Brev.

Varje gång jag går över parkeringen (eller bara utanför dörren för att röka), ger jag brevlådan mördande blickar.
Ja, brevlådan. Den där gröna ogenomträngliga lådan av pansar som ser ut som ett litet hus och dessutom är prydd med ett litet, litet gulligt hänglås.
Jag vill spränga den där jävla lådan. Eller åtminstone sparka sönder den.

Min 21-åriga bästis har aldrig skrivit ett brev i hela sitt liv. Förrän nu. Nu har han skrivit det första brevet i sitt liv. Till mig! Och brevet ligger där i den där gröna lådan, OCH JAG KOMMER INTE ÅT DET!
Jag är också medveten om att där även ligger ett paket fyllt med godis adresserat till mig. Men inte heller det kommer jag åt.

Det skaver så in i helvete. Ingen kommer tömma den där lådan förrän tisdag morgon, och då har jag precis anlänt till Estland. ESTLAND! Inte fan hjälper det då att någon tömmer lådan och flyttar paketet och brevet till mitt postfack.

Så jag får alltså vänta till fredag kväll. Vi ämnar anlända till Fårösund kring tiosnåret.
Den som väntar på något gott, väntar alltid för länge.