kisade mot eftermiddagssolen och vi sa egentligen inte så mycket och vinden var lugn, smekte mig i håret och vi satt mest där på bryggan i eftermiddagssolen och kände efter. Kände efter världen, trevade efter den…
Eller? Eller var det kvällen innan? När vi befann oss på samma brygga. Vi befann oss där tillsammans med var ändå främlingar inför varandra. För det är ju verkligheten, sanningen, just i det ögonblicket alltså; vi var främlingar inför varandra. Men när vi skannat en stund och lugnet och färgerna (midnattsblå, glödande bärnsten, chockrosa, glimmande smaragdgrön) och stjärnfallen kom, tror jag vi hittade varandra någonstans där i mörkret på den där bryggan den där kvällen innan.
Nej, det börjar inte som någon kärlekshistoria (eller gör det?), det var bara det att vi fann varandra. Jag fann honom, och han fann mig. Och vi fann oss också i det att vi kunde prata med varandra. Att våra tankebanor korsades lite här och där. Där, på bryggan, den där kvällen innan.
Jag är rädd. Jag är rädd, för jag tror att om jag berättar för mycket, så kommer det slitas sönder i mig. Det fina kommer inte längre vara fint utan kantstött och uttjatat och detaljerna blir avtrubbade och förlöjligade. Förstår Du? Det var ju bara vi två som upplevde det, som vi upplevde det, just då, och nu, i efterhand. Ingen annan. Upplevde det. Vi två upplevde det, tillsammans. Och jag ser på det som hände och det som händer nu som något underbart. Något helt fantastiskt! Det bästa som hänt på länge och om jag berättar för mycket så går det vackra sönder. Det är därför jag är rädd.
Så mitt hjärta hittade hit. I alla fall, till slut, så hittade mitt hjärta hit. Och det var ju det jag skulle säga, att jag tror det var där på bryggan i eftermiddagssolen när vi båda var hungriga och vinden smekte mitt hår som mitt hjärta hittade hit. Jag tror det var då. För jag såg färgerna då, där på bryggan. Världen hade fått färg, och jag fann världen och färgerna vackra. Vackra detaljer. Det var då mitt borttappade hjärta hittade tillbaka till mig. Det hittade tillbaka till en plats. Och det var besynnerligt, för veckan innan hade jag tänkt att det var konstigt på ett sätt för det kändes som om jag visste att här kommer jag ju alltid vara kvar. Visst, jag kanske gör om det jag gjorde den 30 augusti, ger mig av alltså. Ger mig av härifrån, kanske jag gör det en dag. Men om jag gör det, så vet jag någonstans att jag kommer komma tillbaka. Hit. För mitt hjärta följde efter mig.
tisdag, september 23, 2008
Ändrade planer.
Ändrade planer, tyvärr!
Jag skrev ju igår att jag idag skulle ladda upp bilder från Visbydagen.
Men se NEJ! Det kommer inga bilder idag. De kommer, men jag kan inte lova att de kommer imorgon heller.
Meningen var att jag skulle ládda upp dem idag efter att jag hade skrivit mina artiklar, men då blev jag tvungen att lägga alla bilder i en mapp på ExtraFilm och bara det tog ju hundratusen år så nu när bilderna äntligen är uppladdade ska jag äntligen gå hem och sortera lite smutstvätt innan det är dags för middag.
Vet inte riktigt vad kvällen kommer erbjuda bortsett från att tvätta kläder, men kanske har att jag vänta ett samtal och en promenad. Vi får se.
Förövrigt har det varit soligt idag.
Och varmt.
Jag har inte ens behövt någon jacka.
Jag skrev ju igår att jag idag skulle ladda upp bilder från Visbydagen.
Men se NEJ! Det kommer inga bilder idag. De kommer, men jag kan inte lova att de kommer imorgon heller.
Meningen var att jag skulle ládda upp dem idag efter att jag hade skrivit mina artiklar, men då blev jag tvungen att lägga alla bilder i en mapp på ExtraFilm och bara det tog ju hundratusen år så nu när bilderna äntligen är uppladdade ska jag äntligen gå hem och sortera lite smutstvätt innan det är dags för middag.
Vet inte riktigt vad kvällen kommer erbjuda bortsett från att tvätta kläder, men kanske har att jag vänta ett samtal och en promenad. Vi får se.
Förövrigt har det varit soligt idag.
Och varmt.
Jag har inte ens behövt någon jacka.
Den magiska tändaren.
Plötsligt bara kom han där om hörnet och fick snabbt syn på oss. Syn på mig och Micke som hade sjunkit ner i varsin beige läderfåtölj bredvid varandra. Han kom fram och frågade hur förmiddagen varit.
- Helt bra faktiskt, väldigt intressant, svarade jag och noterade att han höll i en vallmofröprydd fralla.
Jag fångade in hans skarpa, blåa blick. Mer bestämd den här gången än senast. Jag blev inte osäker. Jag var bestämd. Det kändes mer handfast nu, när det inte fanns någon backspegel att mötas genom.
- Ja! Nu kom jag på det! Jag har ju någonting här! utropade han med en 12-årings iver och började leta i både byx- och jackfickor.
- Nej? Vart har jag lagt den? Jag hade den här nyss… mumlade han och jag och Micke tittade roat på varandra.
Han hade den vallmofröprydda frallan i munnen samtidigt som han letade febrilt i fickorna. Till sist hittade han det han sökte efter. Han tog frallan ur munnen, log barnsligt, vänligt mot mig och räckte fram någonting till mig.
Jag sträckte ut handen lite frågande. I min lilla handflata upptäckte jag en tändare. En svart tändare, svart, prydd med vita små bollar.
Jag sken upp i ett leende. Tändaren matchade min jacka perfekt! En värme spred sig i min mage, ja, jag blev nästan lite generad.
- Tack… eller… alltså, får jag den? frågade jag, tafatt. Han log ännu.
- Javisst! Jag tänkte direkt på dig när jag såg den, den passar ju utmärkt! Fantastiskt! sa han och log, om möjligt, ännu bredare än innan.
- Vad gulligt av dig! Det här är nog det snällaste någon gjort för mig sedan jag kom hit, skrattade jag.
Sedan mindes jag att han en gång berättat att han tidigare haft en svart skjorta med vita bollar på. En skjorta han älskade, men skjortan gick sönder. Och hur många gånger han än lappade den, fortsatte den att gå sönder. Till sist hade han fått slänga sin älskade skjorta.
Med smått skälvande händer gick jag ut. Ut bakom den gula byggnaden. Slog mig ner på kullerstensavsatsen, och tände högtidligt en cigarett. Det var som något magiskt.
- Helt bra faktiskt, väldigt intressant, svarade jag och noterade att han höll i en vallmofröprydd fralla.
Jag fångade in hans skarpa, blåa blick. Mer bestämd den här gången än senast. Jag blev inte osäker. Jag var bestämd. Det kändes mer handfast nu, när det inte fanns någon backspegel att mötas genom.
- Ja! Nu kom jag på det! Jag har ju någonting här! utropade han med en 12-årings iver och började leta i både byx- och jackfickor.
- Nej? Vart har jag lagt den? Jag hade den här nyss… mumlade han och jag och Micke tittade roat på varandra.
Han hade den vallmofröprydda frallan i munnen samtidigt som han letade febrilt i fickorna. Till sist hittade han det han sökte efter. Han tog frallan ur munnen, log barnsligt, vänligt mot mig och räckte fram någonting till mig.
Jag sträckte ut handen lite frågande. I min lilla handflata upptäckte jag en tändare. En svart tändare, svart, prydd med vita små bollar.
Jag sken upp i ett leende. Tändaren matchade min jacka perfekt! En värme spred sig i min mage, ja, jag blev nästan lite generad.
- Tack… eller… alltså, får jag den? frågade jag, tafatt. Han log ännu.
- Javisst! Jag tänkte direkt på dig när jag såg den, den passar ju utmärkt! Fantastiskt! sa han och log, om möjligt, ännu bredare än innan.
- Vad gulligt av dig! Det här är nog det snällaste någon gjort för mig sedan jag kom hit, skrattade jag.
Sedan mindes jag att han en gång berättat att han tidigare haft en svart skjorta med vita bollar på. En skjorta han älskade, men skjortan gick sönder. Och hur många gånger han än lappade den, fortsatte den att gå sönder. Till sist hade han fått slänga sin älskade skjorta.
Med smått skälvande händer gick jag ut. Ut bakom den gula byggnaden. Slog mig ner på kullerstensavsatsen, och tände högtidligt en cigarett. Det var som något magiskt.
måndag, september 22, 2008
Visbydagen.
Första dagen på fjärde veckan har spenderats i Visby.
Dagen började med en sen frukost vid Kustparken tillsammans med Julia. En så pass sen frukost att vi trodde vi skulle missa bussen till Visby (konstigt, jag steg ju verkligen upp i tid imorse…). När vi kom om hörnet, ut till parkeringen stod alla kvar där. Men där var ingen buss. Så vi gick in och vi hörde Calle prata i telefon och han lät inte glad och Ludvig sa ”’ämen vafaan!?”.
Det kom ingen buss. De på bussbolaget hade missat någonting så vi fick inte åka buss till Visby. Vi fick åka bil. Jag och Julia åkte med Rickard och Micke.
Väl framme i Visby drack vi morgonkaffe i Almedalen tillsammans med eleverna från enheten i Hemse. Sedan delade vi upp oss i grupper och alla grupper begav sig till diverse stationer. Jag och Julia hoppade in i en gammal blåvit buss och fick följa med på en färd kring Visby med omnejd. Vi fick se Galgberget och Högklint bland annat. Högklint var helt otroligt. Det är ett tag sedan jag har varit så ivrig att jag skrattat!
Vid halv ett serverades lunch vid Rindi. Vi åt tillsammans med Robin och hans kompisar från tv- och filmproduktion och Johannes från socialpedagog. Det var en trevlig stund.
På eftermiddagen gick jag och Julia tillsammans med vår grupp till Fornsalen. Där fick vi se medeltida möbler, gamla skatter man har hittat på Gotland och vi fick ta del av hisnande historia.
15:15 träffades vi återigen vid Almedalen. Jag, Julia, Rickard, Micke och Terese for in till centrum och gick till Clas Ohlsson. Jag köpte mig äntligen ett USB-minne. Nu är kameran redo för nya bilder och minnepinnen fylld till en kvart.
När vi var på väg ut från Visby, mot Fårösund, körde vi förbi flygplatsen. Ett flygplan höll på att landa och Cheers Walking in Memphis spelades på radion. Ingen yttrade ett ord och jag betraktade det landande flygplanet och den Gotländska naturen och jag tänkte på den där morgonen för nästan en månad sedan när vi flög in över Visby. Jag rös. Jag rös av välbehag vid minnet av den där morgonen för nästan en månad sedan.
Hur jag såg alla röda hustak och Ringmuren och alla portar. Hur jag inte förstod att det verkligen hände, att jag var vaken, att jag inte drömde.
Att jag inte kände mig ett dugg vilsen eller förvirrad eller bortkommen när jag klev ur taxin inne i Visby centrum. Och jag tänkte att inga ord eller bilder i hela världen kan förklara det jag upplever här och nu. Ni måste komma hit och se det med egna ögon!
Hemma igen han jag inte göra mycket innan det var dags för middag (jo! Jag hann hämta posten och jag hade fått två brev. Wuhu! Tack, tack, tack!). Kyckling med ris och tomatsås. Gott, men väldigt väl kryddat.
Efter middagen gick jag ner till Gotlands Idrotts Centrum, bytte om och gick ner till simbassängen. Simmade en kilometer tillsammans med Johan.
Efter simningen har jag suttit här. Och bloggat. Och fört över bilder. Och sparat bilder på minnepinnen. Och tänkt.
Men nu ska jag gå hem och lägga mig. En ny spännande dag väntar imorgon. I cannot wait! God natt!
(Bilder från den gångna dagen kommer imorgon.)
Dagen började med en sen frukost vid Kustparken tillsammans med Julia. En så pass sen frukost att vi trodde vi skulle missa bussen till Visby (konstigt, jag steg ju verkligen upp i tid imorse…). När vi kom om hörnet, ut till parkeringen stod alla kvar där. Men där var ingen buss. Så vi gick in och vi hörde Calle prata i telefon och han lät inte glad och Ludvig sa ”’ämen vafaan!?”.
Det kom ingen buss. De på bussbolaget hade missat någonting så vi fick inte åka buss till Visby. Vi fick åka bil. Jag och Julia åkte med Rickard och Micke.
Väl framme i Visby drack vi morgonkaffe i Almedalen tillsammans med eleverna från enheten i Hemse. Sedan delade vi upp oss i grupper och alla grupper begav sig till diverse stationer. Jag och Julia hoppade in i en gammal blåvit buss och fick följa med på en färd kring Visby med omnejd. Vi fick se Galgberget och Högklint bland annat. Högklint var helt otroligt. Det är ett tag sedan jag har varit så ivrig att jag skrattat!
Vid halv ett serverades lunch vid Rindi. Vi åt tillsammans med Robin och hans kompisar från tv- och filmproduktion och Johannes från socialpedagog. Det var en trevlig stund.
På eftermiddagen gick jag och Julia tillsammans med vår grupp till Fornsalen. Där fick vi se medeltida möbler, gamla skatter man har hittat på Gotland och vi fick ta del av hisnande historia.
15:15 träffades vi återigen vid Almedalen. Jag, Julia, Rickard, Micke och Terese for in till centrum och gick till Clas Ohlsson. Jag köpte mig äntligen ett USB-minne. Nu är kameran redo för nya bilder och minnepinnen fylld till en kvart.
När vi var på väg ut från Visby, mot Fårösund, körde vi förbi flygplatsen. Ett flygplan höll på att landa och Cheers Walking in Memphis spelades på radion. Ingen yttrade ett ord och jag betraktade det landande flygplanet och den Gotländska naturen och jag tänkte på den där morgonen för nästan en månad sedan när vi flög in över Visby. Jag rös. Jag rös av välbehag vid minnet av den där morgonen för nästan en månad sedan.
Hur jag såg alla röda hustak och Ringmuren och alla portar. Hur jag inte förstod att det verkligen hände, att jag var vaken, att jag inte drömde.
Att jag inte kände mig ett dugg vilsen eller förvirrad eller bortkommen när jag klev ur taxin inne i Visby centrum. Och jag tänkte att inga ord eller bilder i hela världen kan förklara det jag upplever här och nu. Ni måste komma hit och se det med egna ögon!
Hemma igen han jag inte göra mycket innan det var dags för middag (jo! Jag hann hämta posten och jag hade fått två brev. Wuhu! Tack, tack, tack!). Kyckling med ris och tomatsås. Gott, men väldigt väl kryddat.
Efter middagen gick jag ner till Gotlands Idrotts Centrum, bytte om och gick ner till simbassängen. Simmade en kilometer tillsammans med Johan.
Efter simningen har jag suttit här. Och bloggat. Och fört över bilder. Och sparat bilder på minnepinnen. Och tänkt.
Men nu ska jag gå hem och lägga mig. En ny spännande dag väntar imorgon. I cannot wait! God natt!
(Bilder från den gångna dagen kommer imorgon.)
Fårönatta.
Lördagen har jag missat att berätta om. Inte för att det finns så mycket att berätta egentligen, but still.
Jag sov fram till lunch. Klev upp och åt frukost i lugn och ro varefter jag hoppade i duschen. För en gångs skull var det sol ute, och nästan vindstilla. Väder för en långpromenad! När jag var klädd och håret torrt, drog jag på mig mina länkkiskor och gick ut genom dörren. Då hade det mulnat till, förstås.
Himlen var platt, som vanligt. Himlen är alltid platt här. Det gör ingen skillnad vare sig det är soligt eller mulet, himlen är platt.
Efter en långpromenad och lite filosoferande i min ensamhet, handlade jag vid Ica. Gick hem och hämtade nyckelkortet och begav mig till skolan och mörkret i skolans datasal. Efter en tids meningslöst surfande gick jag hem tillbaka och gjorde mat.
När maten var i magen och disken diskad, bytte jag om och mötte upp resten av dem som bor på skolan, nere på parkeringen. Hoppade in i bussen, och så brummade iväg till färjan, till Fårö och Fårönatta.
Första stoppet var vid en hamn (minns nu tyvärr inte vad hamnen hette, men det finns visserligen inte så många hamnar på Fårö heller), där vi fick se räddningshelikoptern lyfta och sen plocka upp en man ur havet.
Efter det körde vi iväg till Fårö fyr, men den hade ju vi på skrivarlinjen redan sett, så jag och Rickard satt kvar i bussen.
När alla sett Fårö fyr körde vi till ett jävligt litet ”loppis” (jag är osäker på om man får kalla detta uthus för ”loppis”). Där såg jag stjärnorna. Där, på den där gården mitt ute på vischan på Fårö blickade jag upp mot himlen och såg stjärnorna, och jag tänkte på en av mina vänner hemma i Ingenstans, mindes hur fascinerade vi varit av stjärnhimlen. Sedan upptäckte jag även att himlen inte såg platt ut. Inte på Fårö gjorde den det.
När alla sett ”loppiset” klart (vilket tog max tre minuter), for vi till Ica. Ica, varför Ica? Vem har inte sett ett Ica förut?
Vi hade bestämt hoppa av bussen och vika av från programmet, vid Kuten. En liten pub mitt på Fårö (en liten, liten bit bortom Ica). Halva natten gick det en gratisbuss fram och tillbaka på Fårö, så något problem med att ta oss till färjan skulle vi ju inte ha. Väl framme vid Kuten, bad vi att få femton minuter på oss. Så sprang någon och kollade vad inträdet kostade. 120 svenska kronor. Kanske lite väl mycket, men det fick kosta (det är knappast det lättaste att utan chaufför lyckas ta sig till och från en krog i Visby smärtfritt, kan jag berätta). Någon sekund senare fick vi veta att de inte tog kort inne i baren. Då var det kört. Bara att hoppa in i bussen igen och hem till Fårösund.
Det fanns ingen som hade kontanter på sig. Om vi skulle vetat detta innan, skulle vi såklart ha tagit ut pengar, men se nej.
Så bussen skumpade vidare i den Gotländska natten ute på Fårö och varje gång vi mötte en bil, fick bussen stanna. Johanna var på dåligt humör och ville supa sig full och jag tänkte på en man.
Så kom vi fram till Engelska Kyrkogården. Små lyktor lyste upp stigen fram till gravplatsen och vi skulle samlas för att lyssna på spökhistorier.
Dessa spökhistorier i fråga var ju inte så läskiga som vi hade hoppats på (kanske med tanke på att det fanns små barn bland de som lyssnade). Men det var ändå skönt att sitta där i gräset under ett träd vid Engelska Kyrkogården, se halvmånen skymta bakom molnen och höra havet som rullade in och slog mot klipporna vid Tröstens Strand.
Jag måste erkänna att vid ett tillfälle skrämde dendär spökhistoriegubben skiten ur oss, men mer nämnvärt än så var det inte.
När mannen slagit igen boken och tackat för sig och önskat oss en god natt gick vi tillbaka till bussen och körde tillbaka ner till färjan. Vid detta lag hade min trötthet tagit överhand och jag skrattade hysteriskt åt alla lama skämt som Rickard drog till med. Skrattade hysteriskt åt Johanna och Johanna och sa alla finska ord jag någonsin lärt mig.
Väl hemma i Fårösund igen, samlades vi alla hemma hos mig. Tio stycken poeter i ett vardagsrum, tre förpackningar vin och Trivial Pursuit.
När Ellinor och Terese vunnit spelet började folk droppa av och till slut var det bara jag och Johanna kvar. Vid halv fyra sa vi gonatt och jag somnade nog i samma ögonblick som mitt huvud snuddade vid kudden.
Jag sov fram till lunch. Klev upp och åt frukost i lugn och ro varefter jag hoppade i duschen. För en gångs skull var det sol ute, och nästan vindstilla. Väder för en långpromenad! När jag var klädd och håret torrt, drog jag på mig mina länkkiskor och gick ut genom dörren. Då hade det mulnat till, förstås.
Himlen var platt, som vanligt. Himlen är alltid platt här. Det gör ingen skillnad vare sig det är soligt eller mulet, himlen är platt.
Efter en långpromenad och lite filosoferande i min ensamhet, handlade jag vid Ica. Gick hem och hämtade nyckelkortet och begav mig till skolan och mörkret i skolans datasal. Efter en tids meningslöst surfande gick jag hem tillbaka och gjorde mat.
När maten var i magen och disken diskad, bytte jag om och mötte upp resten av dem som bor på skolan, nere på parkeringen. Hoppade in i bussen, och så brummade iväg till färjan, till Fårö och Fårönatta.
Första stoppet var vid en hamn (minns nu tyvärr inte vad hamnen hette, men det finns visserligen inte så många hamnar på Fårö heller), där vi fick se räddningshelikoptern lyfta och sen plocka upp en man ur havet.
Efter det körde vi iväg till Fårö fyr, men den hade ju vi på skrivarlinjen redan sett, så jag och Rickard satt kvar i bussen.
När alla sett Fårö fyr körde vi till ett jävligt litet ”loppis” (jag är osäker på om man får kalla detta uthus för ”loppis”). Där såg jag stjärnorna. Där, på den där gården mitt ute på vischan på Fårö blickade jag upp mot himlen och såg stjärnorna, och jag tänkte på en av mina vänner hemma i Ingenstans, mindes hur fascinerade vi varit av stjärnhimlen. Sedan upptäckte jag även att himlen inte såg platt ut. Inte på Fårö gjorde den det.
När alla sett ”loppiset” klart (vilket tog max tre minuter), for vi till Ica. Ica, varför Ica? Vem har inte sett ett Ica förut?
Vi hade bestämt hoppa av bussen och vika av från programmet, vid Kuten. En liten pub mitt på Fårö (en liten, liten bit bortom Ica). Halva natten gick det en gratisbuss fram och tillbaka på Fårö, så något problem med att ta oss till färjan skulle vi ju inte ha. Väl framme vid Kuten, bad vi att få femton minuter på oss. Så sprang någon och kollade vad inträdet kostade. 120 svenska kronor. Kanske lite väl mycket, men det fick kosta (det är knappast det lättaste att utan chaufför lyckas ta sig till och från en krog i Visby smärtfritt, kan jag berätta). Någon sekund senare fick vi veta att de inte tog kort inne i baren. Då var det kört. Bara att hoppa in i bussen igen och hem till Fårösund.
Det fanns ingen som hade kontanter på sig. Om vi skulle vetat detta innan, skulle vi såklart ha tagit ut pengar, men se nej.
Så bussen skumpade vidare i den Gotländska natten ute på Fårö och varje gång vi mötte en bil, fick bussen stanna. Johanna var på dåligt humör och ville supa sig full och jag tänkte på en man.
Så kom vi fram till Engelska Kyrkogården. Små lyktor lyste upp stigen fram till gravplatsen och vi skulle samlas för att lyssna på spökhistorier.
Dessa spökhistorier i fråga var ju inte så läskiga som vi hade hoppats på (kanske med tanke på att det fanns små barn bland de som lyssnade). Men det var ändå skönt att sitta där i gräset under ett träd vid Engelska Kyrkogården, se halvmånen skymta bakom molnen och höra havet som rullade in och slog mot klipporna vid Tröstens Strand.
Jag måste erkänna att vid ett tillfälle skrämde dendär spökhistoriegubben skiten ur oss, men mer nämnvärt än så var det inte.
När mannen slagit igen boken och tackat för sig och önskat oss en god natt gick vi tillbaka till bussen och körde tillbaka ner till färjan. Vid detta lag hade min trötthet tagit överhand och jag skrattade hysteriskt åt alla lama skämt som Rickard drog till med. Skrattade hysteriskt åt Johanna och Johanna och sa alla finska ord jag någonsin lärt mig.
Väl hemma i Fårösund igen, samlades vi alla hemma hos mig. Tio stycken poeter i ett vardagsrum, tre förpackningar vin och Trivial Pursuit.
När Ellinor och Terese vunnit spelet började folk droppa av och till slut var det bara jag och Johanna kvar. Vid halv fyra sa vi gonatt och jag somnade nog i samma ögonblick som mitt huvud snuddade vid kudden.
söndag, september 21, 2008
lördag, september 20, 2008
Min fredag.
Igår var det fredag, vilken för oss poeter innebär textsamtal från morgon till eftermiddag. Texterna som stod i fokus igår var så korta att vi slutade en halvtimme efter lunch.
Så åkte vi in till Visby. Johanna på min vänstra sida, Terese på min högra och två människor i framsätet. Motorn gick några sekunder på tomgång vid hamnen i Visby, sedan tog vi 147:an till Slite. Halvvägs somnade Johanna, lutande mot min överarm. Terese fnissade när hon upptäckte det, jag kunde knappt hålla mig från att skratta högt.
Vi hade fört en trevande konversation. Men nu satt vi alla tysta, försjunkna i tankar och Johanna sov. Jag hade hållit min blick på vägen framför oss. Utan anledning fäste jag min blick vid backspegeln och mötte hans. Han skarpa, blåa blick. Någonting sprack inom mig. Jag blev med ens lite osäker. Fäste koncentrationen vid landskapet som rusade förbi på min högra sida.
Johanna vaknade när vi svängde av in mot Slite centrum. Vi handlade rödvin och öl vid Systemet, hoppade in i bilen och så bar det av hemåt.
Väl hemma satte jag igång med att städa. Tvättade toalett och lavoar, slängde ut mattorna för vädring, öppnade alla fönster och sopade golv (ja, någon dammsugare hade jag inte fått tag på). Så ringde min farbror. 45 minuter senare min farmor.
Så var det middagsdags.
Hemma igen efter middagen skurade jag golven. N-o-g-g-r-a-n-t.
Sigrid försvann ut. När golvet torkat hämtade jag in mattorna. Kokade en kopp kaffe, la in en snus, satte mig i soffhörnet med Oates bok Våld. Avnjöt senare en kall öl. Det var underligt hur tyst det var i huset egentligen. Och just som jag hade tänkt tanken, bröt telefonens gälla ringsignal tystnaden.
Tjugo minuter senare satt Julia på golvet, lutad mot väggen, framför mig. Vi åt glass med varma kanelbullar, öppnade en förpackning rödvin och kröp upp i varsitt soffhörn och vi pratade om allt från doftens makt till skönlitteraturen och barndomsminnen ända in till den minsta timmen.
Så åkte vi in till Visby. Johanna på min vänstra sida, Terese på min högra och två människor i framsätet. Motorn gick några sekunder på tomgång vid hamnen i Visby, sedan tog vi 147:an till Slite. Halvvägs somnade Johanna, lutande mot min överarm. Terese fnissade när hon upptäckte det, jag kunde knappt hålla mig från att skratta högt.
Vi hade fört en trevande konversation. Men nu satt vi alla tysta, försjunkna i tankar och Johanna sov. Jag hade hållit min blick på vägen framför oss. Utan anledning fäste jag min blick vid backspegeln och mötte hans. Han skarpa, blåa blick. Någonting sprack inom mig. Jag blev med ens lite osäker. Fäste koncentrationen vid landskapet som rusade förbi på min högra sida.
Johanna vaknade när vi svängde av in mot Slite centrum. Vi handlade rödvin och öl vid Systemet, hoppade in i bilen och så bar det av hemåt.
Väl hemma satte jag igång med att städa. Tvättade toalett och lavoar, slängde ut mattorna för vädring, öppnade alla fönster och sopade golv (ja, någon dammsugare hade jag inte fått tag på). Så ringde min farbror. 45 minuter senare min farmor.
Så var det middagsdags.
Hemma igen efter middagen skurade jag golven. N-o-g-g-r-a-n-t.
Sigrid försvann ut. När golvet torkat hämtade jag in mattorna. Kokade en kopp kaffe, la in en snus, satte mig i soffhörnet med Oates bok Våld. Avnjöt senare en kall öl. Det var underligt hur tyst det var i huset egentligen. Och just som jag hade tänkt tanken, bröt telefonens gälla ringsignal tystnaden.
Tjugo minuter senare satt Julia på golvet, lutad mot väggen, framför mig. Vi åt glass med varma kanelbullar, öppnade en förpackning rödvin och kröp upp i varsitt soffhörn och vi pratade om allt från doftens makt till skönlitteraturen och barndomsminnen ända in till den minsta timmen.
tisdag, september 16, 2008
Regn.
Regn. Det regnar.
Ja, ett lätt duggregn faller över Fårösund, som det sig bör.
Detta är Gotland. Höst på Gotland, inbilla dig ingenting annat.
Man ser inte havet, ens från loftgången.
Dimman är tjock, som det sig bör.
Inbilla dig ingenting annat.
Inatt var jag för en gångs skull tillbaka i Ingenstans. Otroligt nog. Jag tror inte jag har drömt om det stället sedan hit jag kom. Jag skrev om mina vänner igår kväll, i ett brev, och alla dessa vänner jag skrev om i brevet, medverkade i drömmen.
Till en början var drömmen riktigt trevlig och familjär, men mot slutet blev stämningen ruggigt kall, den där mannen T, i egen hög person, hoppade på något vis in i drömmen och var väldigt otrevlig mot mig, rent ut sagt elak.
Obehaget från drömmen fastnade någonstans i mig. Jag lyckades inte skaka av mig obehaget. Jag kunde inte intala mig själv att ”det bara var en dröm”. Det gick inte. Obehaget och kylan var där, ända fram till efter lunch.
Hur som helst så har vi idag gått igenom skrivuppgiften vi fick igår, sett en film om Sonja Åkesson. Sedan hade vi friskvård.
Sparrissoppa och ostmackor till lunch, namnam, mums. Plommon paj och kaffe som efterrätt, ännu mera mums! Sedan skrivövningar. Och så var skolan slut för dagen.
Jag, Johanna, Annelie och Terese gick på en föreläsning efter skolan. Den hette ”Kulturella minnesbilder på Gotland”. Jovars, retande intressant, men släcka lamporna när de skulle visa diabilder var väl inte nödvändigt? Jag höll på att somna där på raden längst bak.
Jo, jag har en del att göra ikväll. Läsa lite texter, läsa några kompendier, läsa lite böcker, kanske sig skriva ett brev, ja… sådana saker.
Och så hoppas jag att Julia får tid till att dricka kaffe med mig.
Regn. Det regnar.
Inbilla dig ingenting annat.
Ja, ett lätt duggregn faller över Fårösund, som det sig bör.
Detta är Gotland. Höst på Gotland, inbilla dig ingenting annat.
Man ser inte havet, ens från loftgången.
Dimman är tjock, som det sig bör.
Inbilla dig ingenting annat.
Inatt var jag för en gångs skull tillbaka i Ingenstans. Otroligt nog. Jag tror inte jag har drömt om det stället sedan hit jag kom. Jag skrev om mina vänner igår kväll, i ett brev, och alla dessa vänner jag skrev om i brevet, medverkade i drömmen.
Till en början var drömmen riktigt trevlig och familjär, men mot slutet blev stämningen ruggigt kall, den där mannen T, i egen hög person, hoppade på något vis in i drömmen och var väldigt otrevlig mot mig, rent ut sagt elak.
Obehaget från drömmen fastnade någonstans i mig. Jag lyckades inte skaka av mig obehaget. Jag kunde inte intala mig själv att ”det bara var en dröm”. Det gick inte. Obehaget och kylan var där, ända fram till efter lunch.
Hur som helst så har vi idag gått igenom skrivuppgiften vi fick igår, sett en film om Sonja Åkesson. Sedan hade vi friskvård.
Sparrissoppa och ostmackor till lunch, namnam, mums. Plommon paj och kaffe som efterrätt, ännu mera mums! Sedan skrivövningar. Och så var skolan slut för dagen.
Jag, Johanna, Annelie och Terese gick på en föreläsning efter skolan. Den hette ”Kulturella minnesbilder på Gotland”. Jovars, retande intressant, men släcka lamporna när de skulle visa diabilder var väl inte nödvändigt? Jag höll på att somna där på raden längst bak.
Jo, jag har en del att göra ikväll. Läsa lite texter, läsa några kompendier, läsa lite böcker, kanske sig skriva ett brev, ja… sådana saker.
Och så hoppas jag att Julia får tid till att dricka kaffe med mig.
Regn. Det regnar.
Inbilla dig ingenting annat.
Lugn.
Jag vaknade. Låg kvar i sängen, mörkt i rummet. Ett dån någonstans, bortom persienner och glas och gråhet och fukt. Över taken. Ett dån, ett vinande ljud. Som viskningar intill min tinning. Kölden fann kryphål, letade sig in under täcket. Här var det nog ändå säkrast att stanna.
Så vaknade jag på nytt, denna gång på riktigt. Jag hade försovit mig. Klev upp, klädde mig, kammade håret, borstade tänderna, drog på mig mina knallgula skor, halsduken
och
traskade genom morgonkyla och en lätt bitande Gotlandsbris
över parkeringen, uppför några trappsteg, över gräsmatta
för att stilla min hunger.
Den ständiga hungern.
Jag skulle hinna i god tid, även om sömnen hade hållit min morgon i ett järngrepp.
Här, har jag hittills bara fått en endaste liten kommentar om mitt osminkade ansikte.
Jag suckar. Av lättnad.
De morgnar jag kanske inte hinner, eller helt enkelt inte orkar, dölja fårorna från tider förut,
dölja tröttheten,
dölja de frånvarande pigmenten,
dölja mig själv, mitt rätta jag,
behöver jag inte oroa mig för dumma kommentarer,
skratt,
granskande ögon.
Så vaknade jag på nytt, denna gång på riktigt. Jag hade försovit mig. Klev upp, klädde mig, kammade håret, borstade tänderna, drog på mig mina knallgula skor, halsduken
och
traskade genom morgonkyla och en lätt bitande Gotlandsbris
över parkeringen, uppför några trappsteg, över gräsmatta
för att stilla min hunger.
Den ständiga hungern.
Jag skulle hinna i god tid, även om sömnen hade hållit min morgon i ett järngrepp.
Här, har jag hittills bara fått en endaste liten kommentar om mitt osminkade ansikte.
Jag suckar. Av lättnad.
De morgnar jag kanske inte hinner, eller helt enkelt inte orkar, dölja fårorna från tider förut,
dölja tröttheten,
dölja de frånvarande pigmenten,
dölja mig själv, mitt rätta jag,
behöver jag inte oroa mig för dumma kommentarer,
skratt,
granskande ögon.
måndag, september 15, 2008
Den ljuva tystnaden.
Chefredaktören pratar i gåtor. Jag frågar henne om vad mina artiklar ska handla om, men hon berättar en massa annat, utan att svara på min fråga. Hon gör mig bara ännu mer förvirrad! Det första jag ska göra imorgon bitti, är att skicka ett mejl till henne.
Mansikka-mössan låg i mitt postfack idag, tack mamma!
Under eftermiddagen har jag inte riktigt varit på topp. Det har känts som om jag haft en tung sten i bröstet. Mänskligheten gör mitt matt i själen. Det känns som om jag står i mitten av alla dessa 7 miljarder människor och inte förstår. Förstår stressen i människors liv. Varför jäkta, när man kan ta det lugnt och njuta?
Jag förstår inte... och även hur mycket den mest stressade människan i världen än skulle förklara, skulle jag väl forfarande inte förstå.
Jag tänker då inte jäkta någonvart. Inte, när det ändå inte finns någon pokal att vinna när man äntligen kommer "i mål".
Fast jag har simmat 1 km ikväll (utan stress, javisst). Och pratat med storasyster.
Och så fick jag ju någon att diskutera stress-ämnet med också, tack (du är verkligen guld värd!), jag behövde det.
Nu ska jag dra mig tillbaka till mitt hem,
mitt sovrum,
min ensamhet.
Den ljuva tystnaden,
som är musik
i mina öron.
(Och så ska jag äta en saftig appelsin, göra skrivuppgiften inför morgondagen och påbörja ett brev till en vän.) Godnatt!
Mansikka-mössan låg i mitt postfack idag, tack mamma!
Under eftermiddagen har jag inte riktigt varit på topp. Det har känts som om jag haft en tung sten i bröstet. Mänskligheten gör mitt matt i själen. Det känns som om jag står i mitten av alla dessa 7 miljarder människor och inte förstår. Förstår stressen i människors liv. Varför jäkta, när man kan ta det lugnt och njuta?
Jag förstår inte... och även hur mycket den mest stressade människan i världen än skulle förklara, skulle jag väl forfarande inte förstå.
Jag tänker då inte jäkta någonvart. Inte, när det ändå inte finns någon pokal att vinna när man äntligen kommer "i mål".
Fast jag har simmat 1 km ikväll (utan stress, javisst). Och pratat med storasyster.
Och så fick jag ju någon att diskutera stress-ämnet med också, tack (du är verkligen guld värd!), jag behövde det.
Nu ska jag dra mig tillbaka till mitt hem,
mitt sovrum,
min ensamhet.
Den ljuva tystnaden,
som är musik
i mina öron.
(Och så ska jag äta en saftig appelsin, göra skrivuppgiften inför morgondagen och påbörja ett brev till en vän.) Godnatt!
Nedräkning.
Idag är det 96 dagar kvar tills jag kommer tillbaka till Finland (tillbaka, endast för att fira jul, ja).
Det är även 7 dagar kvar till kommande deadline.
Imorse hände något besynnerligt;
när jag gick till frukosten vid Kustparken,
kom jag på vädret med att inte blåsa det minsta lilla.
Det är hemskt ovanligt med tanke på att detta är Fårösund, Gotland.
Nu ska jag fika (det är en jävla massa fikande här),
ha en bra dag!
Det är även 7 dagar kvar till kommande deadline.
Imorse hände något besynnerligt;
när jag gick till frukosten vid Kustparken,
kom jag på vädret med att inte blåsa det minsta lilla.
Det är hemskt ovanligt med tanke på att detta är Fårösund, Gotland.
Nu ska jag fika (det är en jävla massa fikande här),
ha en bra dag!
Söndag med hög mysfaktor.
Denna soliga söndag har firats med myspys! Totally perfect!
Johanna var så söt när hon knackade på dörren vid middagstid och frågade ”om jag ville komma ut och leka” :)
Så efter middagen såg jag filmen ”A science to sleep”, tillsammans med Terese, Terese och Johanna. När filmen var slut gick jag hem och snabbt var Julia utanför dörren med kladdkaka och vaniljglass. Efter ett tag kom också Liv och Gabi. Vi tände levande ljus med doften ”Nordanvind”, gjorde kaffe och te, lade upp kladdkaka med vaniljglass, ställde fram godisskålar och så rullade filmen ”From Hell” igång. Hög mysfaktor!
Sedan ringde Fong. Älskade Fong. Min bästaste, bästa vän. Det högg till i mig när jag frågade om han saknade mig och han kved ett ynkligt "Ja" till svar.
- Kan du inte bara komma hit? frågade han.
Om det ändå vore så lätt, min bästaste bästa vän.
Johanna var så söt när hon knackade på dörren vid middagstid och frågade ”om jag ville komma ut och leka” :)
Så efter middagen såg jag filmen ”A science to sleep”, tillsammans med Terese, Terese och Johanna. När filmen var slut gick jag hem och snabbt var Julia utanför dörren med kladdkaka och vaniljglass. Efter ett tag kom också Liv och Gabi. Vi tände levande ljus med doften ”Nordanvind”, gjorde kaffe och te, lade upp kladdkaka med vaniljglass, ställde fram godisskålar och så rullade filmen ”From Hell” igång. Hög mysfaktor!
Sedan ringde Fong. Älskade Fong. Min bästaste, bästa vän. Det högg till i mig när jag frågade om han saknade mig och han kved ett ynkligt "Ja" till svar.
- Kan du inte bara komma hit? frågade han.
Om det ändå vore så lätt, min bästaste bästa vän.
Dagen efter.
Igår, dagen efter, halvsov jag ända fram till sju på kvällen. Sigrids pappa och lillasyster var på besök. När jag väl kom mig upp för att göra lite ordentlig mat till mig, hävde Sigrids pappa ur sig denna söta kommentar:
- Ja du Josefin, det var ju tråkigt att du har fått maginfluensa (och så såg han lite finurlig ut).
Julia hade ringt tidigare under dagen och frågat om jag ville hänga med in till Visby och gå på krog.
När Sigrids besök hade gått ner till hotellet skulle Sigrid bege sig tillbaka till kollektivet, var gårdagens fest hade tagit fart igen.
- Har du lust att haka eller?
Jag tänkte en stund på nyponsoppan som tidigare under dagen hade tagit sig ut genom både min mun och mina näsborrar, och avböjde vänligt både Sigrids och Julias inbjudan.
I mysbyxor och skitigt hår, gjorde jag popcorn, kaffe och saft och bänkade mig med min ensamhet framför filmen ”Girls just want to have fun”. Filmen var slut redan vid elva, men jag, som hade sovit ända fram till klockan sju, var inte alls redo för John Blund.
Nästa film jag såg, var feel good filmen ”Holiday”. Helt underbar och helt perfekt när kvällen ännu präglas av baksmälla.
Nöjd och belåten somnade jag när klockan passerat midnatt med två timmar.
- Ja du Josefin, det var ju tråkigt att du har fått maginfluensa (och så såg han lite finurlig ut).
Julia hade ringt tidigare under dagen och frågat om jag ville hänga med in till Visby och gå på krog.
När Sigrids besök hade gått ner till hotellet skulle Sigrid bege sig tillbaka till kollektivet, var gårdagens fest hade tagit fart igen.
- Har du lust att haka eller?
Jag tänkte en stund på nyponsoppan som tidigare under dagen hade tagit sig ut genom både min mun och mina näsborrar, och avböjde vänligt både Sigrids och Julias inbjudan.
I mysbyxor och skitigt hår, gjorde jag popcorn, kaffe och saft och bänkade mig med min ensamhet framför filmen ”Girls just want to have fun”. Filmen var slut redan vid elva, men jag, som hade sovit ända fram till klockan sju, var inte alls redo för John Blund.
Nästa film jag såg, var feel good filmen ”Holiday”. Helt underbar och helt perfekt när kvällen ännu präglas av baksmälla.
Nöjd och belåten somnade jag när klockan passerat midnatt med två timmar.
Festen i kollektivet.
Festen vid kollektivet var det visst, ja. Vi började supandet med ett misslyckande; Harriet upptäckte (och det var då en jävla tur) att jag i misstag hade köpt alkoholFRI öl. Jag drog jackan tätt omkring mig, kastade mig ut i mörkret och den gotländska, pinande vinden och begav mig till Statoil. Väl vid Statoil upptäckte jag till min glädje ett hyllplan med Lapin Kulta!
Tillbaka i kollektivet igen, hann jag bara öppna en öl, luta mig mot köksbänken, och så hade jag en ung man vid min sida.
- Låt mig ställa en fråga, sa den unga mannen.
- Visst, fråga på du bara, sa jag.
- Hur kommer det sig att alla finska flickor jag mött, är så fruktansvärt attraktiva?
Jag skojar inte när jag säger att jag stod lutad mot köksbänken och gapade i tjugotvå sekunder. Jag var fullständigt mållös.
Kvällen rullade på och ölen i kylskåpet minskade. Vi spelade gitarr och sjöng och dansade oss yra och varma. Det var en sådan besynnerlig känsla när jag insåg att de flesta på festen var totala främlingar inför varandra, men ändå fanns det en sådan gemenskap (kan det ha berott på någonting annat än bara ölen?).
Vid tvåtiden gick de flesta av oss, som bor på internatet, hem. Väl hemma, på parkeringen, slog vi oss ner i en ring för att leka ”snurra flaskan”.
När leken blev tråkig, gick vi alla in till Chris för att ha en liten efterfest. Jag hann sitta på soffkanten i fem minuter innan jag drog på mig skorna igen och sa godnatt till mina skolkompisar.
Väl ute i hallen, när jackan skulle på, hörde jag Rickards röst inifrån rummet;
- Jag ska nog också gå och lägga mig nu.
Så vi hamnade på trappen bredvid varandra. Vi pratade lite om poesi, och allt utöver det var nog inte av vikt, för jag minns det inte.
När jag fått av mig kläderna och krupit ner under det varma täcket i min säng, hade jag den där mannen T’s röst i mitt högra öra. Hans lugn gjorde mig trygg, han fick mig att skratta. Vi pratade allvarligt om det Lilla Livet och om kärleken som gör ont. Jag saknade, och ja, jag grät en liten skvätt också.
Men även om jag grät en liten skvätt, somnade jag med ett leende på läpparna.
Tillbaka i kollektivet igen, hann jag bara öppna en öl, luta mig mot köksbänken, och så hade jag en ung man vid min sida.
- Låt mig ställa en fråga, sa den unga mannen.
- Visst, fråga på du bara, sa jag.
- Hur kommer det sig att alla finska flickor jag mött, är så fruktansvärt attraktiva?
Jag skojar inte när jag säger att jag stod lutad mot köksbänken och gapade i tjugotvå sekunder. Jag var fullständigt mållös.
Kvällen rullade på och ölen i kylskåpet minskade. Vi spelade gitarr och sjöng och dansade oss yra och varma. Det var en sådan besynnerlig känsla när jag insåg att de flesta på festen var totala främlingar inför varandra, men ändå fanns det en sådan gemenskap (kan det ha berott på någonting annat än bara ölen?).
Vid tvåtiden gick de flesta av oss, som bor på internatet, hem. Väl hemma, på parkeringen, slog vi oss ner i en ring för att leka ”snurra flaskan”.
När leken blev tråkig, gick vi alla in till Chris för att ha en liten efterfest. Jag hann sitta på soffkanten i fem minuter innan jag drog på mig skorna igen och sa godnatt till mina skolkompisar.
Väl ute i hallen, när jackan skulle på, hörde jag Rickards röst inifrån rummet;
- Jag ska nog också gå och lägga mig nu.
Så vi hamnade på trappen bredvid varandra. Vi pratade lite om poesi, och allt utöver det var nog inte av vikt, för jag minns det inte.
När jag fått av mig kläderna och krupit ner under det varma täcket i min säng, hade jag den där mannen T’s röst i mitt högra öra. Hans lugn gjorde mig trygg, han fick mig att skratta. Vi pratade allvarligt om det Lilla Livet och om kärleken som gör ont. Jag saknade, och ja, jag grät en liten skvätt också.
Men även om jag grät en liten skvätt, somnade jag med ett leende på läpparna.
fredag, september 12, 2008
Helginvigningsfest.
Nu ska jag och Julia springa bort till Restaurang Kustparken (skolrestaurangen, alltså) för att käka middag. Efter middagen blir det besök vid Bungehallen för att inhandla lite Carlsberg Beer som komplement till rödvinet.
Sedan börjar det väl småningom bli dags för att byta kläder och göra sig klar inför festen vid kollektivet.
Festen som inviger helgen.
Mer detaljer, och förhoppningsvis lite bilder,
kommer imorgon.
Ja, jag ska supa lugnt.
Sedan börjar det väl småningom bli dags för att byta kläder och göra sig klar inför festen vid kollektivet.
Festen som inviger helgen.
Mer detaljer, och förhoppningsvis lite bilder,
kommer imorgon.
Ja, jag ska supa lugnt.
Textsamtal No 1.
Idag hade vi första textsamtalet. Vi började med Linns text. Hon hade ont i halsen och ville helst inte läsa.
Det kändes lite trögstartat, alltihop (eller rättare sagt; jag kände mig trögstartad). För det första hade jag inte gjort några anteckningar om mina klasskompisars texter, och för det andra läste jag igenom dem, endast en gång, för en vecka sedan. Dessutom är det (nästan på dagen) två år sedan jag senast var med under ett textsamtal.
Hur som helst så hade jag av någon konstig anledning fått för mig att vi skulle utgå från Linn, och i tur och ordning gå igenom våra texter. Ack nej. Ludde öppnade käften:
- Mm, visst! (Det är hans standard-mening) Jag tror vi tar en kort text här emellan. Josefin?
Och där trillade jag ner från trottoarkanten.
Ärligt talat är det hemskt länge sedan jag har varit så otroligt nervös.
Ja, jag har läst egenskriven poesi och prosa inför publik förut, läst egna texter inför den lilla grupp jag hade textsamtal tillsammans med när Ordverkstaden ännu var aktuell. Jag har sjungit inför publik, spelat teater, allt möjligt.
Men där, i den svarta lädersoffan, mittemellan Ludde och Terese, blev jag så nervös att jag befarade att rösten inte skulle hålla.
Det gick vägen i alla fall. Med lättnad i bröstet, lyssnade jag till mina klasskamraters och Luddes komplimanger. Ingen hade tydligen någonting att klaga på.
Det hade inte jag heller. Jag tyckte verkligen att allas texter var riktigt fina. Några av dem vackra, några väldigt, väldigt rika på detaljer och några var helt enkelt gulliga, några sorgliga och allvarliga, några viskade ”befrielse”.
Alla hade på något konstigt vis lyckats fånga starka känslor, vilka vi sedan återupplevde där, i det lilla rummet, i en svart lädersoffa mittemot en röd.
Det kändes lite trögstartat, alltihop (eller rättare sagt; jag kände mig trögstartad). För det första hade jag inte gjort några anteckningar om mina klasskompisars texter, och för det andra läste jag igenom dem, endast en gång, för en vecka sedan. Dessutom är det (nästan på dagen) två år sedan jag senast var med under ett textsamtal.
Hur som helst så hade jag av någon konstig anledning fått för mig att vi skulle utgå från Linn, och i tur och ordning gå igenom våra texter. Ack nej. Ludde öppnade käften:
- Mm, visst! (Det är hans standard-mening) Jag tror vi tar en kort text här emellan. Josefin?
Och där trillade jag ner från trottoarkanten.
Ärligt talat är det hemskt länge sedan jag har varit så otroligt nervös.
Ja, jag har läst egenskriven poesi och prosa inför publik förut, läst egna texter inför den lilla grupp jag hade textsamtal tillsammans med när Ordverkstaden ännu var aktuell. Jag har sjungit inför publik, spelat teater, allt möjligt.
Men där, i den svarta lädersoffan, mittemellan Ludde och Terese, blev jag så nervös att jag befarade att rösten inte skulle hålla.
Det gick vägen i alla fall. Med lättnad i bröstet, lyssnade jag till mina klasskamraters och Luddes komplimanger. Ingen hade tydligen någonting att klaga på.
Det hade inte jag heller. Jag tyckte verkligen att allas texter var riktigt fina. Några av dem vackra, några väldigt, väldigt rika på detaljer och några var helt enkelt gulliga, några sorgliga och allvarliga, några viskade ”befrielse”.
Alla hade på något konstigt vis lyckats fånga starka känslor, vilka vi sedan återupplevde där, i det lilla rummet, i en svart lädersoffa mittemot en röd.
Systrar och medmänniskor.
Jovisst, systrar och medmänniskor, jag skriver fortfarande för KP. Dessvärre har jag inte haft någon text publicerad, sedan jag skrev kolumnen som handlade om klagomål. Jag hade också själv trott att jag automatiskt skulle bli kickad ur CHILL-gänget den dag jag fyllde 19 år, eftersom redaktörerna helst ska vara mellan 15 och 18 år gamla.
Chefen var inte alls med på att kicka mig, när hon ringde i slutet av augusti, tvärtom. Så jag lovade att fortsätta.
Kommande text blir tryckt och hamnar i era postlådor någon gång i början på oktober, så håll utkik!
Vi har haft lärarinnan Pauline två dagar, den här veckan. Vi har improvisation med henne. Leker ordlekar, men också helt vanliga lekar, som kull t.ex. Det är skönt att få vara lite barnslig och leka på lektionerna, när vi vanligtvis bara sitter från 08:30 på morgnarna fram till 14:00 på eftermidda'n. Och det är inte bara skönt och avslappnande, man lär dessutom känna sina klasskamrater på ett bra och kul sätt, och lekarna är även bra för inspirationen.
Chefen var inte alls med på att kicka mig, när hon ringde i slutet av augusti, tvärtom. Så jag lovade att fortsätta.
Kommande text blir tryckt och hamnar i era postlådor någon gång i början på oktober, så håll utkik!
Vi har haft lärarinnan Pauline två dagar, den här veckan. Vi har improvisation med henne. Leker ordlekar, men också helt vanliga lekar, som kull t.ex. Det är skönt att få vara lite barnslig och leka på lektionerna, när vi vanligtvis bara sitter från 08:30 på morgnarna fram till 14:00 på eftermidda'n. Och det är inte bara skönt och avslappnande, man lär dessutom känna sina klasskamrater på ett bra och kul sätt, och lekarna är även bra för inspirationen.
onsdag, september 10, 2008
Too bad.
Tidningen jag skriver för, håller sitt årliga möte idag. På redaktionen i Helsingfors.
Här sitter jag. I Fårösund på Gotland,
med snus och kaffesmak i munnen.
Här sitter jag. I Fårösund på Gotland,
med snus och kaffesmak i munnen.
Överraskning.
Jag kom till skolrestaurangen, bunkrade upp med frukost. Halvvägs genom yougurttallriken, insåg jag att jag inte skulle hinna äta färdigt = inget morgonkaffe.
Då frågade någon av Annelie vad klockan var.
- 20 över åtta, vi börjar nio idag, svarade hon.
Shuhew!
Idag får vi träffa en annan av våra lärare, Pauline.
Det är bara Ludvig som är här heltid. Pär, Pauline och Malin turas om att flyga in, 3 onsdagar varje månad.
Nu ska jag bänka mig i klassrummet.
Ha de gött!
Då frågade någon av Annelie vad klockan var.
- 20 över åtta, vi börjar nio idag, svarade hon.
Shuhew!
Idag får vi träffa en annan av våra lärare, Pauline.
Det är bara Ludvig som är här heltid. Pär, Pauline och Malin turas om att flyga in, 3 onsdagar varje månad.
Nu ska jag bänka mig i klassrummet.
Ha de gött!
tisdag, september 09, 2008
Över tidernas golv.
Begynnelsen av denna vecka har gått i minnenas tecken. Jag har baklänges blivit släpad över tidernas golv. Färdats genom årstiderna. Bekantskaperna. Det har varit härligt. Och sorgligt.
Minnet som har varit starkast är dock inte ett så hemskt gammalt minne. Det är ett nyare, från i somras. Även om det inte är värst gammalt, vet jag att detta minne kommer vara ett skarpt minne, och ett väldigt betydande sådant.
Detta är bilden;
Jag hade nyss avslutat mitt skift på jobbet. Flink hade påbörjat sitt. Jag höll på att byta om, men lät dörren till omklädningsrummet vara öppen. Flink satt uppflugen på en köksbänk. Våra arbetskamrater satt på kaffe. Jag snubblade omkring inne i det trånga utrymmet under tappra försök att få på mig mina jeans.
- Jag har tänkt på en sak, sa jag.
- Vadå?
- Jo…
Paus. Jag hade fått på mig jeansen och knäppte knapparna.
- Man kan tro att man berör människor… fortsatte jag.
- Men egentligen gör man inte det.
Flink hade avslutat min mening. Precis som om han kunde läsa mina tankar. Jag betraktade honom och log. En fin stund, helt enkelt. Samhörighet.
Detta var bilden.
Minnet som har varit starkast är dock inte ett så hemskt gammalt minne. Det är ett nyare, från i somras. Även om det inte är värst gammalt, vet jag att detta minne kommer vara ett skarpt minne, och ett väldigt betydande sådant.
Detta är bilden;
Jag hade nyss avslutat mitt skift på jobbet. Flink hade påbörjat sitt. Jag höll på att byta om, men lät dörren till omklädningsrummet vara öppen. Flink satt uppflugen på en köksbänk. Våra arbetskamrater satt på kaffe. Jag snubblade omkring inne i det trånga utrymmet under tappra försök att få på mig mina jeans.
- Jag har tänkt på en sak, sa jag.
- Vadå?
- Jo…
Paus. Jag hade fått på mig jeansen och knäppte knapparna.
- Man kan tro att man berör människor… fortsatte jag.
- Men egentligen gör man inte det.
Flink hade avslutat min mening. Precis som om han kunde läsa mina tankar. Jag betraktade honom och log. En fin stund, helt enkelt. Samhörighet.
Detta var bilden.
So I woke up this morning...
Så jag vaknade denna morgon av ett frågetecken. Ett frågetecken vid min sida i sängen. Brydde mig inte mer om detta frågetecken, men gav tanken lite mer tid. Tanken att jag kanske borde sluta skicka meddelanden på nätterna. På nätterna, de nätterna när jag ligger sömnlös och tänker alldeles för mycket.
Detta frågetecken väckte mig en stund efter att väckarklockan ringt. En stund, men fortfarande skulle jag hinna. I tid. Så jag klev upp, vinklade persiennerna, lät morgonljuset strömma in. Barfota över linoleumgolvet, städdag idag. Min tur.
Sköljde bort svetten från ansiktet. Och så kom krampen, där, längst nere i magen. Den kommer sällan, men när den väl kommer, är det med kraft.
Kände efter en stund, men Nej. Inget humör för vandringsdag idag inte. No thank you.
Dessutom var jag nog lite emot vandringen också, kan jag erkänna.
Jag har väntat på detta sedan maj, nu är vi inne på vecka två, och allt vi har gjort hittills har varit temadagar, utflykter, gutniska lekar, grillat korv etc. etc.
Ge mig ett papper och en penna och låt mig skriva!
Detta frågetecken väckte mig en stund efter att väckarklockan ringt. En stund, men fortfarande skulle jag hinna. I tid. Så jag klev upp, vinklade persiennerna, lät morgonljuset strömma in. Barfota över linoleumgolvet, städdag idag. Min tur.
Sköljde bort svetten från ansiktet. Och så kom krampen, där, längst nere i magen. Den kommer sällan, men när den väl kommer, är det med kraft.
Kände efter en stund, men Nej. Inget humör för vandringsdag idag inte. No thank you.
Dessutom var jag nog lite emot vandringen också, kan jag erkänna.
Jag har väntat på detta sedan maj, nu är vi inne på vecka två, och allt vi har gjort hittills har varit temadagar, utflykter, gutniska lekar, grillat korv etc. etc.
Ge mig ett papper och en penna och låt mig skriva!
Destination Gotland.
Första skrivuppgiften vi fick hade tunna, tunna ramar. Texten skulle ha rubriken "Destination Gotland" och fick inte vara längre än en A4 sida. Här kommer den, enjoy!
Ensam upptäcker jag gatorna.
Ylletröja,
varma skor.
Kan inte låta bli att le.
Detta är min tid.
Det ljuva mörkrets tid, äppeldoftens tid, lövprasslets tid.
Färgerna.
Poesin flödar återigen
tar sig från djupaste vrår i mitt hjärta,
ut till pennspetsen.
Vindarna härdar huden, bränner.
En smärta i mellangärdet nu.
Ensamheten lugnar,
fyller tomheten
med bilder
av hans mjuka händer,
varma andetag i min nacke.
Trygghet i hans röst.
Och Mina Falkögon, förstås.
Minnet av trevandet
efter ett höftben, skenben. Revben.
Jakten som aldrig tog slut.
Han letade utan att finna.
Bara det att mina skosulor
vidrör marken
är en helt absurd tanke.
Denna tid, denna plats
har jag väntat på.
Detta jag alltid drömt om,
men aldrig kunnat föreställa mig.
Ensam upptäcker jag gatorna.
Ylletröja,
varma skor.
Kan inte låta bli att le.
Detta är min tid.
Det ljuva mörkrets tid, äppeldoftens tid, lövprasslets tid.
Färgerna.
Poesin flödar återigen
tar sig från djupaste vrår i mitt hjärta,
ut till pennspetsen.
Vindarna härdar huden, bränner.
En smärta i mellangärdet nu.
Ensamheten lugnar,
fyller tomheten
med bilder
av hans mjuka händer,
varma andetag i min nacke.
Trygghet i hans röst.
Och Mina Falkögon, förstås.
Minnet av trevandet
efter ett höftben, skenben. Revben.
Jakten som aldrig tog slut.
Han letade utan att finna.
Bara det att mina skosulor
vidrör marken
är en helt absurd tanke.
Denna tid, denna plats
har jag väntat på.
Detta jag alltid drömt om,
men aldrig kunnat föreställa mig.
söndag, september 07, 2008
Söndagsmys.
Det har regnat hela dagen i Fårösund. Det är skönt. Lugnt hemma-väder. Man känner inte tvånget att gå utanför dörren, annat än för att röka en cigarett.
Jag vaknade av klockan. Jag hade ju trots allt en tvättid att passa. Slumrade till. Vaknade igen av fotsteg i köket. Klev upp och gjorde i ordning frukost som jag avnjöt i Sigrids säng. Söndagsmys av hög rang; frukosten avnjöts till Idol (jag måste erkänna att jag var tvungen att titta bort när dessa unga män spelade gitarr och sjöng för juryn. Minnesbilder av Mina falkögons händer och hans leende är för mycket för mig att ta en regning söndag som denna. Hans röst som skär ljuvligt i mina öron och hans uppskattning när jag tar ton.)
Så har vi tvättat. Tvätten är visserligen klar, men jag kan knappt slita mig härifrån.
Vad står annat på schemat idag då? Ingenting egentligen. Jag måste gå till Ica. Resten ligger löst, svävande i luften.
Nu ska jag i alla fall ta mig samman. Gå hem och hänga tvätt och sedan duscha.
Jag vaknade av klockan. Jag hade ju trots allt en tvättid att passa. Slumrade till. Vaknade igen av fotsteg i köket. Klev upp och gjorde i ordning frukost som jag avnjöt i Sigrids säng. Söndagsmys av hög rang; frukosten avnjöts till Idol (jag måste erkänna att jag var tvungen att titta bort när dessa unga män spelade gitarr och sjöng för juryn. Minnesbilder av Mina falkögons händer och hans leende är för mycket för mig att ta en regning söndag som denna. Hans röst som skär ljuvligt i mina öron och hans uppskattning när jag tar ton.)
Så har vi tvättat. Tvätten är visserligen klar, men jag kan knappt slita mig härifrån.
Vad står annat på schemat idag då? Ingenting egentligen. Jag måste gå till Ica. Resten ligger löst, svävande i luften.
Nu ska jag i alla fall ta mig samman. Gå hem och hänga tvätt och sedan duscha.
En heldag i Visby.
Dimman ligger tjock över parkeringen. Tjock som gröt över hela Fårösund. Kanske jag talar sanning när jag säger att dimman ligger tjock över hela Gotland?
Jag vaknade imorse av telefonen skrällde till.
- Godmorgon! sjöng Julia, och sen blev det väldigt bråttom med att hinna till bussen.
Vi kutade i hällregnet över vägen, vi visste båda två att vi inte skulle hinna, varför vi sprang i alla fall, har jag inte den blekaste aning om.
En bil passerade, stannade dock en bit framför oss och lade i backen. Vevade ner rutan och vi stannade i hällregnet på trottoarkanten.
- Ska ni med bussen eller? frågade den ensamme mannen i bilen.
- Ja, svarade jag.
- Hoppa in då!
Så vi hoppade in i baksätet som om bilen vore vilken taxi som helst, som om mannen vore vilken taxichaufför som helst. Och vi hann! Om det inte varit för denna godhjärtade man skulle vi ha missat bussen.
Under hela vägen till Visby pratade vi om kärleken och dess svårigheter. Vi spenderade minuterna av tystnad med att blicka ut genom fönstret, såg det vackra landskapet rusa förbi. Gute-får och äppelträd. Sagohus.
Vi kom till Visby och styrde genast stegen mot ringmuren. Det regnade. Kullerstensgatorna var nästan tomma och vi njöt av den fuktiga morgonen. Drack kaffe och åt varsin fralla vid S:t Hans café. Filosoferade. Såg människor passera fönstret. Vätte mot hustak likt Karlsson på taket. Vi pratade om chanser och möjligheter, lycka och mod, styrka och dyrkan, avgudan. Vi pratade om inspiration, konsten att bevara minnen på det sättet man vill ha kvar dem. Om musik och konst och skönlitteratur. Vi var ivriga, rodnade, tårar fyllde våra ögon.
Och så shoppade vi förstås. Inhandlade REA-tröjor, några nödvändiga baslinnen, kroppspeeling och reflex, underkläder. Lite småsaker vi kommit underfund med att ha fattats våra nya hem.
Vi åt en tidig middag vid Alis. Pasta Carbonara. Mina Falkögon ringde. Hans skratt, hans röst gjorde mig lycklig och lugn.
Vi besökte S:ta Maria Domkyrka. Vackert, vackert, vackert! Och vi tände varsitt ljus för alla de där hemma. De nära och de kära.
Utmattade och fyllda av underbara intryck steg vi av bussen hemma i Fårösund.
Jag åt lite kvällsbit och såg sedan 3 avsnitt Sex and the City tillsammans med Sigrid och Terese.
Klockan tickar mot halv ett och jag sitter i skolans lilla datasal.
Tröttheten tynger mina ögonlock och jag vet att jag borde gå hem och sova.
Vad jag ska fördriva morgondagen med, har jag ingen aning om.
Mellan 12 och 16 har vi alla fall tvättid. Det är allt jag vet.
Kanske jag skulle skriva. Brev till er där hemma.
Kanske. Om än om vore.
Nu ska ni få ett litet bildsjok.
Jag vaknade imorse av telefonen skrällde till.
- Godmorgon! sjöng Julia, och sen blev det väldigt bråttom med att hinna till bussen.
Vi kutade i hällregnet över vägen, vi visste båda två att vi inte skulle hinna, varför vi sprang i alla fall, har jag inte den blekaste aning om.
En bil passerade, stannade dock en bit framför oss och lade i backen. Vevade ner rutan och vi stannade i hällregnet på trottoarkanten.
- Ska ni med bussen eller? frågade den ensamme mannen i bilen.
- Ja, svarade jag.
- Hoppa in då!
Så vi hoppade in i baksätet som om bilen vore vilken taxi som helst, som om mannen vore vilken taxichaufför som helst. Och vi hann! Om det inte varit för denna godhjärtade man skulle vi ha missat bussen.
Under hela vägen till Visby pratade vi om kärleken och dess svårigheter. Vi spenderade minuterna av tystnad med att blicka ut genom fönstret, såg det vackra landskapet rusa förbi. Gute-får och äppelträd. Sagohus.
Vi kom till Visby och styrde genast stegen mot ringmuren. Det regnade. Kullerstensgatorna var nästan tomma och vi njöt av den fuktiga morgonen. Drack kaffe och åt varsin fralla vid S:t Hans café. Filosoferade. Såg människor passera fönstret. Vätte mot hustak likt Karlsson på taket. Vi pratade om chanser och möjligheter, lycka och mod, styrka och dyrkan, avgudan. Vi pratade om inspiration, konsten att bevara minnen på det sättet man vill ha kvar dem. Om musik och konst och skönlitteratur. Vi var ivriga, rodnade, tårar fyllde våra ögon.
Och så shoppade vi förstås. Inhandlade REA-tröjor, några nödvändiga baslinnen, kroppspeeling och reflex, underkläder. Lite småsaker vi kommit underfund med att ha fattats våra nya hem.
Vi åt en tidig middag vid Alis. Pasta Carbonara. Mina Falkögon ringde. Hans skratt, hans röst gjorde mig lycklig och lugn.
Vi besökte S:ta Maria Domkyrka. Vackert, vackert, vackert! Och vi tände varsitt ljus för alla de där hemma. De nära och de kära.
Utmattade och fyllda av underbara intryck steg vi av bussen hemma i Fårösund.
Jag åt lite kvällsbit och såg sedan 3 avsnitt Sex and the City tillsammans med Sigrid och Terese.
Klockan tickar mot halv ett och jag sitter i skolans lilla datasal.
Tröttheten tynger mina ögonlock och jag vet att jag borde gå hem och sova.
Vad jag ska fördriva morgondagen med, har jag ingen aning om.
Mellan 12 och 16 har vi alla fall tvättid. Det är allt jag vet.
Kanske jag skulle skriva. Brev till er där hemma.
Kanske. Om än om vore.
Nu ska ni få ett litet bildsjok.
fredag, september 05, 2008
Utflykt till Fårö.
Finally så fick jag äran att beskåda dessa gute-får (lamm & lammungar heter det egentligen, ordet får använder de inte här) och raukar.
Cigaretter & kaffe på en solig bänk.
Suddenly får jag ett snickeri-begär. Jag behöver den där känslan att bänken står där utanför dörren. Bänken utanför huvudingången. Att allt jag behöver är att vänta (alternativt vifta lite med en cigarett för att fånga uppmärksamheten jag letade efter). Vänta på steg över golvet, andetag vid min sida, orden ja tänkte gå å röka, de finns kaffe.
Jag behöver ett bollplank. De där orden. Jag behöver någon att reflektera tillsammans med.
Kanske lite oartigt dock. Oartigt att skriva detta här.
Jag var bara tvungen...
Jag behöver ett bollplank. De där orden. Jag behöver någon att reflektera tillsammans med.
Kanske lite oartigt dock. Oartigt att skriva detta här.
Jag var bara tvungen...
Värme & samhörighet.
Ja, jag hade ju planerat en hel utläggning om hur man får en människa att skriva. Detta gick mindre bra. Visst, jag har ju mina funderingar och åsikter (denna fråga, hur man får en människa att skriva, fyller mitt tankecentrum, 24/7), och jag skulle ju berätta om dem ikväll, jag var ju på väg...
När jag hade klätt på mig, gått ut och höll på att låsa dörren, hörde jag konversationer i trappen.
Det var Johanna och Anneli, mina klasskamrater. De drack folköl och snackade.
Jag rökte en cigg tillsammans med dem.
- Vill du ha en öl?
- Aa, visst!
Och på det lämnade det. Nu sitter jag hemma hos Anneli och Ellinor.
Vi blev ett helt gäng mot slutet av kvällen.
Det blir nog snart läggdags. Jag, Julia och Sigrid ska åka in till Visby imorgon förmiddag.
En trevlig kväll dock. Värme och samhörighet (vi är ju trots allt poeter hela bunten).
Det blev min flykt från godisskålen, ensamheten och Sex and the City.
Good evening.
När jag hade klätt på mig, gått ut och höll på att låsa dörren, hörde jag konversationer i trappen.
Det var Johanna och Anneli, mina klasskamrater. De drack folköl och snackade.
Jag rökte en cigg tillsammans med dem.
- Vill du ha en öl?
- Aa, visst!
Och på det lämnade det. Nu sitter jag hemma hos Anneli och Ellinor.
Vi blev ett helt gäng mot slutet av kvällen.
Det blir nog snart läggdags. Jag, Julia och Sigrid ska åka in till Visby imorgon förmiddag.
En trevlig kväll dock. Värme och samhörighet (vi är ju trots allt poeter hela bunten).
Det blev min flykt från godisskålen, ensamheten och Sex and the City.
Good evening.
torsdag, september 04, 2008
Han är mystiken själv.
Jag velar. Å ena sidan vill jag visa upp mina nya fynd (alternativet är att vänta tills allt har torkat, fota och ladda upp), men å andra sidan vill jag inte att ni som inte känner mig ska ta mig för Blondinbella nr 2.
Om en timme är klockan läggdags. Jag kröp ner under täcket samma tid igår kväll, likväl kunde jag inte slita mig från aktuella boken förrän tre timmar senare.
Jag var som en liten zombie när jag kom till skolan imorse, dessutom missade jag frukosten.
Nu ska jag gå hem och skriva en text om hur man får en människa att skriva. Denna Stora Stygga Varg är mystiken själv. Dessutom loggade han ögonblickligen in, när jag skrev hans namn. Imorgon ger jag er en djupdykning. God kväll.
Om en timme är klockan läggdags. Jag kröp ner under täcket samma tid igår kväll, likväl kunde jag inte slita mig från aktuella boken förrän tre timmar senare.
Jag var som en liten zombie när jag kom till skolan imorse, dessutom missade jag frukosten.
Nu ska jag gå hem och skriva en text om hur man får en människa att skriva. Denna Stora Stygga Varg är mystiken själv. Dessutom loggade han ögonblickligen in, när jag skrev hans namn. Imorgon ger jag er en djupdykning. God kväll.
Lite nytt i garderoben.
Hahaha! Vet ni, när jag bloggade tidigare idag, pratade jag om Rickard och pennan. However, när jag gick genom dörren till klassrummet kom Rickard snabbt upp mig. Har ingen aning om varifrån han kom, men mittiallt var han bara där, hack i häl på mig. Jag satte mig ner på min plats och när han passerade lade jag ögonblickligen märke till en sak: han hade hämtat en egen penna under lunchen. Hahaha!
Efter skolan gick vi till Kupan, jag och Sigrid. Shoppade loss lite.
Det blev:
en kortärmad svart, småblommig tröja med diskreta paljetter och urringning i siden.
En brun, småblommig, omlottsblus.
Ett svart linne,
och en beige, unik, väldigt söt liten kavaj.
Och ett skärp, inte att förglömma.
Skrämmande likhet och överraskningar.
Idag hade vi första skrivövningen. Det var helt otroligt. Jag har inte haft en handledd skrivövning sedan jag gick andra året på yrkesinstituet.
Överraskande nog så blev jag nervös. Jag bara satt där med pennan i högsta hugg och tänkte "men dela ut papprena någongång då för fan och ge oss en tidsbegränsning!".
När vi vi en stund senare fick klartecken att börja, tog det stopp i mitt huvud. What? Jag har haft handledda skrivövningar en gång i månaden från det att jag var 14 fram till att jag fyllt 17. Det tog bara stopp i mitt huvud och jag satt där med pennan i handen och stirrade på orden och tänkte; vad gör jag nu?
Men jag hann. För en gångs skull så var jag färdig med texten innan tiden runnit ut. Underbart!
När allas texter var färdiga, parades vi ihop två och två för att diskutera varandras texter. Som en liten fläkt av de textsamtal vi kommer ha på fredagar.
Det var kul! Min text blev uppskattad av min samtalspartner, hon hade till och med förstått vilken tanke det var som låg bakom texten.
Ja. Det kom en ny tjej till klassen igår. Terese. Hon är hemskt lik en tjej som i nionde klass var min bästa vän. Alltså verkligen skrämmande lik. Jag misstänker att min gamla kompis bytt identitet och flyttat till Sverige och nu hamnat i samma klass som jag. Shit. Tänk om det verkligen är hon!?
Skämt åsido.
När Terese hade kommit skulle vi alla presentera oss för henne, berätta lite om oss själva.
Jag och Rickard sitter mittemot varandra, närmast Ludvig. I klassrummet alltså. Det är våra platser.
Rickard började med att presentera sig. Jag hade fått en uppfattning om att han var ett eller två år äldre än mig, och helt oväntat kläckte han ur sig att han var född -81! Jag tänkte trilla av stolen. Dessutom envisas han med att alltid låna en penna av mig. Hm... Kan inte låna en penna av hon som sitter bredvid? Nej. Han ska låna min penna. Fast det är helt okej, egentligen.
Skulle vilja berätta mer, men jag hinner tyvärr inte. Vi börjar om fem minuter.
I och för sig har jag ju hela kvällen på mig. Jag får ta och berätta mera då.
Överraskande nog så blev jag nervös. Jag bara satt där med pennan i högsta hugg och tänkte "men dela ut papprena någongång då för fan och ge oss en tidsbegränsning!".
När vi vi en stund senare fick klartecken att börja, tog det stopp i mitt huvud. What? Jag har haft handledda skrivövningar en gång i månaden från det att jag var 14 fram till att jag fyllt 17. Det tog bara stopp i mitt huvud och jag satt där med pennan i handen och stirrade på orden och tänkte; vad gör jag nu?
Men jag hann. För en gångs skull så var jag färdig med texten innan tiden runnit ut. Underbart!
När allas texter var färdiga, parades vi ihop två och två för att diskutera varandras texter. Som en liten fläkt av de textsamtal vi kommer ha på fredagar.
Det var kul! Min text blev uppskattad av min samtalspartner, hon hade till och med förstått vilken tanke det var som låg bakom texten.
Ja. Det kom en ny tjej till klassen igår. Terese. Hon är hemskt lik en tjej som i nionde klass var min bästa vän. Alltså verkligen skrämmande lik. Jag misstänker att min gamla kompis bytt identitet och flyttat till Sverige och nu hamnat i samma klass som jag. Shit. Tänk om det verkligen är hon!?
Skämt åsido.
När Terese hade kommit skulle vi alla presentera oss för henne, berätta lite om oss själva.
Jag och Rickard sitter mittemot varandra, närmast Ludvig. I klassrummet alltså. Det är våra platser.
Rickard började med att presentera sig. Jag hade fått en uppfattning om att han var ett eller två år äldre än mig, och helt oväntat kläckte han ur sig att han var född -81! Jag tänkte trilla av stolen. Dessutom envisas han med att alltid låna en penna av mig. Hm... Kan inte låna en penna av hon som sitter bredvid? Nej. Han ska låna min penna. Fast det är helt okej, egentligen.
Skulle vilja berätta mer, men jag hinner tyvärr inte. Vi börjar om fem minuter.
I och för sig har jag ju hela kvällen på mig. Jag får ta och berätta mera då.
onsdag, september 03, 2008
Dessa bjuder jag på.
En liten serie. Jag tillåter mig kalla serien "strax-sängdags-bus". Denna serie är mest till för att ni ska se att jag faktiskt mår bra och att jag fortfarande är mitt gamla vanliga jag.
Bildplock.
Sverige ovanifrån.
MANETEN!
Julia och maneten.
Här bor vi. Andra våningen, i mitten.
Gotlands Folkhögskola på Fårösund.
Jag och min sambo, Sigrid.
Tack för värmen!
Jag vill börja med att tacka. Tacka nära och kära som kommenterat! Fortsätt i den stilen, det värmer mitt hjärta och min själ. Jag blev så hemskt glad imorse när jag kollade bloggen och såg att jag fått sju kommentarer på senaste inlägget. Det gjorde verkligen min dag! Har tänkt på kommentarerna hela dagen. Värme i min mage.
Jag ljög för den här mannen T igår kväll. Jag ringde för att säga go'natt och han frågade om jag fått hemlängtan. "Näej", svarade jag.
Jag ljög. Yes, igår kväll kom första slaget av hemlängtan. Längtan tillbaka till Ingenstans (frågan: kan man längta tillbaka till den hålan?), till den här mannen T, till katterna, kamraterna, jobbet (!) och... ja. Det var dock inget hårt slag, nej.
Jag och Sigrid var hemma hos hennes mormor igår efter skolan för att hämta mattor och gardiner. Vi blev bjudna på kaffe och kex och satt och pratade. Bara det att se Sigrid och hennes mormor tillsammans, fick mig att utveckla en liten, liten hemlängtan (jag kan ju samtidigt berätta, att genast när vi var på väg därifrån och hade gått en bit, var känslan av hemlängtan spårlöst försvunnen igen).
Gardinerna och mattorna, ja! Vi fick tre par gardiner och en matta av Sigrids mormor. På väg hem gick vi via Ica och investerade i två blommor. Det första vi gjorde när vi kom hem var att riva ner de deprimerande, gråa gardinerna som redan fanns i lägenheten. Vardagsrummet fick ett gräddvitt par gardiner, långa sådana. De bäddade in hela vardagsrummet och passade utmärkt till blommorna i fönstret, soffgruppen och mattan. Sedan hade vi ett grönt par och ett par vita spetsgardiner. Vi delade på de gröna, de var så pass breda. Det blev jättefint! Tänk vad lite blomster och tyg kan göra, fantastiskt!
Jag ljög för den här mannen T igår kväll. Jag ringde för att säga go'natt och han frågade om jag fått hemlängtan. "Näej", svarade jag.
Jag ljög. Yes, igår kväll kom första slaget av hemlängtan. Längtan tillbaka till Ingenstans (frågan: kan man längta tillbaka till den hålan?), till den här mannen T, till katterna, kamraterna, jobbet (!) och... ja. Det var dock inget hårt slag, nej.
Jag och Sigrid var hemma hos hennes mormor igår efter skolan för att hämta mattor och gardiner. Vi blev bjudna på kaffe och kex och satt och pratade. Bara det att se Sigrid och hennes mormor tillsammans, fick mig att utveckla en liten, liten hemlängtan (jag kan ju samtidigt berätta, att genast när vi var på väg därifrån och hade gått en bit, var känslan av hemlängtan spårlöst försvunnen igen).
Gardinerna och mattorna, ja! Vi fick tre par gardiner och en matta av Sigrids mormor. På väg hem gick vi via Ica och investerade i två blommor. Det första vi gjorde när vi kom hem var att riva ner de deprimerande, gråa gardinerna som redan fanns i lägenheten. Vardagsrummet fick ett gräddvitt par gardiner, långa sådana. De bäddade in hela vardagsrummet och passade utmärkt till blommorna i fönstret, soffgruppen och mattan. Sedan hade vi ett grönt par och ett par vita spetsgardiner. Vi delade på de gröna, de var så pass breda. Det blev jättefint! Tänk vad lite blomster och tyg kan göra, fantastiskt!
tisdag, september 02, 2008
Kaffehuvudvärk.
Skoldag nummer två var nästan likadan som skoldag nummer ett, om man bortser från uppropet. Brudarna pratar fortfarande bara med varandra (det blir nog annorlunda sedan när vi kommer igång med veckouppgifterna och textsamtalen). Tänk om de är rädda för "Finnbruden"!?
Idag hade vi även hälsolära, tillsammans med allmänna linjen (den linjen Sigrid går). Det finns ett sportcentrum 100 meter från skolan som vi har gratis tillgång till på måndagar och onsdagar. De har både gym, idrottssal och simbassäng, hur bra som helst!
Efter lunchen pratade vi mer ingående om textsamtalen och skrivövningarna. Vi fick sluta tidigt idag, Ludvig tyckte att han hållit oss kvar så länge igår.
Jag lämnade kvar en stund tillsammans med Ludvig när alla andra gått. Pratade böcker, förståss. Han har så härlig dialekt, Ludvig.
När jag sedan kom ut på bakgården för att röka, satt resten av tjejerna i min klass vid utemöblemanget. Jag gjorde inte ens en ansats att gå dit. Jag satte mig utanför dörren på en bänk i solen.
Resten av tiden har jag bara suttit här. Men nu har jag hunnit upp tidsmässigt, i alla fall.
Det är dags för kaffe nu. Det känns i huvudet. Och Sigrid väntar nog på mig hemma, hon har säkert slutat för idag.
Så har jag ju en skrivuppgift att ta hand om också, spännande! (Har hunnit skriva en dikt på hela sommaren, så det känns skönt att äntligen få komma igång igen.)
Ska ta mitt pick och pack och gå de 50 meterna hem nu.
Hoppas ni mår bra, systrar!
Och hoppas ommöblerandet blev fint, mamma! Kom ihåg före- och efterbilderna på din blogg, och hälsa katterna! Ha de bäst!
<3
Idag hade vi även hälsolära, tillsammans med allmänna linjen (den linjen Sigrid går). Det finns ett sportcentrum 100 meter från skolan som vi har gratis tillgång till på måndagar och onsdagar. De har både gym, idrottssal och simbassäng, hur bra som helst!
Efter lunchen pratade vi mer ingående om textsamtalen och skrivövningarna. Vi fick sluta tidigt idag, Ludvig tyckte att han hållit oss kvar så länge igår.
Jag lämnade kvar en stund tillsammans med Ludvig när alla andra gått. Pratade böcker, förståss. Han har så härlig dialekt, Ludvig.
När jag sedan kom ut på bakgården för att röka, satt resten av tjejerna i min klass vid utemöblemanget. Jag gjorde inte ens en ansats att gå dit. Jag satte mig utanför dörren på en bänk i solen.
Resten av tiden har jag bara suttit här. Men nu har jag hunnit upp tidsmässigt, i alla fall.
Det är dags för kaffe nu. Det känns i huvudet. Och Sigrid väntar nog på mig hemma, hon har säkert slutat för idag.
Så har jag ju en skrivuppgift att ta hand om också, spännande! (Har hunnit skriva en dikt på hela sommaren, så det känns skönt att äntligen få komma igång igen.)
Ska ta mitt pick och pack och gå de 50 meterna hem nu.
Hoppas ni mår bra, systrar!
Och hoppas ommöblerandet blev fint, mamma! Kom ihåg före- och efterbilderna på din blogg, och hälsa katterna! Ha de bäst!
<3
Första skoldagen.
Igår, måndag, började jag skolan. Sigrid och jag försov oss med en halvtimme, men vi hann bra i tid i alla fall (uppropet blev en halvtimme försenat, så det gick jämnt ut).
Vi åt frukost på skolans restaurang, tillsammans med Julia och Robin (en söt kille som går film). Drack sedan kaffe i kafeterian, och så var det dags för upprop.
När alla klasser och lärare hade presenterats, gick vi till våra klassrum. Vi fick berätta om oss själva och lite om vårt skrivande. Jag var nog lite nervös, berättade bara om när jag börjat poetsiera, men någon ordverkstad, roman eller artiklarna för Kp nämnde jag inte.
Vi åt lunch klassvis. Flickorna på min klass var inte så hemskt pratglada. Eller, de kändes som om de pratade med varandra, dock inte med mig. Någon som var mer villig att prata var enda killen på vår klass, Rickard. Han och jag stod bredvid varandra i matkön, han satte igång en konversation direkt.
Efter maten pratade vår lärare, Ludvig, mycket om textsamtalen vi kommer att ha, delade ut läsordningar och berättade om en utflykt till Fårö, och så fick vi förståss vår första skrivuppgift; Vi ska skriva en text på max en A4, texten ska ha namnet "Destination Gotland" och deadlinen är på fredag kl. 18:00.
När skolan var slut gick jag hem och upptäckte att vi hade besök. Maria hette besöket och är en av Sigrids klasskamrater. Vi drack te tillsammans och hann se halva Sex and the City - the Movie, innan det var dags för middag.
Efter ett besök vid Ica, kollade jag och Sigrid ännu mer Sex and the City. När vi avverkat tre avsnitt var vi dödströtta båda två. Somnade lika fort och gott igårkväll som jag gjorde i lördags.
Vi åt frukost på skolans restaurang, tillsammans med Julia och Robin (en söt kille som går film). Drack sedan kaffe i kafeterian, och så var det dags för upprop.
När alla klasser och lärare hade presenterats, gick vi till våra klassrum. Vi fick berätta om oss själva och lite om vårt skrivande. Jag var nog lite nervös, berättade bara om när jag börjat poetsiera, men någon ordverkstad, roman eller artiklarna för Kp nämnde jag inte.
Vi åt lunch klassvis. Flickorna på min klass var inte så hemskt pratglada. Eller, de kändes som om de pratade med varandra, dock inte med mig. Någon som var mer villig att prata var enda killen på vår klass, Rickard. Han och jag stod bredvid varandra i matkön, han satte igång en konversation direkt.
Efter maten pratade vår lärare, Ludvig, mycket om textsamtalen vi kommer att ha, delade ut läsordningar och berättade om en utflykt till Fårö, och så fick vi förståss vår första skrivuppgift; Vi ska skriva en text på max en A4, texten ska ha namnet "Destination Gotland" och deadlinen är på fredag kl. 18:00.
När skolan var slut gick jag hem och upptäckte att vi hade besök. Maria hette besöket och är en av Sigrids klasskamrater. Vi drack te tillsammans och hann se halva Sex and the City - the Movie, innan det var dags för middag.
Efter ett besök vid Ica, kollade jag och Sigrid ännu mer Sex and the City. När vi avverkat tre avsnitt var vi dödströtta båda två. Somnade lika fort och gott igårkväll som jag gjorde i lördags.
Maneter och popcorn.
På söndag, vid lunchtid, vaknade jag av telefonen. Det var farmor. Hon hade en massa saker hon ville berätta.
När vi sagt hejdå, klev jag upp och åt frukost. Dushade, och så kom Sigrid tillbaka (hon hade sovit med sin mamma och styvpappa på deras sommarstuga).
Så joinade Julia och vi bestämde att ta en promenad.
Vi hoppade på färjan ut till Fårö, och allting kändes så hemskt overkligt. Dock hemskt på ett bra sätt.
Efter 5 minuter var vi framme. Slog oss ner i solen och rökte massvis med cigaretter och bara pratade.
- Ska vi känna på vattnet? frågade Sigrid, och vi gick till strandkanten.
Det var då jag upptäckte den första; maneten. Jag blev eld och lågor och Sigrid sa att jag kunde hålla i den.
Julia var lite rädd. Hon tyckte maneten var äcklig och kändes konstig. Sigrid skrattade för att jag och Julia skrattade barnalyckligt åt en manet. Hon tyckte det var skumt att vi inte har sådana i Österbotten.
Väl på färjan på väg tillbaka till Fårösund var det hundratals maneter i vattnet. De var verkligen överallt. Stora som små. Coolt!
Sigrid visade oss runt lite i Fårösund och berättade om olika hus och om människorna som bor där och vad som funnits i Fårösund förut, men som numera är försvunnet.
Vi åt middag på en pizzeria. Jag åt ost- och skinkpaj. Tanten som jobbade där var så gullig.
På kvällen köpte vi Polly och poppade popcorn, drack läsk och såg filmen "Love Actually". Myspys indeed!
Bättre början på skolåret kunde vi nog inte få!
När vi sagt hejdå, klev jag upp och åt frukost. Dushade, och så kom Sigrid tillbaka (hon hade sovit med sin mamma och styvpappa på deras sommarstuga).
Så joinade Julia och vi bestämde att ta en promenad.
Vi hoppade på färjan ut till Fårö, och allting kändes så hemskt overkligt. Dock hemskt på ett bra sätt.
Efter 5 minuter var vi framme. Slog oss ner i solen och rökte massvis med cigaretter och bara pratade.
- Ska vi känna på vattnet? frågade Sigrid, och vi gick till strandkanten.
Det var då jag upptäckte den första; maneten. Jag blev eld och lågor och Sigrid sa att jag kunde hålla i den.
Julia var lite rädd. Hon tyckte maneten var äcklig och kändes konstig. Sigrid skrattade för att jag och Julia skrattade barnalyckligt åt en manet. Hon tyckte det var skumt att vi inte har sådana i Österbotten.
Väl på färjan på väg tillbaka till Fårösund var det hundratals maneter i vattnet. De var verkligen överallt. Stora som små. Coolt!
Sigrid visade oss runt lite i Fårösund och berättade om olika hus och om människorna som bor där och vad som funnits i Fårösund förut, men som numera är försvunnet.
Vi åt middag på en pizzeria. Jag åt ost- och skinkpaj. Tanten som jobbade där var så gullig.
På kvällen köpte vi Polly och poppade popcorn, drack läsk och såg filmen "Love Actually". Myspys indeed!
Bättre början på skolåret kunde vi nog inte få!
Från Vasa till Visby på 5 h & 45 min.
På lördag morgon tidigt, tidigt, tidigt fann vi oss själva utanför flygstationen i Vasa. Gotlandslimpan (ja, tänk att min äldsta syster hade inhandlat Gotlandslimpa!) och yogurten vände sig i magen på mig och jag skulle verkligen ha varit kapabel att röka ett helt paket cigaretter på en gång.
Jag checkade in, väskan blev vägd (600 gram från maxvikten, tänk!) och sedan gick jag och min syster omkring en stund. Texten "Gå ombord!" började snabbt blinka på tvskärmarna och jag var verkligen inte långt ifrån tårarna när jag kramade om min syster och var tvungen att gå.
Så satt jag där på min plats i flygplanet och mitt liv passerade revy i mitt huvud. Sista gången jag skulle få se Österbotten på cirka 4 månader. Vet inte hur vemodigt det kändes egentligen, jag var mest glad. Glad och lycklig över att jag faktiskt har varit så otroligt modig och stark och tagit det här stora steget att bara packa ihop mitt liv och flytta till ett helt okänt ställe för att göra det jag brinner mest för.
En timme senare landade vi på Arlanda i Stockholm. Fick tag på min väska och satte mig på ett kafé för att skriva lite dagbok och äta frukost nummer två.
Så gick jag omkring på Arlanda i tre timmar innan jag fick checka in igen. På min biljett stod det att flyget skulle gå från gate 53. Jag satt utanför gaten och läste skvallertidningar och väntade på att andra passagerare skulle börja flockas utanför gaten, men ingen kom.
Kollade på måfå en av tvskärmarna och återigen blinkade meningen "Gå ombord!". Vad? Flyget skulle gå från gate 58. Tur att jag var uppmärksam i alla fall.
45 minuter senare flög vi in över Visby. Jag kunde knappt tro mina ögon! Det var helt otroligt! Aldrig i mitt liv har jag sett någonting liknande. Och det första jag lade märke till när jag steg av flyget var... just precis; de snåla vindarna. När jag fått min väska tog jag en taxi in till centrum. Taxichauffören berättade lite om Visby och visade mig busstationen. Sedan körde han tillbaka mig till centrum.
Åt en bit mat. Handlade lite nödvändigheter på Coop Forum och satt på en bänk i en halvtimme. Hade velat traska omkring innanför ringmuren en stund, men man går inte långt när man har en packning på 25 kg och dessutom har stigit upp halv fem på morgonen. Så istället begav jag mig till ett kafé. Drack en kopp kaffe och läste Gotlands Guiden i två timmar innan jag traskade iväg till busstationen. Fick vänta en timme på bussen.
Bara bussresan från Visby ut till Fårösund var ett äventyr! Till och med tallarna ser annorlunda ut här (och det är inte bara det att de är vindpinade). Blommor jag inte ens visste fanns! I Slite var det marknad och på vägen tänkte vi köra över en häst. Hästen sprang på vägkanten och när bussen skulle köra om, bestämde sig hästen för att springa över till andra sidan.
17:10 steg jag av bussen på vägen ovanför skolan. Julia kom och mötte upp mig och så gick vi tillsammans till receptionen så jag skulle få mina nycklar till lägenheten.
Packade upp och fick träffa min rumskompis, Sigrid, samt hennes mamma och styvpappa. Senare kom också hennes morföräldrar på besök. Sigrids mamma är härifrån Fårösund, så Sigrids mormor och morfar bor här, bara en liten bit från skolan. Det är shysst. Sigrid vet allt om Fårösund och det mesta om Gotland. Hon svarar på mina knepiga frågor om denna idyll.
Jag somnade i det ögonblick mitt huvud vidrörde kudden den kvällen. Jag var så matt i kroppen. Och så hemskt förväntansfull och ivrig!
Jag vet inte vad som väntar mig här. Jag är här för att utveckla mitt skrivande och också mig själv som människa. Det kommer nog bli hur bra som helst, tror jag.
Nu är det dags för lunch, jag återkommer senare med uppgifter om söndagen och det mest närvpirrande; första skoldagen (som var igår).
Jag checkade in, väskan blev vägd (600 gram från maxvikten, tänk!) och sedan gick jag och min syster omkring en stund. Texten "Gå ombord!" började snabbt blinka på tvskärmarna och jag var verkligen inte långt ifrån tårarna när jag kramade om min syster och var tvungen att gå.
Så satt jag där på min plats i flygplanet och mitt liv passerade revy i mitt huvud. Sista gången jag skulle få se Österbotten på cirka 4 månader. Vet inte hur vemodigt det kändes egentligen, jag var mest glad. Glad och lycklig över att jag faktiskt har varit så otroligt modig och stark och tagit det här stora steget att bara packa ihop mitt liv och flytta till ett helt okänt ställe för att göra det jag brinner mest för.
En timme senare landade vi på Arlanda i Stockholm. Fick tag på min väska och satte mig på ett kafé för att skriva lite dagbok och äta frukost nummer två.
Så gick jag omkring på Arlanda i tre timmar innan jag fick checka in igen. På min biljett stod det att flyget skulle gå från gate 53. Jag satt utanför gaten och läste skvallertidningar och väntade på att andra passagerare skulle börja flockas utanför gaten, men ingen kom.
Kollade på måfå en av tvskärmarna och återigen blinkade meningen "Gå ombord!". Vad? Flyget skulle gå från gate 58. Tur att jag var uppmärksam i alla fall.
45 minuter senare flög vi in över Visby. Jag kunde knappt tro mina ögon! Det var helt otroligt! Aldrig i mitt liv har jag sett någonting liknande. Och det första jag lade märke till när jag steg av flyget var... just precis; de snåla vindarna. När jag fått min väska tog jag en taxi in till centrum. Taxichauffören berättade lite om Visby och visade mig busstationen. Sedan körde han tillbaka mig till centrum.
Åt en bit mat. Handlade lite nödvändigheter på Coop Forum och satt på en bänk i en halvtimme. Hade velat traska omkring innanför ringmuren en stund, men man går inte långt när man har en packning på 25 kg och dessutom har stigit upp halv fem på morgonen. Så istället begav jag mig till ett kafé. Drack en kopp kaffe och läste Gotlands Guiden i två timmar innan jag traskade iväg till busstationen. Fick vänta en timme på bussen.
Bara bussresan från Visby ut till Fårösund var ett äventyr! Till och med tallarna ser annorlunda ut här (och det är inte bara det att de är vindpinade). Blommor jag inte ens visste fanns! I Slite var det marknad och på vägen tänkte vi köra över en häst. Hästen sprang på vägkanten och när bussen skulle köra om, bestämde sig hästen för att springa över till andra sidan.
17:10 steg jag av bussen på vägen ovanför skolan. Julia kom och mötte upp mig och så gick vi tillsammans till receptionen så jag skulle få mina nycklar till lägenheten.
Packade upp och fick träffa min rumskompis, Sigrid, samt hennes mamma och styvpappa. Senare kom också hennes morföräldrar på besök. Sigrids mamma är härifrån Fårösund, så Sigrids mormor och morfar bor här, bara en liten bit från skolan. Det är shysst. Sigrid vet allt om Fårösund och det mesta om Gotland. Hon svarar på mina knepiga frågor om denna idyll.
Jag somnade i det ögonblick mitt huvud vidrörde kudden den kvällen. Jag var så matt i kroppen. Och så hemskt förväntansfull och ivrig!
Jag vet inte vad som väntar mig här. Jag är här för att utveckla mitt skrivande och också mig själv som människa. Det kommer nog bli hur bra som helst, tror jag.
Nu är det dags för lunch, jag återkommer senare med uppgifter om söndagen och det mest närvpirrande; första skoldagen (som var igår).
måndag, september 01, 2008
Jag har nu entrat Gotland.
Jag sitter i skolans datasal nu. Tillsammans med min rumskompis Sigrid. Resan gick jättebra och det var hur kul som helst att flyga! Lite trött är jag efter alla nya intryck och byte av land, men jag mår bra!
Igår tog vi färjan över till Fårö och såg på maneter. De fanns i hundratal! Tänk att bara en sådan liten grej kan vara helt otrolig! Det är underbart!
Jag skulle vilja berätta så mycket åt er om landskapet och vindarna och blommorna och människorna och lägenheten och, ja... allt!
Tyvärr hinner jag inte. Inte just nu. Ica stänger om 45 min och jag och Sigrid måste handla.
Så mycket kan jag för tillfället berätta om skolan och min utbildning; jag längtar till morgondagen.
Igår tog vi färjan över till Fårö och såg på maneter. De fanns i hundratal! Tänk att bara en sådan liten grej kan vara helt otrolig! Det är underbart!
Jag skulle vilja berätta så mycket åt er om landskapet och vindarna och blommorna och människorna och lägenheten och, ja... allt!
Tyvärr hinner jag inte. Inte just nu. Ica stänger om 45 min och jag och Sigrid måste handla.
Så mycket kan jag för tillfället berätta om skolan och min utbildning; jag längtar till morgondagen.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
