I brist på människor som är medvetna om alla saftiga detaljer angående mitt liv innan Gotland, ringde jag upp min kompis Nils. Tänkte fråga om han ville röka en cigarett tillsammans med mig efter att han slutat jobbet.
Det var tur att jag inte ringde senare; Nils var på väg ut från Fårösund, men till min lycka vände han om för att göra mig sällskap för en liten stund.
Jag gick ner till parkeringen och hoppade in i bilen. Öppnade en till öl och berättade.
Om min frustration,
om min saknad,
om min vilja att gråta.
Jag berättade om det faktum att jag inte kan gråta.
Att jag inte kan sova.
Vi tände varsin cigarett. Nils skulle starta bilen. Det gick inte. Han försökte igen. Det gick fortfarande inte.
Som tur var, var Linn i närheten, och dessutom på väg hem, så allting ordnade sig!
När Linn och Nils hade åkt, begav jag mig återigen till datasalen. Någonting blinkade. En konversationsruta och en barndomsvän och f.d. granne. Som också piggade upp.
Fredagkvällen slutade alltså inte i den självdestruktivitet jag hade förutspått.
Things are change for me, but that's okay, I feel the same. I'm on my way.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar