'Cause nothing ever lasts forever, we're like flowers in this vase together.

Det var svårt att somna inatt. Jag visste ju innerst inne vad jag hade att vänta.

05:35 ringde väckarklockan. I ett förvirrat stadium, någonstans mellan vakna och somna, tryckte jag bara av den utan större reaktion. Några ynka sekunder senare ljöd telefonen.
”Vaken eller? Jag åker om tio minuter.”
Om det inte varit för detta kortfattade sms hade jag ovetandes fortsatt sova.
Jag klädde på mig, skrev ner ett datum på baksidan av ett blått papper och öppnade ytterdörren.

Yrvaken klev jag ut i denna lugna solskensmorgon. Innerst inne tror jag inte jag riktigt förstod vad som hände. Att jag var i ett avskedstagande. Allt jag hade tänkt säga förblev osagt och jag överräckte ett stort kuvert och kramades länge.

Utan att vända mig om gick jag in och klädde av mig igen. Kröp stelfrusen ner mellan lakanen. Jag var lamslagen. Jag var klarvaken. Jag stirrade stint i taket. Det var ljust i rummet. Placerade sedan blicken på det klister som avslöjar att Lilla Karlavagnen en gång i tiderna fanns i mitt tak, ovanför min säng.
Det var som om tiden stod stilla. Det var knäpptyst. Tyst som i graven, och oroande lugnt. Jag förväntade mig att en långdistansrobot skulle slå ner i mitt sovrum och göra slut på allt.
I min fantasi skrek jag rakt ut och slog vilt omkring mig. I verkligheten låg jag orörlig i sängen och stirrade på klistret.
Klockan hade hunnit bli åtta när jag till sist lyckades somna om.

När jag vaknade igen och satte mig upp i sängen, var mitt huvud tungt som bly och på väg att explodera. Det kändes som om jag hade gråtit konstant i flera dagar.
Jag klev upp och gjorde gröt. Slängde i lite björnbär och gick ut i shorts för att äta frukost i solen.
För varje tugga jag svalde, ville jag kräkas.

Jag satt några timmar på skolans altan. Läste tidningen och drack kaffe och rökte cigaretter och spelade Fia med knuff.

Efter noga övervägande gick jag hem och hämtade en cykelnyckel. Jag drog på mig jackan och gav mig av.
De låtar jag hann lyssna på under vägen, tycktes alla handla om min vän. Blåsipporna stack i ögonen och jag förundrades över att jag inte kände någonting. Att jag var tom och matt i kroppen.

Väl framme vid infarten till gården började jag tveka. Jag visste att lägenheten var tom. Jag var ju själv där och hjälpte till att tömma den. Visste att han inte var där. Visste att han inte kommer se tulpanerna vid trappan slå ut. Kom på mig själv med att undra om det var sista gången jag gick där bland blommorna. Antog att det var det.
Stack snabbt nyckeln i låset och hoppade upp på sitsen. Ner för infarten utan att mer tänka på det och ut på vägen. Jason Mraz sjöng I’m Yours i mina öron när jag cyklade hemåt och det slog mig att jag inte cyklat sedan jag var i Finland på jullovet. Jag kunde inte låta bli att le.

Matlusten lyser fortfarande med sin frånvaro och jag tar död på tiden genom att skriva avskedsbrev och förklaringar (kanske mest för att själv förstå) med tunga ord.
Du vet att allting kommer blir bra till slut. Du vet att du är värd bättre än detta.