onsdag, maj 27, 2009
Jag har varit med om er, jag kan aldrig förlora er.
tisdag, maj 26, 2009
Det svarta hålet i garderoben.
I miss you, sweetie!
måndag, maj 25, 2009
Cosmo.
Finnen ilsknar till.
Tjugoårskalas.
Det var den bästaste födelsedagspresenten ever.
söndag, maj 24, 2009
Med buss genom majnatten.
lördag, maj 23, 2009
I'm living the dream.
onsdag, maj 20, 2009
Tecken.
Mjölk.
Ingenting kommer någonsin bli som förut, och ingenting har heller förändrats.
Den första morgonen i Ingenstans.
tisdag, maj 19, 2009
Sagan om det underbara landet på andra sidan havet.
Resan gick bra. Skitbra! Grinade lite lagom när vi lyfte och flög bort från ön. Hulkande bad jag den förbryllade flygvärdinnan om mjölk och socker till kaffet. Och JA älskade klasskamrater! Jag läste era små hälsningar i antologin och jag grät lite extra lagom när jag läste dem. Jag älskar er, allihop! Sov som en stock några timmar på en soffa belägen hos min mormor i Umeå inatt. Klev upp kvart över sex och gjorde mig iordning och packade ihop.
Klev iland, 14:30, finsk tid. Tänkte att; herregud vad grått här är! Träden hade förvisso slagit ut, men inte lika grönskande som på ön.
- Ja, det är bra. Han har frågat efter dig, svarade Fong.
- Va!?
- Ja, flera gånger faktiskt.
- Va!? Varför har du inte sagt någonting tidigare!? När har han frågat efter mig?
- Öh, ja… senast igår, och gången innan det var väl för… tre dagar sedan?
Jag blev stum. H. Den unga mannen vars skratt jag förälskade mig i hemma på jullovet. H, som jag inte pratat med sedan början av februari. Jag trodde att han hade glömt mig, träffat någon annan. Att det var roligt så länge det varade. Att det kanske inte betydde så mycket.
- Han ville träffa dig idag.
Det kom som ett slag i magen. Ett varmt, härligt slag. Ett oväntat. Jag blev knäsvag. Det blev lite jobbigt att andas. Fong ringde ett samtal. På ett kort ögonblick hade jag förvandlats till en nervös fjortonåring.
- Jag är i närheten. Jag vill gärna komma förbi och säga hej.
Och när H dök upp var Hanna snabb med att skynda iväg. Han kramade mig länge. En stund senare dök Lillasystern och svågern upp. Vi sneddade över torget. Han gick underligt nära mig. Jag förvånades. Det var som om jag inte alls hade varit borta i fyra månader. Att vi bara tog vid där vi avslutade i början på januari. Vansinnigt.
- När kommer du tillbaka till stan? frågade han.
- Jag är inte säker. Men antagligen på fredag, svarade jag.
- Okej. Ring mig. Jag vill att du gör det.
- Har du saknat mig?
- Ja.
- Ha det bra. Vi ses.
Det blev konstigt. Kramen, hans hand som fattade min, den snabba kyssen. Han gick åt ett håll och jag åt ett annat. Knävecken hotade att vika sig under min kropp.
I samma ögonblick som vi passerade gränsen, och äntrade Ingenstans bytte CD-spelaren spår och Fronda sjöng ”Jag är tillbaks!” och jag och Lillasystern blev ivriga i baksätet och ropade till svågern att höja volymen och han höjde volymen och allt i mitt liv var glädje och lycka och vi passerade mina älskade restaurang där jag sliter om somrarna och vi åkte ner till havet och magen fylldes av en härlig tillfredsställelse och ett underbart lugn och vi besökte pappa och stötte på mamma och mittiallt klev jag ur bilen, klev ner på grusgången.
måndag, maj 18, 2009
Lugn förmiddag i Slite.
Föll ner i REM sömnen efter några sekunder och nästa gång jag vaknade, 08:08, var när Nils dundrade ner för trappan.
När jag kikade upp på honom kände jag direkt att jag inte hade sovit tillräckligt.
Motvilligt klev jag upp och gick omkring en stund för att piggna till lite.
Snabbt hade jag krupit ner under filten i soffan igen.
Jag tittade på Nils när han åt frukost. Lyssnade när han spelade gitarr.
Så reste han sig och efter en liten stund ställde han ner en kopp svart kaffe på vardagsrumsbordet.
Jag hörde hans steg i trappan och på övervåningen.
Plötsligt vaknade jag av att han kom ner igen. Jag kikade på den digitala klockan på telefonens skärmsläckare. 11:30. Kaffekoppen hade kallnat.
Nu sitter jag på golvet i Nils' rum. Jag sitter i skräddarställning och båda mina ben har somnat. Nils sitter bredvid i sin fåtölj och spelar Metroid 3, som damp ner i postlådan tidigare. Han säger att han är hungrig. Frågar om jag vill käka lunch.
Jag är inte hungrig. Jag åt ju frukost för bara en dryg timme sedan. Drack kaffe för en halv sedan.
Ute är det molnigt och regnet duggar. Det tycker jag är bra. Fast det får gärna klarna upp till kvällen när jag ska flyga iväg till Umeå. Jag vill ju gärna se ön jag lämnar.
Nu ska jag diska.
söndag, maj 17, 2009
Sista natten på ön.
Jag drack en sista kopp kaffe med Annelie på trappan. Sa hejdå till Ellinor.
Fortsatte packa. Sa hejdå till Alida och Annelie.
Vid halv tolv åkte också Julia och Jonas iväg. Julia började grina när vi sa hejdå.
Jag slängde ut allt lägenhetsinnehåll på loftgången och dammsög.
Den sista jag sa hejdå till var Johanna D. Jag var ensam kvar i Fårösund.
När jag hade skurat färdigt plockade jag med mig lite saker och gick över till skolan för att äta en sen lunch. D ringde. Han har nu börjat planera för vår kommande sommar tillsammans.
Han avslutade samtalet med att säga:
- Jag väntar på dig.
- Jag vet, svarade jag.
- Bra.
Vid tre kom Nils. Jag lyfte ner all packning på parkeringen och han hjälpte mig sen med att få in det i bilen. Jag vinkade hejdå till Fårösund och vi satte riktning mot Slite.
Vi åkte hem till Nils' mamma och drack kaffe. Efter ett tag åkte vi till affären och köpte cigaretter och glass. Vi slog oss ned och funderade över livet. Vad som varit och vad som komma skall.
Min chockrosa resväska vägde tidigare idag cirka trettio kilo. Tio kilo för mycket alltså.
Men Nils' och jag gjorde en bra deal: Jag får magasinera alla mina böcker och filmer hemma hos honom tills vidare.
Så under tiden Nils spelat Resident Evil har jag packat om. Igen.
Sedan gjorde vi potatismos och fiskpinnar. Vi åt framför Futurama. Linn bjöd på jättegod glass.
Nu är jag mätt och så trött att jag knappt kan hålla ögonen öppna.
Ska bädda i soffan nu och sedan lägga mig. Kommer sova sött inatt.
Med dessa ord önskar jag er läsare vackra drömmar.
Ludde messade. Skrev att Jesus skulle komma över med min väska kring midnatt. Nu är klockan på väg mot halv två, och Jesus har fortfarande inte varit här.
Det dummaste är, att i den där väskan finns mitt svindyra Marimekkobadlakan. Jag behöver ju det imorgonbitti när jag ska duscha. Klockan ringer 08:00. Domt hovo får kråppin liid.
Hur jag än letar, kan jag inte för någonting på denna jord hitta hörlurarna till mp3:n. Jag borde gå hem och lägga mig.
Visste ni föresten, att det som i Finland heter plättar, kallas i Sverige för pannkakor. Dessutom verkar svenskarna tro att man ska äta dessa till middag.
Jag har bott här i nio månader nu. Och jag förstår fortfarande inte.
Jag lever fortfarande i förnekelse.
Men icke. Inte en liten, liten tår heller.
Jag antar att jag kommer bryta ihop på planet sen, när vi lyfter över Visby och man nästan kan se hela ön. Då, då! Då kommer jag storböla. Då kommer jag inse att detta verkligen händer.
Då kommer jag läsa de hälsningar som mina underbara, älskade klasskamrater skrivit i mitt eget exemplar av antologin.
Och jag kommer lipa.
Det är som om alla tårarna sparas till ett och samma tillfälle. Och när de väl kommer, ja, då kan man likna dem vid Niagarafallet.
Skolavslutning.
Så här fina var vi igår (Nils var egentligen finare innan, men han bytte om sen...):
.
När skolavslutningen var över och vi hade kramats och varit lite blödiga ett tag, hoppade vi in i bilen och åkte till Slite för att inhandla alkohol och grillmaterial.
Sedan åkte vi hem till Fårösund, gjorde oss iordning, körde till färjan och åkte hem till Ludde. Där grillade vi och drack och myste och vi gick ner till havet och det var otroligt vackert och natten var oändlig och skulle aldrig ta slut och Ludde höll världens finaste tal och alla fick tårar i ögonen och jag var ju lite full så jag glömde min väska hemma hos Ludde.
Idag har jag varit lite krapulantisk och vemodig när jag tvunget har skiljts åt från Johanna W och Sara. Efter kvällsmaten har jag packat om allt men hur jag än gör finns det inte en chans att jag får med mig allt som finns i mitt sovrum för tillfället. Och jag kan säga att det är inte mycket.
Jag fortsätter natten med att flytta bilder från datorn till ExtraFilm. Så länge bilderna flyttas ska jag springa över till nya boendet och säga hejdå till mina klasskamrater som åker tidigt imorgonbitti. Imorgon ska jag packa det sista, hiva ut allt ur lägenheten, och när Julia och Jonas åkt ska jag i lugn och ro dammsuga och skura. Nils hämtar mig någongång mellan två och tre.
Efter en natt på en soffa i Slite bär det av mot Visby flygplats. Därifrån flyger jag till Umeå, sover några timmar och tar mig sedan över havet till Vasa, tillsammans med min morbror och min mormor.
torsdag, maj 14, 2009
På andra sidan havet.
Det är ofrånkomligt.
Inte vill jag ha det på något annat sätt heller.
Han säger att
vi har väntat på det här tillräckligt länge. Jag tänker inte låta någon eller någonting förhindra det.
(Ett utdrag; 21:40, 05 november 2007.
... efter en cigarett i kylan på balkongen hoppade jag i dushen – brännande hett vatten mot min bara hud.
Med fuktigt hår kröp jag ner mellan lakanen. Det är skönt att somna nydushad. Och på tal om att somna; så förstår jag inte ens var vi fick idén ifrån, idén att vi skulle sova tillsammans.
Efter ett tag (sekunder, timmar?) låg vi tysta, tätt, tätt, tätt intill varandra. Hans högra överarm mot min vänstra överarm och lugna andetag i mitt fuktiga hår. I min mage började det försiktigt vibrera, som vanligt, en sjudande värme spred sig ut i kroppen.
Jag miste tidsuppfattningen totalt när vi väl lade oss tillrätta, sov i perioder.
Allt jag vet, är att jag vaknade någongång mitt i natten, stirrade upp i taket. Av hans andetag att döma, var han också vaken. En känsla i mitt bröst och jag kunde inte hejda mig; kastade meningen ut i rymden;
- Det känns precis som julafton.
- Nämen så kul är det väl inte att sova med mig, svarade han med ett skratt, även om jag inte ställt någon fråga.
Jag skrattade, slumrade återigen på hans arm. När jag sedan vaknade på nytt insåg jag att jag helt och hållet hade glömt bort hur otroligt hemskt underbart mysigt det är att bara sova bredvid en annan människa.)
Kanske vi har väntat ända sedan den där kvällen för flera år sedan, när han lutade sig över soffan där jag låg, och yttrade den mening som var anledningen till att jag i början av vår bekantskap hatade, ja, nästintill föraktade honom.
Kanske. Och nu väntar han på mig, på andra sidan havet.
Inte vill jag ha det på något annat sätt heller.
Magdans in the summertime.
Låten är för mig heta, syrefattiga sommardagar när jag var liten och vi åkte i den chockrosa fiaten till Storsand, mamma och barnaskaran och mamma blev brunast av alla.
Jag och Lillasyster hade likadana baddräkter och jag hade en badring med Mumin och Snorkfröken på.
Why do you look so familiar? I could swear that I, I have seen your face before.
Vi säger ingenting. Genom tystnaden ser vi på varandra.
Han bryter den genom att fråga vad jag kommer sakna. Han sticker gaffeln i salladen på min tallrik. Eftertänksamt räknar jag upp saker och människor.
Han säger minns du när vi... och och den gången vi - - -, det var roligt!
i mitt huvud spelas scener upp.
Jag ler snett och jag tänker att jag undrar när jag kommer träffa honom igen.
Jag ger honom en av mina bandtröjor.
Sedan sätter vi oss i den stekheta solen, dricker kaffe och röker mina Marlboro mentol.
Jag frågar honom då, kommer du sakna mig?
Han ler och säger att det är klart!
Och efter en lång, lång, behaglig tystnad säger han
nej
jag ser på hans ögon och han tänker efter
säger att
nej, jag kommer inte sakna dig
jag väntar på fortsättningen
och den kommer
nej, jag kommer inte sakna dig.
Jag kommer längta efter dig.
I klassrummet, när vi skriver små hälsningar till varandra i våra antologier,
frågar jag min vänner vad som är värre, vad som gör mer ont; att sakna eller att längta?
Himlen är klarblå och hög. Inte ens ett pyttelitet moln syns till. Jag har lämnat alla mina saker och kläder vid Röda Korset.
Jag fortsätter flytta bilder från datorn till ExtraFilm. Det är tredje dagen i rad nu. Jag inser att jag har fotograferat hur mycket som helst. Inser att skolans datorer är ganska långsamma.
Den gula skolbyggnaden badar i solljuset och den heta värmen. Den gula skolbyggnaden är omringad av unga björkar. Björkarna är klädda i blåa och gula band.
Jag tänker att jag borde klä en björk i vita och blåa band. Men sedan kommer jag på, att när de gula banden bleks i solen, blir de ju vita.
Om en liten stund ska jag för sista gången äta middag vid Markan tillsammans med mina klasskamrater. Imorgon är det över. Det tar slut, det faller, tar emot, säger STOPP.
Det är delad sorg och glädje.
På whiteboarden i klassrummet har vi skrivit VI ÄLSKAR DIG!
onsdag, maj 13, 2009
Stugan vid fjärden.
Efter en liten stund av grov tankeverksamhet besvarade jag sms:et.
Som svar fick jag en smiley och meningen "see u soon".
Jag var tvungen att ställa mig upp, hoppa på stället och skrika rakt ut; ett glädjetjut!
Den 27:e maj klär jag mig återigen i den vita skjortan och det svarta förklädet och intar min position bakom disken.
Åh! Jag trillar snart av stolen! Det pirrar i mina knäskålar!
(Jag ler löjligt samtidigt som jag skriver det här inlägget...)
Älskade! Morran, Kocken, Filifjonkan (a.k.a. jätskityttö) och alla ni andra; Jag saknar er som attan och snart är jag tillbaka hos er bland kaffekopparna och Eskimo-glassarna! <3
Dina kunskaper är inte tillräckliga.
Jag, som har stått i ett snickeri i tre år, får inte utbilda mig till lärare inom slöjd.
Men de, som har suttit vid en skolbänk och läst, de får minsann.
För att kunna antas till utbildningen bör du uppvisa intyg över kunskaper i finska och engelska på gymnasienivå. De studier som ingår i den examen du anger i ansökan är inte tillräckliga.
Nu hänger det på litteraturvetenskapen.
Om det faller där också,
har jag tre månader på mig att hitta på någonting att göra till hösten.
Youtube.
Fruktar de spådda svenska sommarplågorna som även kommer spelas i de finlandssvenska radiokanalerna (finns det fler än två?) OCH de finska.
tack som fan kap kun kap
koh pangan koh tao khao lak
fuck it i phuket pingpong show
kalla folket för tjingtjonghoes
Minnesförlust och återuppståndelse.
Mormor förvånas när jag erkänner att jag bara har ett vagt, grumligt minne av morfars utseende och ingenting annat. Han gick bort när jag var sex år.
Det är förlåtligt.
Men att jag inte har det blekaste minne av hur jag firade när jag gick ut grundskolan, är vansinne.
Den Stora Dagen för fyra år sedan, har suddats ut.
Jag ögnar igenom dagboksanteckningar. I hopp om att finna ledtrådar.
Varje dag under maj och juni månad år tvåtusenfem, har jag plitat ner utförliga beskrivningar.
Jag har berättat om allt och lite till,
men inte ett ord om min examensdag och möjligt firande. Förstås.
Hans namn dyker upp sedan.
Jag blir glad. För hans ansikte är för mig klart nu.
Saker vi gjorde. Vad vi sa till varandra. Mitt hjärta tar fart.
Det glädjer mig att han i dagboksanteckningarna är förevigad. Att han finns där. Precis som han var och som jag alltid kommer minnas honom.
Jag blir förskräckt när jag i följande stycke upptäcker att jag skrivit om en begravningströja.
Var det ett budskap från makter ovan? Anade jag någonstans i mitt undermedvetna vad som skulle komma att hända?
Eller var det helt enkelt bara en slump?
tisdag, maj 12, 2009
Detta är inte en fråga, det är ett konstaterande.
Jag bestämde mig för att sova. Ställde klockan att ringa vid sju. Planerade att torka damm i sovrummet, dammsuga, skura och sedan äta frukost.
Men så kunde jag inte somna.
Tankarna var ett virrvarr i mitt huvud.
Magen ropade "tarmvred!", samtidigt som jag var så hungrig att jag knappt kunde ligga utsträckt, på rygg, utan att det var smärtsamt.
Jag slog täcket runt min nakna kropp och tassade ut i köket.
Fönstrena blev skitigare efter att jag tvättat dem.
Rastlös stapplade jag fram mellan väggarna.
Senare, i sängen; jag hade räknat långsamt till sexhundra.
Klockan visade halv fyra och cigaretterna hade tagit slut.
Det finns så mycket att säga.
Men tiden är knapp.
Jag blöder ur både näsa och munn.
Det var länge sedan jag kände mig så inspirerad.
Länge sedan jag var så trött.
Jag hinner inte berätta,
hinner inte skriva,
hinner inte sova.
Och jag undrar när träden brast ut i grönska.
Jag önskar ordning i kaoset.
Jag satt i textsamtal från 09:10 till 15:00. Sedan dess har jag städat, städat, städat. Och åter städat.
Inte ser Finska Ambassaden mindre ut som tredje världskriget för det inte. Nej, nej.
Och inte hjälper det att jag har sovmorgon imorgon, när jag ändå kommer vara tvungen att städa och packa fram till klockan fem. Bara fem timmar kvar till det.
Detta kommer aldrig hålla.
Fick panik när jag insåg att jag blir tvungen att avsäga mig bekantskapen med cirka... 4/5 av alla mina ägodelar.
Ringde min bästa vän hemma i vackra Vasa. Efter 15 minuter av bedrövelse, besvikelse, förtvivlan och uppgivenhet fick han mig i alla fall på bättre tankar och försedde mig med några goda skratt.
Som grädden på tårtan blir jag utkastad från mitt hem redan på söndag kväll.
Mitt flyg lyfter på måndag kväll.
En anställd på skolan sa:
- Om det inte finns någon du kan sova över hos, får du sova i vilrummet här på skolan.
- Vilrummet!? utropade jag. In my ass! Då sover jag hellre på gatan!
Allt som behövdes var ett ynka telefonsamtal för att finna en soffa att sova på + skjuts till Visby Airport. Goodie goodie!
Well. Antar att jag ska springa hem tillbaka och fortsätta.
Det kommer bli en lång natt.
lördag, maj 09, 2009
Jag vaknar med ett ryck tio i sex.
T står vid min sida, håller en arm om min midja och jag smuttar på en Rekorderlig Mansikka-Lime cider. Det skymmer utomhus redan, inifrån dunkar basen från stereoanläggningen. Glad musik. Festmusik. Jag kan snart inte stå still längre.
Alla de unga männen är på plats, även en hel del av mina killar.
Men det som förvånar mig mest är att fjortishororna också är där.
Jag menar, visst, jag har varit borta i ett år, men det här tar ju det hela till en vansinnig och helt overklig nivå!
Den Där Mannen T greppar tag om min arm, leder mig bort till utomhusmöblerna, sätter sig i den enda lediga stolen och jag sätter mig i hans knä, tänder en Marlboro Mentol.
Vi pratar en lång stund med våra vänner som sitter runt bordet. Det blir mörkare utomhus, och med mörkret kommer kylan.
Vid midnatt bestämmer vi oss för att gå in. Jag hinner bara in genom bakdörren, när jag får syn på T’s storebror. Storebror, som även jag kallar Storebror. Han kommer in genom dörren som vetter mot framsidan av trädgården och jag blir eld och lågor.
- Storebror! tjuter jag och springer mot honom.
- Lillasyster! utropar han och tar emot mig när jag kastar mig okontrollerat mot honom.
T sluter upp bredvid oss. Vi pratar och skrattar och allting är helt perfekt. Tills det piper och vibrerar i min ficka och svaret på det där sms:et jag skickade för några timmar sedan kommer.
Jävla slyna! Fattar du ingenting eller!? Jag pallar fan inte hänga med dig! Vill inte veta av dig alls. Du är fan vrickad i huvet.
Jag kan inget annat än stirra på telefonen i min hand. T och T’s storebror betraktar mig frågande.
- Vad är det? frågar storebror till slut.
- I-ingenting, svarar jag, möter hans blick och ler snett.
Festen fortsätter i sedvanlig takt. Den nya lampan i köket ger ifrån sig ett behagligt, varmt sken. Alkoholen gör mig varm och mjuk i kroppen. Efter ett tag glömmer jag det hemska sms:et.
Kring fyra på morgonen har alla gäster gått hem.
T och jag gör oss i ordning för att gå och lägga oss, och av någon konstig anledning har vi bytt sidor i sängen.
I nästa sekvens sitter jag på en bänk bakom kafeterian och bredvid mig på bänken sitter min vän. Vännen som svarade på sms:et. Jag räcker honom den halvrökta cigaretten och han fångar upp min blick. Han kan inte slappna av.
- Herregud. Jag har inte varit riktigt kär sedan… ja…
Och han berättar allt det där jag redan vet. Han börjar småningom skälva. Tårögd.
- Men vännen! utropar jag, lägger en arm om hans axlar och berättar.
Berättar att när september kommer är det två år sedan jag var kär på riktigt. Han lugnar sig, efter ett tag.
Jag vaknar med ett ryck tio i sex. Detta är min nya konstiga vana; jag vaknar någon gång mellan fyra och sex på morgonen och är pigg som attan, ligger vaken och glor i taket i ungefär en timme för att sedan somna om.
Hur som helst så vaknar jag med ett ryck. Jag ligger precis likadant som jag gjorde när jag somnade. Och jag är kissnödig. Så kissnödig så jag… ja, det är en nära-döden-upplevelse.
Jag kastar mig ur sängen, rycker upp dörren och springer naken in på toaletten. Trycket lättar. Ett sorts illamående tar samtidigt fart.
Jag sköljer händerna, småspringer över golvet tillbaka till sängen, kastar mig ner under täcket. Då kommer jag ihåg det hemska sms:et i drömmen. Jag sätter mig upp i sängen, sträcker mig efter telefonen. Och mycket riktigt; ett meddelande mottaget.
Men det är ingen utskällning. Inga anklagelser. Bara en redogörelse och frågan; vad har du gjort?
Aktiverar knapplåset, lägger mig ner igen. Drar upp täcket, halvvägs över magen. Stirrar i taket som vanligt. Tänker att det kvittar det kvittar det kvittar.
Lyssnar till regnet en timme innan jag somnar om. Regnet mot plåttaket är vackert och balansen, harmonin bosätter sig efterhand i magtrakten.
I'm doin' it for a thrill.
"He e en sånde låt som man ska lyyss på i biilin en varm såmarkvell tå man kör jinåm Vasa å allt e grönt å man e liiti kär i allt å all å e pirrar liksom liiti i knéskålan fö man ska ut på krogen på kvelldi å man vejt, man bara VEJT att e kommer var skitbra!"
Mellan tillfällen av övernattning och bad.
Klockan var inte mer än halv tio och jag hade ingen större lust att varken se mer film, sova eller packa.
Jag fick en lysande idé! Jag skulle ju förstås gå hem till Finska Ambassaden och busa med min kombo Julia och hennes pojkvän!
Så jag traskade över parkeringen, slet upp dörren till mitt hem och snavade över dörrmattan. Det var släckt i hela lägenheten. Och alldeles knäpptyst.
Besvikelsen var total.
Jag flyttade datorn till sovrummet, slängde i en skiva blandad peppmusik och öppnade en öl. Jag ringde ett snabbt samtal, helt i onödan. Packade lite förstrött. Rökte en cigarett på trappan. Tänkte elaka tankar. Skickade iväg ett sms. Fick inget svar. Öppnade en ny öl.
Så satt jag där på min stol i ett hörn i mitt sovrum och drack stora klunkar av den kalla ölen, betraktade objekt som snart ska packas ner i en liten väska, max 25 kilo. Som om mitt liv på ön inte skulle väga mer än 25 kilo? Det väger minst ett ton och lite till!
Tänkte att herregud, klockan är halv elva, det är fredag kväll och här sitter jag, ensam på en stol i mitt sovrum och dricker öl och lyssnar på Offspring.
If you could only read my mind
You would know that things between us
Ain't right
I know your arms are open wide
But you're a little on the straight side
I can't lie
I want you
All tattooed
I want you bad
Då slog det mig att många, väldigt många av mina killkompisar hemma i Ingenstans, är tatuerade. Tatuerade på ställen, så man inte vet om det, förrän man sover över, eller ska bada. Och mellan tillfällena av övernattning och bad, hinner man glömma bort att de faktiskt är tatuerade.
Jag öppnade ett fönster. Det hade börjat regna. Det gjorde mig glad.
Jag tänkte att det är konstigt egentligen, hur man undermedvetet lär sig att urskilja vissa röster, vissa fotsteg, vissa billjud.
Jag gick ut, tände en cigarett. Blundade och lyssnade till regnet. Sedan borstade jag tänder och kröp ner under täcket.
Lilla Sjöjungfrun.
För vi såg Lilla Sjöjungfrun igår kväll.
Och jag tänkte börja grina.
Fick riktigt kämpa för att inte börja böla högt. Fick hålla emot för att tårarna skulle hållas innanför ögonlocken.
Kanske jag är gravid!?
Man vet aldrig!
Kanske en kondom sprack, någon gång för riktigt, riktigt länge sedan? Kanske jag har blivit våldtagen av en utomjordning medan jag sov? Kanske min silikonpojkvän Mr. Pink är den blivande pappan (javisst, stor chans!)?
Man vet aldrig.
Eller också har jag bara blivit väldigt, väldigt blödig.
De där små detaljerna.
Vad dessa detaljer består av?
Well, till exempel;
En solig, varm dag i mitten av maj. Jag ligger på en filt i gräset bland miljontals tusenskönor. Molnen jagar över himlen, vi har just spelat några omgångar kubb och jag ligger där på filten i min nya bikini och genom solglasögonglas betraktar jag mina klasskamrater som ligger utspridda på filtar runtom mig. Betraktar dem när de skriver, brev och prosa, poesi och läser, pratar i telefon. När jag ligger där på filten vet jag att det ögonblicket är ett av De Där Stora i Det Lilla Livet.
Och då är jag lycklig.
fredag, maj 08, 2009
Lifesaver in the woods.
Jag hade i alla fall kommit halvvägs igår när jag upptäckte en ganska stor, svart varelse. Min första tanke var att det var en älg, men sedan insåg jag att det ju inte finns älgar här.
Jag saktade ner och började istället gå i rask takt. När jag kom närmre såg jag att det var en hund.
Den stod blixtstilla en bit framför mig i spåret, och bara glodde. Jag glodde tillbaka. Men efter ett tag kunde jag inte längre hålla mig, och började le.
Då tog hunden fart och kom springande mot mig.
På huk mötte jag hunden som gläfste och ville slicka mig på kinden.
Jag skrattade och snart dök också hundens matte upp.
Vi blev att prata en liten stund, och när jag gjorde en ansats till att fortsätta, frågade hon om jag sprang, berättade att hunden gärna ville springa efter och att hon var tvungen att koppla honom innan jag satte av igen.
Resten av sträckan gick fjäderlätt. Jag liksom flög fram genom skogen. Jag kunde inte låta bli, jag skrattade högt, jag sjöng med i musiken, jag stannade inte förrän jag passerat målstrecket.
Och alla tårar var som bortblåsta.
torsdag, maj 07, 2009
För jag gör människor hela igen.
Jag grät sedan också.
Igen.
När jag läste kommentarerna på det här inlägget.
Och nej. Jag kommer aldrig.
Aldrig. Sluta skriva.
Lita på det.
My heart's on overdrive.
För sedan pumpas endorfinerna ut i blodet och jag blir len som en klänning i silke, harmonisk som en sovande katt och kanske även lite fnittrig. I sällsam salongsberusningsanda.
Jag vet ju vad lycka är,
jag vet att du saknar mig
På en bänkrad mellan glödande hjärtan.
Kanske man kunde likna mitt tillstånd just nu vid borderline.
Kanske jag bara blir så här i tider av uppbrott och avskedstagande.
Kanske i dessa tider av lövsprickning och grönska och dofter och regn som man inte kan låta bli att älska (jag älskar regnet, för att jag vet, att Du gör det). Kanske är jag lite… sentimental?
Jag satt som förstelnad idag mellan människor vars hjärtan glöder. Jag satt där, i ett mörker. Hade inte haft någon matlust alls innan, benen alldeles för rastlösa för att slå sig ner och äta i lugn och ro. Den där vikten jag så stolt lagt på mig under året rasar nu.
Jag kände hur en svaghet, en ingrodd urgröpning kröp längs kotorna. Jag är en död bland de levande.
En vandrande död som förundras på natten när hon tar i för allt vad hon är värd och slungar blomkrukan mot parkeringen och sedan inte känner någonting, någonstans.
Jag satt som förstelnad på en bänkrad mellan glödande hjärtan. Jag betraktade nackar och kände ömheten värka djupt, inombords.
Ett violett sken spred sig över ansiktena och nackarna blev dolda under ett lager skugga.
Någon tog ton
och
jag började gråta
Och jag förstod inte alls varför
jag bara grät
Så där
tyst
och
sammanbitet
Grät på det där sättet
som jag bara hatar
Jag ville skrika, kvida, hulka och jag ville att mina tårar skulle bli en flod, eller åtminstone en liten bäck där
mellan bänkraderna.
Och jag minns att jag i maj förra året, satt i ett utrymme, med likadana bänkrader, i ett likadant mörker och en annan på en likadan scen, klev fram ur mörkret, och tog ton och allt hår och alla fjun på min kropp reste sig, så som maskrosorna reser sig mot solen, och min vän greppade tag om mitt lår, ja precis där ovanför knäet och jag visste, jag bara visste att han kände precis samma sak som jag och vi andades, hetsigt, i samma takt, och fascinerades, för det är lätt hänt.
Och idag när jag satt där bland alla hjärtan, önskade jag att min vän skulle sitta bredvid mig, i mörkret, i det violetta skenet och hålla min hand. Att han skulle andas i mitt hår, så som han brukar göra, och viska
att allt blir bra
allt ordnar sig
även om han inte heller skulle ha en aning om varför jag grät.
I'm in for the kill.
Han som figurerar en halv meter framför mig, ler. Konstant.
Jag drar i den ena änden av bandet som sitter i huvan på hans munkjacka.
- Vafan gör du? Sluta vara så jävla jobbig.
Han vill ju förstås inte att jag ska tro att han verkligen tycker att jag är jobbig. Kanske han inte ens tycker det. Men precis när han har uttalat ordet, är det som om någon river ridån åt sidan. Allting blir klart som kranvatten.
Det är ju sant. Nu inser jag ju att det är sant. Och det faktum att jag i många sammanhang faktiskt är jobbig, är anledningen till att vissa förhåller sig till mig på ett helt annat sätt än vad de förhåller sig till andra.
Plötsligt är många gåtor lösta. Jag kan inte riktigt bestämma mig för om besvikelsen är ofantligt stor eller onaturligt minimal, men det jag tänker, är, att jag ju lovat att inte utsätta mig själv längre.
En nervtråd snörs åt kring magsäcken, syret omkring mig tar slut, ersätts av vakuum. Jag placerar min hand en bit ovanför hans höft.
- Jag måste gå nu, säger jag.
För varje steg jag tar, känns det som om någon sticker en mattkniv rakt i mitt knä. Det är en påfrestning att försöka få gången att se normal ut.
Först när jag drar upp dörren till klassrummet, märker jag att jag fortfarande inte andas.
tisdag, maj 05, 2009
Ofattbart.
Jag undrar vem jag har blivit;
Vårregnet duggar lätt, det blåser kallt. Mina fingrar antar en ljuslila nyans.
Ändå finner jag en sådan lust att ta ut mig.
Så jag ska trä på mig mina träningsskor, mjukisbrallorna och dunvästen och ge mig ut i spåret ett tag.
Vid det här klockslaget om exakt två veckor befinner jag mig högst antagligen vid mitt barndomshem, i mitt flickrum i Ingenstans.
Det är över mitt förstånd.
måndag, maj 04, 2009
Det jag bör göra.
KICKI & LASSE
för det bör jag göra.
Tänkte även slå på stort och äta en Hula-Hula glass (varför finns inte Diplom-Is i Finland för?).
Kaffe.
insåg jag plötsligt att jag helt omedvetet gått från att vara en espresso-människa till att bli en latte-människa.
Det är lite skrämmande.
Bloggkrampen fortsätter...
Fast bloggkrampen är något nytt på min lista. Spännande.
Dessutom har jag sådan träningsvärk att jag lider när jag skrattar (vilket jag gör väldigt ofta i sällskap av mina roliga klasskamrater) och det är ren martyr att gå i trappor (vilket jag är tvungen att göra om jag ska hem eller iväg från hemmet eller till klassrummet eller från klassrummet).
Idag har jag även bråkat med mina bästa kompis (vet ej om det var på grund av grälet eller på grund av trapporna som jag blev tårögd), hängt med Ludde, spelat kubb och inhandlat ett vadderat kuvert.
Mamma: Du kan väl öppna Det Stora Paketet och spana in fakturan, om den ska vara betald innan den 19 maj - hör av dig.
I'm not done yet.
Samtidigt har jag ju funnit mig själv här. I Fårösund, på Gotland. Jag har träffat hur många underbara människor som helst, och jag älskar dem. Mitt hjärta följde efter mig hit. Jag hör hemma här, på Gotland.
Sedan blir jag återigen tårögd när jag tänker på hur lite tid det är kvar tills jag får träffa alla mina vänner hemma i Vasa, hemma i Ingenstans. Träffa mina systrar och min mamma och min farmor. Lite tårögd för att jag saknar alla hemskt mycket.
Och återigen panikslagen när jag kommer på att jag borde börja strukturera inför flytten och... jag vill inte lämna min flock. Detta som jag letat efter i hela mitt liv, blir jag nu tvungen att skiljas från.
Man blir aldrig härdad, att skiljas åt är att dö en smula och jag är inte färdig här.
fredag, maj 01, 2009
Salongsberusning.
Kanske det inte är världens smartaste drag, att dricka sig salongsberusad några timmar innan deadline. Skyll på vinet, det överjävligt goda vinet och whiskeyn.
Solnedgången i Fårösund är allt som oftast; perfekt.
Ja, så perfekt att det stör mig litegrann.
Kanske är jag bara bitter?
Jag har varit så arg ikväll. Ja, riktigt arg!
Arg! när jag satt i köket och skrev prosa och drack rödvin.
Arg! när jag satt på tappan i den perfekta solnedgången och rökte cigaretter.
Arg! när jag städade i mitt sovrum.
Arg! när jag insåg att Mr. Pink inte alls har dött, utan bara varit medvetslös och nu återuppstått.
Jag kan inte, kan inte, kan inte
säga Nej.
Därför säger jag Ja,
och sedan mår jag illa.
Ångets, ångest, ångest!
Straffar ju mig själv på det här viset,
vet ju det.
Borde säga Nej,
men kan inte.
Trodde att jag i och med flytten skulle komma undan,
men beblandade mig bara med en annan,
som var precis likadan.
Och jag vet att jag borde säga Nej.
Vet att den här människan gör mig sjuk.
Men jag kan inte säga Nej,
så jag säger Ja.
Panik nu.
Panik, panik, panik!
Min längtan har aldrig varit starkare.
Jag vet att jag hör hemma här.
Igår höll jag vårtal vid majbrasan. Det gick över förväntan (fast det var jävligt kallt!)! Jag fick många komplimanger för min text "Den unga mannen Vår", och blev dessutom medveten om att jag är någon slags lokalkändis. Fårösundsbor kom fram och berättade att de läst/läser min blogg, och att de gillar den. Jag gillar't!
Jag somnade med ett leende på läpparna.
Idag har jag lapat sol på trappan, iklädd bikini. Lyssnat på soft musik och skrivit brev till den unga mannen på andra sidan världen. Druckit kaffe och handlat glass vid Ica.
Skäms lite över att säga att till och med jag blir illamående över alla fastlänningar som intar ön, helger som denna.
FlexKrediten har fått påfyllning, wich means I'm now rich woman. Dessvärre har jag en månadshyra att betala.
Nu ska jag springa hem till Finska Ambassaden för att göra mat, äta och städa.
Imorgon ska jag göra Visby tillsammans med min bästa vän.
Livet rusar återigen i rapidfart framåt. Jag älskar varje sekund. Vissa demoner har lämnat min kropp och andra intagit den. Det gör ingenting. Jag vet att allt är bra nu. Riktigt bra.
I sinom tid lämnar jag ön för De Tusen Sjöarnas Land. I sinom tid ska jag sluta vänta.
Jag kan inte låta bli att le. Jag kan inte låta bli att längta.
Även om jag vet att jag hör hemma här
i Fårösund,
i Våren.