Det är sen kväll och jag städar bort alla spår. Slänger ut sänginnehåll och dammsuger noggrant. Gömmer undan lyckomynt och dikter. Bara för att jag ska kunna sova om nätterna och slippa sitta och gråta i potatisgratängen, tyst.
Jag spritter till när telefonen på skrivbordet lyser och tjuter och vibrerar.
Meddelandet som kommer är beskedet om att min älskade, älskade Stockholmska vän D ligger på sjukhus.
Någonstans i hans bröstkorg finns någonting som absolut inte ska vara där. Någonting som måste tas bort.
Mina vänner lämnar ön. De packar ner sina liv i diverse väskor och kartonger och färdas över havet, mot något som inte är här. I sätet i bilen där jag sitter, har jag liksom frusit fast. Jag är förlamad. Jag är inte kapabel att göra någoting som skulle få dem att stanna.
Vid något skede var jag naiv nog att tro att man kunde vänja sig vid att skiljas från människor man älskar. Eller närmre, att jag hade vant mig vid det. Men när jag sitter på asfalten i solen och tårarna tar sig genom springan mellan huden och hårdplasten, inser jag att man inte kan det. Man blir aldrig härdad.
1 kommentar:
Ja, vännen...att skiljas är att dö lite grann...he var nåo bra. Kram!
Skicka en kommentar