Det värsta och otillräckligheten.

Även om det var svårt att falla in i någon sorts dvala inatt, tänkte jag att jag ändå mådde bra. Att mitt psyke var starkt nog att klara av allt det som händer runt omkring mig för tillfället.
Men när jag entrade skolbyggnaden i förmiddags och såg mina vänner och hur dåligt de mår, märkte jag att jag inte var okej alls.

Visst, det som har hänt är helt sjukt och overkligt och hemskt och sorgligt och obehagligt,
men jag tror det värsta i det är att se vännerna må så fruktansvärt dåligt.
Och att det inte finns någonting man kan göra för att de ska bli glada.

Matlusten skriker med sin frånvaro.
Igår levde jag på sju koppar kaffe och ett okänt antal cigaretter.
Idag har jag ätit en macka och en liten futtig korvbit.
Detta drabbar den vikt jag så stolt har lyckats lägga på mig under de senaste åtta månaderna.

Angående mitt intag av kaffe, cigaretter och ointaget av mat, kan man väl säga att jag värmer upp inför sommaren och de hektiska jobbet på restaurangen.

Jag försöker fylla sprickan och hela mig själv med hjälp av musik,
men jag misslyckas. Jag känner mig otillräcklig. Försöker förstå och acceptera det faktum att det inte finns någonting annat jag kan göra än att hålla om mina vänner, och finnas där för dem.