Om detta hade varit.

Om detta hade varit en fredagkväll i Ingenstans hade jag slevat i mig en snabb middag, sedan förflyttat mig till mitt sovrum. I sovrummet hade jag noggrant valt ut kläder, experimenterat med mitt utseende med hjälp av det oändliga lager makeup som där återfinns. Plattat håret och klätt på mig, till tonerna av System of a Down och lite blandad skitmusik. Samtidigt sörplat i mig Rekorderlig Mansikka-Lime cider eller också iskall Karhu. Jag hade lycklig avnjutit min egen, ensamma förfest.
Telefonen hade gått varm. Vid ett senare tillfälle hade jag ringt upp någon av mina privata chaufförer. Replikerat att jag nu var redo att lämna mitt hem.

Salongsberusad hade jag tagit mig ut, hoppat in i bilen för att tillsammans med mina killar inleda helgen med en kopp kaffe och skratt och skitsnack.

Med musiken på tinnitusframkallande volym hade vi glidit runt i Ingenstans. Skrattat åt allt och ingenting, tävlat i vem som kunde rabbla de snabbaste, fräckaste kommentarerna. Kanske att jag hade vunnit, jag brukar göra det. Ibland.

Sedan hade vi hälsat på diverse unga män i Ingenstans. Druckit mer. Njutit. Busat. Och kanske att vi senare hade gett oss ut på äventyr. Destinerat till vackra Vasa eller också Drömmarnas Stad.
Betraktat varandra och funnit oss trygga. Insett att vi ju faktiskt växt tillsammans. Växt upp. Och formats, påverkats av varandra. Och vi hade tänkt att livet var underbart. Att vi var lyckliga. För vi brukade tänka det.

Nu är inte detta en fredagkväll i Ingenstans.
Detta är en fredagkväll i Fårösund, på Gotland.
Det är dödtid fram till middagen. Efter middagen antar jag att jag går hem. Ja. Går hem. Till Lilla Lägenheten.
Kryper i hörnen, knakar i kotorna, längtar. Till Ingenstans.
Till De Mina.
Fram till läggdags.

Men jag har faktiskt två Falcon folköl i kylskåpet.

Det är fredag eftermiddag.

Det är fredag eftermiddag. Korridorerna fylls av ett tyst dunkel. Alla elever har gått hem. Helgen är ett enda stort mysterium. En gåta att lösa. Det är fredag eftermiddag och alla elever har gått hem. Bortsett från en elev.

Jag.
De flesta fredagar är det så här.
Det är tomt, tyst och dunkelt i korridorerna och alla elever har gått hem. Deras kroppar är spända av förväntningar inför helghändelser. De förbereder sig.

Jag blir kvar.
Utan skor, tassar jag tyst genom korridoren. Vill inte störa byggnadens andhämtning. Jag blir kvar. Ensam tassar jag i bara strumporna, röker en mentolcigarett, dricker en skvätt kaffe och återfinns i klassrummet, alternativt datasalen, där jag försöker få någonting gjort. Försöker överföra prosatexter och andra texter från huvudet till pappret, alternativt datorn. Göra dem synliga och läsbara.

Och det är oftast fredagarna som är lättsamma. Kanske för att alla har gått, för att jag är ensam kvar, för att jag får vara ifred. Jag skriver som bäst då.
Detta motsvarar nätterna i Ingenstans.

Alla nätter i Ingenstans. Alla sömnlösa nätter. Mamma och lillasyster andades tungt i de övriga sovrummen i huset. Mitt sovrum förvandlades till en arbetsplats. En fristad.
Dubbelsängen var ofta täckt att papper, anteckningsböcker, små lappar, biblioteksböcker, uppslagsverk och pennor av alla slag. Och i centrum av allt detta smuttade jag på ett glas rödvin, alternativt en kopp kaffe, medan jag lät orden forsa. Jag dyrkade tystnaden och lugnet.
Att någonting så enkelt (och samtidigt så svårt) kan vara en sådan njutning och tillfredsställelse!

Vackra skapelser.

Jag suktar efter dessa skor. Jag ljuger inte när jag säger att jag nästan dreglar.

På Bellme idag kan man köpa dessa härliga skor för endast 499 kr. Man kan välja att dela upp sin betalning (från 100 kr i månaden). I butiken får man dem för 900.
Jag har beslutsångest; köpa, eller inte köpa?

Vid midnatt tas skorna bort från sajten.
Jag har alltså drygt nio timmar på mig att fatta ett beslut.
Vad tycker ni?
Ska jag slå till eller inte?

Da Capo.

Idag hände det igen;
Min Stockholmska vän D ringde i arla morgonstund när jag befann mig i badrummet (07:44).
Telefonen var dessutom inställd på ljudlös.

Jag får säga åt honom att han får ringa lite tidigare om morgnarna.
Till exempel prick 07:00.
Det vore väl ändå trevligt? Att varje morgon bli väckt av en god vän.

"Min snopp är mycket större än din".

Hey man, look at me rockin' out! I'm on the radio.

Jag skälver i händerna. Svenskt äckel-kaffe har insupits och jag har matat Tuula med morötter och blad. Det blåa nagellacket piggar verkligen upp den gråa vardagen och jag lyssnar på System of a Down. Drömmer om högstadietider och underbara förälskelser (ja, på den tiden var de underbara. På ett helt annat sätt än de är underbara idag.).

Nu ska jag gå hem och tvätta bort ansiktet.
Låta det rinna ner i avgrunden.
Sedan ska jag bada.

Det sötaste sms:et som finns i min inkorg för tillfället, lyder:
Jag är förkyld ja. Kommer
kanske imorgon. Ta
hand om masken! Kram.

Lyssna på den här: http://www.youtube.com/watch?v=PHQOSfnV4hM

En god tanke.

Min Stockholmska vän D skulle vara gullig och ringa och väcka mig imorse.
Det gick mindre bra. Klockan var 07:22 och jag stod i duschen.
Det var dock en väldigt god tanke.
Och sen fick jag ju ändå prata med honom medan jag åt frukost.

Jag tittade nyss till Tuula.
Hon såg ut att vara frisk och kry.
Får inte glömma att sno med mig lite sallad från lunchen sen.
Jag kan ju inte låta henne svälta ihjäl hur som helst heller.

För övrigt är det en nedstämd torsdag.
Men jag har blått nagellack.

En ytterst uppseendeväckande förmåga.

Inte hade det hänt så mycket egentligen. Han mådde bättre. Och det gjorde jag också, trodde jag.

När skoldagen var slut och jag hade packat ihop mina saker,
begav jag mig hemåt.
Aldrig noterade jag att han var bakom mig
i korridoren.

Jag hade bara hunnit skjuta upp dörren,
kliva de tre trappstegen upp till parkeringen
när jag hörde honom ropa,
- Finland!
Främst för att han inte kommit på mitt namn för ögonblicket.
Snabbt var han ikapp mig.
Granskade mig noga.
- Hur mår du?
- Bra! Bra... eller, gör jag?
- Du verkar inte så uppåt.
Inte kunde jag skylla på att jag var trött, nej, han skulle genomskåda det direkt. Lika bra att vara ärlig mot någon som har en ytterst uppseendeväckande förmåga att läsa människor.
Även om jag kanske inte var så uppåt,
kändes det bra att någon faktiskt ville veta hur jag mådde,
kändes bra att någon hade märkt och brydde sig.
Så vi delade en cigarett och pratade en stund.
Han sa en massa kloka saker, så som Vargar gör,
och "ta hand om dig", "vi ses imorgon" och så daskade han till mig med sin skolbok, log, retsamt, så som Vargar gör.

Om du möter en Varg.

Häromdagen. Var jag på väg att bege mig till skolbyggnaden. Genom ett av mina smutsiga sovrumsfönster fick jag syn på honom. Jag stelnade mitt i en rörelse. Sträckte sedan på mig, långsamt. Iakttog honom.
I sin vänstra hand höll han en cigarett. I den högra en take away kaffemugg. Det var någonting som var fel. Jag vet inte vad. Kanske det var hans hållning som gjorde att jag förstod att någonting var fel.

Senare slog hans sig ner jämte mig i kafeterian. Låste min fot mellan sina egna. Gnuggade sig i ögonen. Det såg ut som om han inte sovit på flera dagar.
- Kom nu, sa han
och ryckte i min jackärm.
- Men jag rökte nyss, suckade jag.
- Jaja, svarade han och drog mig med ut.

Han berättade aldrig allt. Gav mig bara flyktiga detaljer, så jag endast skulle ana att någonting hade hänt och att livet inte var som det borde.
- Vi ses sen, sa jag
vände mig om och gav mig av.

Det var som ett stort glapp mellan oss under lunchen. Ändå satt vi vid borden bredvid varandra. När hans lunchpartner lämnade bordet, och min gjorde samma sak, samtidigt, fångade han min blick. Trött. Försökte sig på ett leende, misslyckat.

Långsamt tog jag mig upp för trappen. Tankspridd.
Han kom. Jag väntade in honom. Kunde inte slita mig från trappavsatsen
av någon anledning.
- Vart är du på väg?
- Hem.
- Har ni slutat nu?
- Ja. Jag ska hem och ordna upp lite saker.
- Jaha. Okej.
Jag naglade mig fast. Kände att jag borde göra något,
något för att trösta,
min vän.
- Kom, sa jag.
Han hade redan tagit sig ner på det andra trappsteget uppifrån. Då var vi lika långa.
Klev två steg och det var endast 150 millimeter som skiljde oss åt.
Omfamnande. Han lutade sin kind mot min axel. Jag smekte honom lätt över ryggen.
- Det blir bra, det blir alltid det.
- Jag vet. Det blir alltid bra i slutet.
När vi skiljts åt och jag fortsatte genom korridoren, slog det mig;
Vargen. Stora Stygga Vargen. Det är Vargen han påminner om!
Och vad är nu bättre, än att ha en vän som Vargen?

Tuula - attackmasken.

Det bästa som hände idag, hände på första fikat;

Nisse hittade en tjock, mörkgrön larv.
Larven fick flytta in i skolan, i en plastburk.
Nisse tog med sig sallad från skolmatsalen för att mata larven.
Vi döpte larven till Tuula.

Tröttheten tog över.

Igår var det hiskeligt roligt i skolan. Jag satt längst fram i klassrummet och bara förundrades över allt Ludde pratade om. Vi skrev också. Kul kul kul!
Efter skolan gick jag direkt hem och städade.
Sedan spenderade jag kvällen i min säng med boken Låt den rätte komma in. Unnade mig själv ett ordentligt fotbad också.
Kring halv elva kom Julia och Jonas hem. Jag blev att prata med dem fram till midnatt. Det är oftast väldigt roligt när de kommer hem. Vi brukar bli lite busiga!

Imorse när klockan ringde ville jag bara fortsätta sova.
När jag till slut klev upp, insåg jag att mina lakan var blodtäckta. Inte bra.
Jag slängde i mig en tallrik filmjölk och entrade skolbyggnaden när klockan var exakt 08:30.
I små grupper diskuterade vi boken. Jag kröp ihop i en soffa, under min stora scarf.

Efter fikat gick jag genom duggregnet till Gotlands Idrotts Center.
Det var meningen att vi skulle ha haft "lätt gymnastik", men tanten var sjuk, så vi fick göra vad vi ville.
Johan, Mickey och jag gick ner till hamnen. I duggregnet. Mitt hår blev lockigt. Fick höra att det ser bäst ut så. Det gjorde mig glad.
Vi gick och tittade på en stor segelbåt som sjunkit. Det var bara en liten bit av hytten som stack upp ur vattnet. Och masten såklart.
Mickey försvann. Mittiallt hade han gått iväg, utan ett ord.
Jag och Johan gick till Ica för att se efter om det fanns fastlagsbullar.
Det gjorde det. Vi köpte inga.

Jag lunchade med Julia. Under tiden kom värken. Jag kunde inte sitta upprätt.
Drack te med Liv efteråt. Sedan tillbaka i klassrummet på lektion.
Där fortsatte vi prata om boken.
Förgäves försökte jag hitta bekväma sittställningar, men värken blev bara större och värre och när jag var ute med Johan på fikat kunde jag knappt stå på benen.
Jag fick två Alvedon av Ludde. Jag svär på att jag kunde ha kastat mig över honom av lycka!
När skolan var slut för dagen var värken spårlöst försvunnen. Det var en lättnad.

Jag gick hem. Sänkte persiennerna över sovrumsfönstren. Klädde av mig.
Vanligtvis sover jag inte dagtid. Det händer sig väldigt sällan. Max tre-fyra gånger per år. Jag blir så mosig i huvudet om jag slumrar till i en timme.
Men idag tog verkligen tröttheten över. Jag tror att det ständigt gråa vädret är orsaken.
Hur som helst tog det inte länge innan jag sov som en stock.
Jag drömde mardrömmar. I drömmen var alla otrevliga och elaka. En obehagskänsla över det hela. Men Fong var där, som räddaren i nöden. Kramade mig och drog mig med på äventyr, beskyddande.

Jag vaknade vid middagstid. Med torr mun och snurr i huvudet drog jag på mig kläderna och gick över till skolrestaurangen. Framme vid salladsbuffén började jag grina. För att jag saknade Fong så mycket. Saknade att höra hans röst i mitt öra.

Ikväll har jag lyssnat på Avril Lavigne och tänkt på min Lillasyster.
Druckit jordgubbste och blåbärste och drömt mig bort.
Jag längtar efter att se solen.
Jag har en massa ideer till prosa i mitt huvud.
Jag sysselsätter mig nog med det fram till sängdags.
Sedan har jag några romaninledningar att läsa också,
inför morgondagens lektion.
Jag kan knappt vänta!

Lite, lite solsken.

Någonting som i alla fall muntrar upp är att Micki medger på sin blogg att hon saknar mig. Jag saknar henne också. Något oerhört.

Sedan finns det inga korrekta svar på mitt påstående.
Det är bara så det är.
I det tidigare inlägget "Favorit i repris",
återfinns en liknande händelse. Dock en smärtfri sådan.
Mitt svar då, var; Jaha.
(Alltså, det här har ingenting med Micki att göra.)

Jag dumpar tilliten i Östersjön.

Promenaden gjorde mig svettig, varm. I mitt huvud flödade poesi, huller om buller. Jag fascinerades över de ensamma promenadernas påverkan. Vad de gör med mig. Hur syret virvlar i kroppen och får mig att kasta mig över penna och papper och skriva som om jag hade betalt för det.

Kom hem och åt en delikat tonfisksallad samtidigt som jag fortsatte min vandring genom Blackeberg tillsammans med Oskar i Låt den rätte komma in.

Packade sedan väska. Längtade till klorvattnet och min egen andhämtning efter att oavbrutet har simmat några längder. Smällde igen dörren bakom mig och gick raskt ner till Gotlands Idrotts Center. Fotbollsflickor i omklädningsrummet. Medelåldersdamer i bastun.
Drog den fuktiga bikinin över våta kroppen
möttes av kylan utanför omklädningsrummet för att sedan upptäcka att simhallen var tom.
En blick på klockan. Nej, det här stämde inte.
Ringde ett samtal.
- Du har glömt?
- Nej.
- Nähä? Du kommer inte?
- Nej, jag pallar inte. Trodde inte du heller skulle bada eftersom du inte sa något på msn.
- Jaha. Okej.

Det jag inte skulle palla var att börja grina i omklädningsrummet bland alla fotbollsflickor och medelåldersdamer. Snabbt slet jag av mig bikinin och drog på mig kläderna, stuvade ner allting i oversizehandväskan och skyndade ut.

Väl ute på gården hade min kropp blivit dubbelt tyngre än vad den egentligen är.
Fötterna vägrade lyfta och lungorna verkade inte vilja arbeta.
Det är så jag reagerar. Sådan är jag. Bara att tacka och ta emot. Inget mer med den saken inte.

Hemma nu. Våta håret i en stram knut. Helt i onödan.
I magen en stor, kall sten.
Lägenheten känns stor. Gapande rymd.
Det enda ljudet som hörs,
är ljudet från kylskåpet.
I öronen ett sus och slagen av mitt eget hjärta.

Nej. Det är inte jag som är den felande länken i det här systemet.

Med babyspenat och utan söndagsangst.

Låt den rätte komma in är ändå väldigt välskriven och mycket, mycket spännande. Blev hemskt överraskad igår när jag väl lagt ifrån mig boken och skulle lägga mig och insåg att klockan nästan var två(!).

Det var med blandade känslor jag vaknade upp i den gråa morgonen.
Hela natten hade varit fylld av människor, vilka jag lämnat.
Och människor, vilka lämnat mig.
Ett virrvarr utan varken början eller slut.
En salig röra utav skratt, tårar, fina minnen och minnen man helst skulle glömma, beröring, solsken och förliga vindar och nattsvart hopplöshet. Det bästa av både kärlek och hat.

Det är som om hela världen skulle ha snavat och fallit ner i en djup dvala.
Utanför fönstret låter sig inte en ynka vindpust avslöjas.
Det är cirka fem grader varmt och en tunn dimma har lagt sig.

Calle Schulman berättar på sin blogg att han är så där "mysigt bakis". Sedan berättar han att det på Åland heter "krappola". Jag finner detta mycket intressant. Till och med roande.

Jag ska nu bege mig ut i det lätt dimmiga Fårösund.
Upptäckte igår att Sturm und Drangs låt Rising Son passar utmärkt till min promenadtakt.
Dessvärre blir det väl lite tråkigt att lyssna på den om och om och om igen i en timme.
Efter promenaden ska tonfisksallad med babyspenat (min nya kärlek) intas.
Och halv fem sedvanligt besök vid simhallen.
Ja, i mina ögon ser detta ut att bli en riktigt trevlig söndag.

Låt den rätte komma in.

Jag nämnde visst tidigare att vi kommer att ha ett litteraturseminarium under kommande tisdag. Boken vi ska läsa tills dess är John Ajvide Lindqvists bok "Låt den rätte komma in". Boken går på drygt fyrahundra sidor. För tillfället befinner jag mig mitt i en odräglig scen på sidan hundratjugosju. Ärligt talat vill jag inte läsa mer.
På sidan hundratjugosju beskrivs mördarens ansikte efter att han själv har hällt syra över det. Jag har legat på soffan och jämrat mig samtidigt som jag tvingat mig själv vidare i berättelsen. Egentligen skulle jag vilja slänga boken i väggen, böja mig ner över soffkanten och spy en liten skvätt. Fy fan!
Jag kan inte ens föreställa mig hur jag ska vara kapabel att prata om den här boken på tisdag? Jag kommer svimma! Jag kommer svimma, slå huvudet i bordet och sedan rasa ner på golvet.

Visst, det är det här med genrer och berättargrepp och karaktärer och ja... ni vet. Men måste vi läsa en sådan fruktansvärt äcklig och skrämmande bok?

Åh! Jag drabbas av angst bara vid tanken på att återvända till soffan och den där monsterlika boken.

Morgon.

Nyvaken i Fårösund. Mäkta tidigt för att vara en lördagmorgon, och för att jag lade mig kring halv tre. Jag ska snart servera mig själv en riktigt stor frukost. Brak-frukost. Sedan ta en promenad, även om det blåser och regnar. Den här dagen går i studerandets tecken. Och när jag tänker, ska jag tänka på alla de bra sakerna.

En riktigt misslyckad kväll.

Jag var bjuden på fest ikväll. I (det) chocktillstånd (jag tidigare befann mig i) bestämde jag mig för att inte gå. Det kändes som om någon hade greppat en förskärare, och med omsorg gröpt ur mitt inre.
Min kombo, Julia, tjatade som vanligt. Hon och Liv gick kring sju.

Efter en dusch och en iskall öl kände jag mig pigg. Lyssnade på dansvänlig musik och gjorde mig i ordning. Klädde mig i min finaste skjorta, mina tightaste jeans och plattade håret. Jag lade till och med eyeliner.

Med Rage Against The Machine i mina öron trotsade jag den djävulska Fårösundskvällen. Tillsammans med Rage Against The Machine var jag på min säkra sida. Jag var Jesus. Jag lovar att jag kunde ha fortsatt, jag lovar att jag kunde ha vandrat över havet, hela vägen hem till Ingenstans!
Med lätta steg gick jag hem till Sigrid. Jag hamnade i en varm soffa,
smått berusad på folköl.
Leken hette "jag har aldrig" (kan de inga andra lekar?).

Efter ett nödvändigt toalettbesök hamnade jag på golvet.
Balkongdörren stod öppen och jag visste att jag i vinddraget inte skulle bli kvitt min förkylning.
Dessutom hade jag på golvet blivit osynlig.
Efter noga övervägande gick jag hem.
(Innan jag vek av bakom knuten, vände jag mig om. Där var ingen som ropade efter mig i dörren, allting var så olikt Ingenstans.)
Inte ska jag ljuga. Nej.
Jag grät på vägen hem. En liten skvätt. Bara för att jag är bitter. Med tunga steg gick jag bitter hem.

Hann bara slå mig ner i soffan, så pep min telefon.
Tydligen blev jag övertalad till att gå tillbaka till festen.
Snart hade jag torkat tårarna, klätt på mig igen och dragit på mig skorna.
Jag visste att det var lönlöst,
men ändå värt ett försök.
Väl på plats igen försökte jag, desperat, vara social. Det gick bra de första fem minuterna.
Sedan hamnade jag på golvet igen.

Människorna hade flockats. Tre och tre eller två och två. Johanna pratade i telefon.
Ingenting skulle gå vägen.
Jag satt ensam i trappen.
Försökte mig på misslyckade konversationer.

Fick sedan veta hur otroligt komplicerad jag är.
För djup.
Det blir jobbigt. I längden.
- Ja, det förklarar ju en hel del, svarade jag.
Sedan blev det tyst. Jag satt där på soffkanten och stämingen i rummet blev så där pinsam och jag visste att jag var fel. Missplacerad.

Det var andra gången jag bestämde mig för att gå.
Så jag gick. Tillsammans med Liv. Vi gick genom den djävulska Fårösundsnatten tillsammans.

Nu är jag hemma. Jag är arg. Men mest frustrerad.
Jag skulle kunna gå ut på gården, naken,
skrika för allt vad jag är värd.
Frustrerad. Över dubbelmoralen. Över alla rätt och alla fel.
Frustrerad över att jag aldrig lär mig.
Att stanna hemma.

Hemma är alltid bäst. Allt annat är det förutsägbara. Det som gör en besviken. Om och om och om igen.

I maj. I maj sätter jag mig på flyget. Då glömmer jag allt detta. Allt och alla.
Jag lägger det bakom mig. Som om det aldrig funnits.
I maj.
Men fram till dess ska jag skriva poesi. Och simma. Godnatt.

När världen tycks rämna.

Till tonerna av Imogen Heaps låt Hide and Seek tycks hela världen rämna. Eller i varje fall, nära nog.

Jag var hemskt arg när jag vaknade på morgonen. Nästan ursinnig, ja. I drömmen hade min döda vän återuppstått. Inte har jag någon närmare förklaring till varför jag var arg. Jag var bara hemskt arg. Nästan ursinnig, ja.

Dagen rullade på och efter några timmar sprack molntäcket upp och solskenet bländade. Kylan byttes ut mot en behaglig värme och jag njöt.

… fram till dess att världen rämnade.
Till tonerna av Imogen Heaps låt Hide and Seek. Jag fick ett chockbesked. En ynka tankegång och några sömnlösa nätter från en annans sida, tycktes vända upp och ner på de tre senaste åren. Och detta lyckas en människa med på egen hand. Egentligen är det helt otroligt.

Jag kunde inte tro att det jag fick höra var riktigt.
Med ens började jag svettas. Jag lutade ansiktet i händerna. De skälvde redan. Försiktiga darrningar som verkade sätta hela universum i vibration. Jag tog ett djupt andetag. Det var som om jag plötsligt blev väldigt trött. Inuti mig vred sig någonting. Roterade.
Organ bytte plats med varandra och andra sade upp sitt kontrakt.
Hjärtat pumpade frenetiskt. Ådrorna över handryggen svällde.

Under några få hundradelssekunder förändrades mitt liv, eller rättare sagt; under några få hundradelssekunder förändrades mitt förflutna, och kanske även min framtid. Mer rättvist är att säga att under några få hundradelssekunder förändrades världen.
Och det mest konstiga är, att ingen annan än jag någonsin kommer att lägga märke till det.

Slumpmässigt valda ställen.

Jag var nyss ute på gården för att närmare beskåda glittret som på något vis uppkommit på slumpmässiga ställen på asfaltsparkeringen. Då slog det mig att jag hade tre maskiner tvätt i tvättstugan, som troligtvis varit färdiga i evigheter!

Nu har jag hängt tvätten och druckit te.
Nu ska här studeras! Tamigtusan!

För övrigt skulle jag överväga att gå med på vad som helst för att få en fastlagsbulle.

Sannerligen ett nöje.

Det första jag gjorde imorse när klockan ringde var att mäta min kroppstemperatur.
Tack vare den där snöbollen Johan lade på min hjässa igår kväll,
hade temperaturen under natten sjunkit till 36,5.

Snabbt slängde jag i mig frukost i skolmatsalen
och stegade sedan in i klassrummet för att möta en likblek Ludde.
Han var fortfarande inte frisk, men tyckte i alla fall att han behövde komma till skolan (och smitta ner sina elever med kräksjuka, det var ju snällt!).

Vår nya gästlärare, den finlandssvenska poeten Oscar Rossi, var försenad av acceptabla skäl, så Ludde gav oss en uppgift att jobba med fram tills Oscar kom.
När Ludde lämnat klassrummet och jag hade läst igenom texten vi fått,
gav jag mig ut i korridoren för att få utlopp för min vildhet.
Det var sannerligen ett nöje!

Så kom Oscar. Och mittiallt fick jag lite svårt att bestämma mig för hur jag skulle prata. Han själv pratade ju finlandssvenska.
Jag hade tre alternativ;

1. Ingenstansdialekt.
2. En blandning av Vasasvenska och finlandssvenska.
3. Rikssvenska.

Efter en liten diskussion med mig själv i mitt eget huvud,
valde jag alternativ 2.
Det visade sig vara ett smart drag.
Sedan stötte jag på Julia i korridoren och pratade Ingenstansdialekt med henne,
och när jag vände mig till mina klasskamrater bytte jag spår och började prata rikssvenska.
När skoldagen var slut hade jag lite ont i huvudet av allt prat.

Sista avsnittet av De Halvt Dolda börjar strax,
men jag har verkligen inte tid att se det.
Imorgon är det fredag, vilket innebär textsamtal.
Jag har fortfarande tre texter att ge respons på.
Dessutom har jag ännu inte börjat skriva på uppgiften som ska vara inlämnad senast imorgon, 17:00.
Utöver det har jag en tjock pocket (och texten är så liten så liten) att läsa under helgen.
På tisdag vankas litteraturseminarium.

Nu ska jag göra en stor kopp te,
röka några cigaretter (i förebyggande syfte)
och sedan slå mig ner vid arbetsbordet i mitt sovrum
för att under resten av kvällen förlora mig i skönlitteratur.

Lita på magkänslan!

Igår hade vi skrivdag (vi var lediga alltså). Ett boenderåd skulle hållas 10:20,
men jag var för trött för att gå (fick sedan veta att inget av vikt hade yttrats).
När jag äntligen klivit upp och steg in i dushen,
lade jag märke till ömma områden i axelparti, rygg och lår.
Jag började invänta febern.

Men även om jag var ledig och krasslig och rosslig
gick jag till skolan i alla fall.
Jag är ju en sådan disciplinerad och duktig student!
Ja, alltså, anledningen att jag gick till skolan var den att jag visste att ingenting skulle bli gjort så länge jag var kvar hemma.

Jag jobbade i skolan mellan lunchen och middagen.
Tog några pauser för att bl.a. äta äppelkaka och röka cigaretter och busa med Nils.

Under dagen damp ett paket Presidentti Kahvi ner i mitt postfack (tack mamma!).
Jag bjöd mina klasskamrater Annelie och Terese på varsin kopp.
Annelie tyckte att det var "syrligt (?) men gott".

Efter middagen gick jag hem till Jonas.
Julia var nämligen spårlöst försvunnen. Ingen hade sett till henne på hela dagen,
och jag misstänkte att chansen att hitta henne där, var väldigt stor.
Min magkänsla ljög ej.
Jag bjöd även Julia och Jonas på kaffe. Vi hade en trevlig pratstund.

Sedan traskade jag hem över den hala parkeringen.
Jag hade sagt att jag skulle gå hem och vila (sätta mig vid datorn, vill säga).
Jag kände att febern nu tagit min kropp i besittning.
Mycket riktigt! Febertermometern visade 38 grader.

Senare på kvällen kom Johan förbi.
Då låg jag över bordet och kved.
Johan tyckte att jag var ynklig.
Ingen finsk sisu där, nej.
Det var i alla fall mycket trevligt att få besök.
Mycket roligare än att "vila".

Kvällen avslutades med att Johan placerade en snöboll på mitt huvud.

Favorit i repris.

Inte gjorde jag alls någon djupdykning i Diva igår kväll inte. Nej nej.
Jag fick ett telefonsamtal;
- Ska vi röka en cigg tillsammans? frågade rösten i andra änden.
- Ja, svarade jag.
- Okej, jag kommer.
En ensam ljuskägla över vägen
och vi satte oss på den fuktiga trappen.
- Följer du med in en stund? frågade jag senare och han sa ja.
Halvlåg på sängen, jag tog sats.
- 8 februari. Du svarade Ja då. Nu frågar jag dig; ljög du, eller inte? Tänk noggrant efter nu.
Han halvlåg tyst. Såg allvarligt på mig först. Jag vet ju att han hatar sådana där diskussioner, även om de ibland är väldigt, väldigt viktiga. Han betraktade sedan länge, länge fotot av oss två på min anslagstavla.
- Nej, jag ljög inte. Jag är kär i dig.
- Jaha.
Sedan gick han hem. Jag kollade CSI och somnade sedan sött.

Halsont.

I går vaknade jag mitt i natten och hade ont i halsen. Alltså, verkligen så ont att jag vaknade av det. Precis innan jag gick till frukosten på morgonen, messade jag Johan och bad honom gå via Ica och köpa halstabletter. Johan svarade att "visst, det går bra, men jag börjar inte förrns efter lunch".
Nåja, jag står nog ut, tänkte jag och jag tänkte på min finska sisu.

När jag kom till frukosten fick jag veta att vår lärare, Ludde, var sjuk. Typiskt. Nåja, vi hade i alla fall fått uppgifter så vi skulle ha någonting att göra under dagen.

På tisdagar står idrott på vårt schema, mellan första fikat och lunchen.
Inte så omtyckt ämne, kan jag avslöja.
När jag kom ner till kafeterian, sprang jag på Nisse.
- Du ser för jävlig ut, gå hem och lägg dig, sa han och tryckte samtidigt ner två halstabletter i min hand.
Så jag gick hem och la mig.

Jag hade ställt in väckarklockan för säkerhets skull.
Tio minuter innan den skulle ringa, somnade jag.
Jag gick och käkade lunch.
Johan kom med halstabletter.

På kvällen (efter en överdimensionerad middag)
drack jag (säkerligen) 100 liter te hemma
och skrev lite kylskåpspoesi.

21:00 tittade jag på House i skolans tv:rum,
tillsammans med några klasskamrater.
Sedan lade jag mig,
och för ovanlighetens skull somnade jag med det samma.

En berättelse om de där sommarmorgnarna.

Det är tidig sommarmorgon. Solen har redan tagit sig en bra bit över himlavalvet. Den försöker förgäves leta sig in, men hindras av persiennen i mitt sovrumsfönster. Väckarklockan har redan ringt fyra gånger, men envist fortsätter jag sova.
- Josefin, hör jag mamma utanför den igendragna dörren.
- Mm, grymtar jag till svar.
- Kanski do sko båod stiig åpp no?
- Mm.
Jag somnar återigen om. Tio minuter senare står min mor återigen utanför dörren. Nu har hennes tålamod med sin trötta dotter nått sitt slut. Hon sparkar i dörren.
- No satan lagar do de åpp!
- Jajaa! ropar jag till svar, den här gången mer irriterat.
Sätter mig yrvaket upp i sängen och ler när jag får syn på min förfärliga frisyr i spegeln. Jag letar på golvet efter ett par kalsonger och en t-shirt i storleken XXL.
När jag borstat tänderna duschar jag snabbt. Eller, jag tror ju att jag duschar snabbt. Men i verkligheten står jag där i tjugo minuter.
När jag kommer ut i köket inser jag att det är en ynka halvtimme kvar tills jag ska vara på jobbet, ombytt och representabel.
Det tar ungefär fem minuter att hitta ett par trosor, en bh, ett par strumpor (helst svarta eller vita) och ett vitt linne bland alla paltor som ligger huller om buller i garderoben.
Jag sminkar mig snabbt, kladdar med mascaran. Tittar på klockan och inser att jag inte hinner ta bort mascaran runt ögonen för ögonblicket, så jag stoppar ner några bomullstops i jeansfickan. Jag förbannar mig själv för att jag inte heller idag hinner föna håret.
Jag gräver runt bland alla saker på golvet och hittar till slut handväskan under sängen.

Samtidigt som jag, bokstavligt talat, flyger ut genom dörren, ropar jag hejdå till mamma och tänder en cigarett. Jag springer för allt vad jag är värd runt hörnet, inser att garagedörren är låst och blir tvungen att springa tillbaka för att hämta nyckeln.
Till sist har jag i alla fall fått ut mammas blåa cykel ur garaget och när jag har kastat mig upp på den och kommit halvvägs ner för backen, hoppar kedjan av.
Jag springer tillbaka med cykeln och efter några sekunder har jag grävt fram min egen cykel från bakersta delen av garaget. På väg ut snavar jag i en fiskelina som gömt sig i dammet på golvet.

Nåja, nu är jag i alla fall på väg. Byggubbarna på det före detta torget tittar roat på mig. De vet att jag alltid kommer flåsande förbi vid tio i nio varje morgon.
När jag cyklat 30 meter förbi kommunhuset är cigaretten färdigrökt. Jag sprätter iväg fimpen. Nu är jag så andfådd att det till och med flimrar för ögonen.
Nåja, den underbara nedförsbacken väntar.
Jag slutar trampa och håret virvlar skönt i min nacke.
Jag stannar vid stopskylten. E8:an är livligt trafikerad denna morgon. Jag har verkligen inte tid att vänta, så jag börjar cykla mot trafiken, på min vänstra sida. Arga bilister tutar, men jag har inte tid. Nu cyklar jag stående, det går lite snabbare då.
Jag cyklar över E8:an och nu befinner jag mig äntligen på arbetsplatsens parkering. Jag viker in på sidan av restaurangen, bromsar, men glömmer daggen i gräset och kanar rätt in i förrådet. Cyklen blir liggande och jag rusar in och smäller igen dörren till omklädningsrummet.

Snabbt drar jag på mig skjortan, stoppar den innanför jeansen, knyter sedan en ordentlig knut i midjan, så förklädet faktiskt ska sitta på plats. Jag stoppar ner bomullstopsen jag tagit med mig i förklädets ficka. Jag märker att där redan finns ungefär tjugo stycken. Förgäves försöker jag reda ut knutarna i nackhåret. Jag borde verkligen kliva upp tio minuter tidigare på morgnarna så jag hinner föna håret. Efter mycket möda och stort besvär har jag i alla fall fått upp håret i en hyfsad hästsvans.

- Oj Jussi, Jussi. Vejt do va klåckon e? frågar Kocken och ler brett mot mig.
Jag slänger en blick på klockan. Två minuter försenad.
- Ja, men he e lugnt, ja har jo enttå aldri na kondär på mårnan.
Snabbt gör jag mina två första sysslor för dagen.

Tillbaka i köket, ställer jag allt Kocken använt i diskmaskinen. Den drar igång med ett dån. Kocken försvinner förbi mig, tyst, ut bakom kassan och sedan vidare ut i salen.
Jag gör en smörgås. Inte heller idag hann jag äta frukost hemma. Jag bestämmer att i fortsättningen kliva upp i tid så jag alltid hinner äta frukost hemma. Jag ställer tillbaka allt i kylrummet.

Bakom kassan serverar jag mig själv en kaffe. Kocken syns inte till. Jag går ut på terassen och där sitter han. Också han äter smörgås och dricker kaffe. Han ögnar igenom Vasabladet. Jag äter min smörgås och dricker mitt kaffe. Vi sitter på terassen i skuggan och vi säger ingenting till varandra. Det gör vi sällan på morgnarna.
När jag rökt en cigarett på smörgåsen reser sig Kocken för att hämta en påtår. Han kommer tillbaka ut och börjar läsa Vasabladet igen. Från första till sista sidan. Bara utifall att han skulle ha missat något. Det är varmt, men skönt i skuggan och brisen från havet. Strandkanten ligger nio meter från våra sittplatser.
Jag hämtar en till kopp kaffe och tänder en ny cigarett. Kocken sörplar på sitt kaffe, försjunken i tidningen.

Jag drar sista draget och dricker sista klunken samtidigt som Kocken häller i sig den sista skvätten och sedan viker ihop tidningen. Jag fimpar i askkoppen. Kocken lyfter blicken från min hand som fimpar cigaretten i askkoppen. Jag möter den. Nu ler han. Jag ler tillbaka. Han öppnar munnen;
- Oj Jussi, Jussi. Ho tycke do e buri gaa no?
Jag skrattar. Ja, nu pratar vi. Nu har arbetsdagen börjat.

Och det är de där sommarmorgnarna jag älskar, mer än jag någonsin älskat några andra sommarmorgnar.

Chocktillstånd.

När jag börjar använda ord som "moka" och "huippu" helt spontant och oförberett, hoppar jag till lite på stolen och förvånas över mig själv (jag hamnar nästan i chocktillstånd).

Min Finlandssvenskhet går inte att dölja (och det är jag väldigt glad för).

Så där ja!

Nu var min KarlFazer-chokladkaka slukad. Hemskt sorgligt är det verkligen.
Allt som återstår nu är lite chokladsmulor och folien som kakan tidigare var klädd i.
Chokladkaka är ett väldigt vackert svenskt ord. Ja, det är riktigt svenskt (åtminstone från en Finlandssvensks vinkel sedd).
Jag ska ta med mig ordet tillbaka till mitt hemland sedan.

Idag har jag kommit på varför jag har gått upp så mycket i vikt under hösten.
Allt är egentligen skolrestaurangens fel.
Jag har gått upp i vikt på grund av deras tallrikar.
De är bauta-biga-stora!

Och eftersom tallrikarna är så förhärdat stora,
öser jag upp en helt overklig mängd mat,
och sedan vräker jag i mig all denna mat tills jag tror att jag både ska kräkas och bajsa på mig, samtidigt. Inte så glamouröst, va?

Och på grund av skolrestaurangens tallrikar
blev jag tvungen att kasta fyra par byxor
när jag var hemma i Finland över jul.
Nu överväger jag att anmäla skolrestaurangen.

Man kan ju inte må bra varje dag heller.

Ångesten kom krypande redan när jag slog upp ögonen vid lunchtid.
Jag var på ett sådant där humör som Fong bara hatar. Han blir nästan lite argsint när jag är bitter och har ångest. Om jag hade varit hemma, eller han här, hade han med bestämda händer tagit tag i mina axlar, ruskat om mig lite försiktigt och sedan sett mig djupt i ögonen (med sin näsa 100 millimeter från min) och sedan sagt;
- Skärp dig!
Och sedan hade han förstås fått mig att må bra, så som han alltid gör.

Långsamt åt jag frukost och försökte koncentrera mig på diverse inredningstidningar. Det gick inte bra. Jag mådde illa.

Drack te och rökte första cigaretten för dagen. Den var inte lika god som den brukar.
Gick in och startade datorn. Ute var det mulet och trist. Jag gick igenom den långa lista av bloggar jag regelbundet följer. Ingen hade uppdaterat (ja, bortsett från Alex Schulman. Usch, måste genast sluta med denna vana). Jag loggade in på Facebook. Hade ingen lust att besvara alla obesvarade inlägg. Loggade därefter in på Berusad. Hade en hel del obesvarade inlägg även där, men loggade kvickt ut igen.

Tog tag i söndagsstädningen. Det gick trögt. Johan var för bakfull för att hänga med och bada. Julia svarade inte (som vanligt) när jag ringde henne. Och jag vet bättre än att gå och bada ensam.
Fortsatte med städandet, i hopp om att må lite bättre (ni vet, "yttre ordning - inre kaos"). Det hjälpte inte ett dugg.

Jag ville kräkas på allt och alla.
Men som vanligt kräks man inte när man vill.
Man kräks när man inte vill (som i fredags till exempel).

När golvet var skurat och jag drog på mig mössan och vantarna för att gå ut,
kom Julia hem. Det värsta var att jag blev arg. Helt utan anledning.
Jag bara gick. Och gick och gick och gick.
Ville inte möta någon, så jag blev tvungen att gå vägar jag inte tänkt gå.
En främmande man sjöng i mina öron;
- You're on your own now, believe me.

Sedan mötte jag i alla fall Johan. Ja, jag kunde ju inte bara tvärnita och gå åt andra hållet. Han hade ju redan sett mig. Inte heller kunde jag ju bara gå förbi. Det hade varit hemskt oartigt.
Han lockade i alla fall fram ett litet, litet leende (och några sekunder tidigare hade jag bara velat lägga mig ner på trottoaren och grina). Så det kanske inte var så dumt i alla fall.

När jag kom hem höll Julia på att koka pasta och steka köttbullar.
Efter maten och en kopp te var det som att det lättade inuti mig, litegrann.

Ikväll har jag läst ut boken Bortom Dockornas Dal. Den var hemskt bra.
Jag har även pratat med farmor. Och med mamma.
Jag fick veta att en liten leverans finskt kaffe är på väg (ja, det var nog det bästa som har hänt på hela dagen).

Klockan är tio (bloggen verkar ha en helt egen tid?). Jag är inte ett dugg trött.
Imorgon ska vi åka på utflykt ("jag tycker inte ni verkar göra så mycket annat än att åka på utflykter", sa mamma).
På tisdag ska vi presentera resultatet av en skrivuppgift.
Jag har inte skrivit någonting.
Lusten att skriva är spårlöst försvunnen.
Jag förmår mig inte ens att skriva ett ynka brev.
Jag mår illa bara av att tänka på den frånvarande inspirationen.

Nu ska jag äta en frukt eller dylikt och återgå till att fundera på för- och nackdelar med att gifta sig (och kanske även skaffa några kids) med sin bästa vän.
För tillfället står endast Stora Stygga Vargen på min sida (vi är för). Alla andra verkar vara skarpt emot. Jag förstår inte? Varför är de så emot?

Vad tycker ni?
(Ja, nu vore det väldigt trevligt om ni läsare kommenterade.)

Kärlek.

Ikväll undrar jag varför jag är en sådan feg jävel.

Dessutom önskar jag mig två år tillbaka i tiden.

Och i telefon säger Fong;
- Jag älskar dig.
Då vet jag. Att så kommer det förbli.

I sinom tid ett hål rikare.

Eftersom det nu är garanterat att mina studiepensionspengar i sinom tid kommer ramla in på kontot, har jag ikväll bestämt mig för att... pierca mig igen. Ja!
Det känns som om jag förtjänar det (är inte riktigt säker på vad jag egentligen gjort för att förtjäna det, men... ja.).

Nästa vecka åker jag troligtvis in till Visby för att beställa en tid.
Vad spännande det ska bli! Det är snart ett år och fyra månader sedan jag senast piercade mig.

För er som inte vet så har jag redan två stycken;
en off center labret
och en tragus, i mitt vänstra öra.
Den senaste jag lät göra var en center labret, men blev dessvärre infekterad, så jag blev tvungen att ta bort den. Har däremot länge övervägt att prova göra en ny på samma ställe, men i så fall får det bli efter sommaren, efter jobbet på restaurangen. Om jag fortfarande har lust då, vill säga...

Någonting fattas mig.

Idag under lunchen kom det in en hel drös män i matsalen. Dessa män bar snickarbyxor. Jag såg på männen och deras stålhättekängor och de dammiga snickarbyxorna
och jag insåg
att någonting fattas mig.
Något eller någon.

För övrigt finns det väl inte så mycket att tillägga.

Jag har vistats i skolan var jag som vanligt studerat skönlitteratur (dagen till ära romaninledningar).
Jag hällde i mig en kopp svenskt kaffe för en timme sedan och nu har jag magknip.
Utomhus blåser det kallt som fan.
Imorgon är vi återigen lediga, då ska jag jobba med ett gammalt projekt (som hittills är mitt största inom skönlitteraturen).
Nu ska jag gå hem och raka benen.

En väldigt bra onsdag.

Igår hade vi fått ledigt. Jag skulle gå på möte 10:20, och slog således upp ögonen 10:00.
Så gick jag på möte. Sedan softade jag i klassrummet fram till lunch. Åt lunch. Gick tillbaka till skolan och drack te och började fylla i lite blanketter. Umgicks med Nisse. Fortsatte fylla i blanketter. Och sedan gick jag hem och klädde på mig ytterkläder för att sedan bege mig ut för att möta upp Johan nere vid hamnen.

Johan var redan på plats när jag anlände. Vi stod och spejade ut över havet en stund. Det var en fin dag. Inte för kallt, rätt klart, solen sken och värmde. Den ljusaste dagen på länge. Vi började kliva omkring på stenarna. Innan vi visste ordet av var vi på väg.

- Hur långt ska vi gå? frågade Johan.
- Så långt vi kan förstås, det vore ju dumt att vända om nu, svarade jag.
- Vi kan sätta oss där på stenarna i solen, sa Johan.
Och vi fortsatte gå. När vi till slut kom ut till änden, hade solen gått i moln.

Efter en stund började vi gå tillbaka. Det var som ett litet problematiskt äventyr.
Vi kunde inte vara helt säkra på att stenarna verkligen satt fast.
Vi var tvungna att noggrant överväga var vi skulle placera fötterna därnäst. Vissa stenar var hala. Vid något skede hände någonting i mitt högra knä. Inte tänkte jag mer på det. Yttrade bara ett litet ”Aj”, som jag alltid gör när det smärtar i mina knän när jag till exempel får för mig att springa eller gå fort i trappor.

När jag kom hem en timme senare sjönk jag ner på soffan och förlorade mig själv i boken Bortom Dockornas Dal. Läste fram till middagen. Åt middag. Gick hem och fortsatte läsa. Gick till skolan. Fann det jobbigt att gå i trappan, knäet strejkade. Pluggade tillsammans med Alida. Drack te och åt smörgåsar. Rökte cigarett tillsammans med Johanna. Skrattade. Pluggade mer.

Vid nio var jag hemma igen. Hade planerat återgå till min bok. Men Jonas och Julia skulle se på film, och då var jag ju inte sen med att bänka mig i soffan framför Julias laptop. Så åt vi glass och såg filmen ”Almost pregnant”, som till en början verkade vara helt värdelös, men som till slut visade sig vara riktigt okej, riktigt rolig till och med!

När jag sedan lade mig tänkte jag på dagen som passerat. Jag log. Det hade varit en väldigt bra dag.

Nu har det gått för långt.

Beviset på att det verkligen inte finns någonting i Fårösund att göra: Jag har börjat läsa Alex Schulmans blogg.

Ve och fasa! Aldrig hade jag väl trott att jag skulle sjunka så lågt.
Nu ska jag, Johanna och Sara äta middag. Hej.

Kaffeproblemet.

Idag har det väl inte hänt någonting som riktigt är värt att nämna. Vi har i alla fall studerat litteraturhistoria.

Jag upptäckte att jag fortfarande inte hade fått några pengar (jag skulle ha fått studiestöd den 4:e januari och någon studiepension har jag inte fått under hela höstterminen) från Folkpensionsanstalten.
Så jag ringde dit under fikat.
Kvinnan jag pratade med var väldigt trevlig och tillmötesgående och jag fick snart klart för mig var problemet låg. Tidigast på torsdag skulle jag få ett samtal från FPA angående den frånvarande studiepensionen.

Så det ser ut att fixa sig med hyran den här månaden i alla fall. För övrigt så blåser det som attan. Regnigt och grått och trist är det mest hela tiden. Kommer förmodligen så vara ända fram till slutet av mars.

Jag ångrar att jag inte tog med mig en halvårskonsumtion av Kulta Katriina hemifrån. Kanske någon kunde skicka några paket på posten? Det stundande problemet här, är det att min kropp (och inte mitt huvud heller, för den delen) inte riktigt förstår sig på svenskt kaffe. Dessutom smakar det ju inte bra alls. Det ser ut som om jag kommer få vara odrucken fram till slutet av maj. Jag misströstar.

Härmed sjunker lokala Ica ännu mer i status.

Simmade igår förstås eftersom det var måndag. Det var skönt. Det var bara Johan och jag i simhallen. Det var också skönt. Då kunde vi prata om precis vad som helst, men vi kunde också vara tysta. Ibland är det skönt att bara vara tyst tillsammans med någon.

Efter badet träffade jag Julia vid Markan. Det serverades små kebabrullar. Det var gott. Vi åt i en timme. Eller, rättare sagt; jag åt i en timme. Sedan gick vi till Ica.
Julia hade sagt att botemedel mot min lilla infektion nog borde finnas på Ica. Hon hade sagt att slaget av infektion var så pass vanlig och ofta förekommande att de egentligen borde sälja medicin för den i en vanlig matvaruaffär. Och Ica har (är?) ju apoteksombud.
Så kom vi till Ica och stod där framför den låsta, inglasade medicinhyllan utan större framgång. Ett butiksbiträde kom fram till oss och frågade om hon kunde hjälpa till.
Jag berättade vad produkten hette, och butiksbiträdet i sin tur hävdade att hon aldrig ens hört talas om någonting sådant. Det var nära att jag tappade hakan i kakelgolvet.
Julia frågade om de inte hade någon liknande produkt som skulle kunna lindra smärtan.
- Nej, tyvärr, då måste ni åka till Slite.
Jag blev arg. Ska man vara tvungen att hoppa på bussen och åka till Slite för att handla en liten ask med några piller för 150 spänn för att sedan vänta en timme på nästa buss som tar en tillbaka till Fårsöund!? Men LUSKAMMAR!? SÅDANA kan de gott sälja på Ica.
Som plåster på såren köpte jag ett sprillans nytt nummer av Sköna Hem. Det lindrade dessvärre inte min smärta.

Resten av kvällen var jag lite sur och grinig. Egentligen var det meningen att jag och Alida skulle analysera en text tillsammans, men istället drack vi te med några klasskamrater.
När jag kom hem var H inloggad på msn. Min grinighet byttes ut mot en hemskt stark längtan.
Fong var också inloggad. Han skrev att han älskade mig. Det började rycka lite i mina mungipor. Småningom log jag.

Sedan gick jag och la mig.

Svenskarna och deras "fika".

Jag blandar ogjorda skrivuppgifter med ett litet alkoholintag och nu även en liten infektion.

I söndags bestämde jag mig för att det fick vara nog. Jag bestämde mig för att tvinga min lata kropp ut. Ut i kylan och blåsten. För att inta lite frisk luft och förhoppningsvis bli lite mindre seg i huvudet.

I samma veva som jag förberedde mig, genom att äta en banan, sa min vän Johan ”Yo” på msn. Han var tillbaka i Fårösund. Tjugo minuter senare drog jag på mig jackan och mössan och lade på mp3-spelaren och sedan kastade jag ut min lata kropp genom dörren, ut i kylan och blåsten.
På lång väg såg jag honom. Det var sannerligen ett kärt återseende. Jag gav honom en välkomnande kram. Insåg att jag hade saknat honom. Hade glömt bort att hans ögon verkligen var så blå.
Så bjöd jag på lakrits-Dumle och vi pratade om jullovet och om allt och om ingenting egentligen och funderade på det faktum att vi faktiskt var tillbaka, här, i Fårösund igen.

Sedan gick jag hem och värmde på mat från dagen innan och såg The Passion Of Christ och åt glass och sedan kunde jag inte hålla mig, utan började se Sex and the City-boxen, IGEN (ja, det här blir väl tredje gången). Efter det satt jag och glodde på datorn ett bra tag innan jag tog mig samman och började förbereda mig för sängen.

Insåg att jag inte var trött överhuvudtaget, så jag började läsa en ny bok (Bortom Dockornas Dal). Vid halv ett knackade någon på mitt fönster. Det var Julia. Efter noga övervägande bestämde jag mig för att släppa in henne i alla fall. Hon hade inte varit hemma på hela dagen så vi blev att prata i hennes sovrum och sedan bad hon mig följa med ut och röka.

Väl tillbaka i sängen läste jag det kapitel jag höll på med till slut. Vid halv två föll jag troligtvis ner i Drömmarnas Rike.

Halv sex vaknade jag av smärtan som den här lilla infektionen orsakade. Med ens var jag klarvaken. Jämrade mig tyst, där, i mörkret, och försökte lägga mig bekvämt, men jag var alldeles för varm. En halv timme innan väckarklockan skulle ringa, somnade jag om till slut, och när väckarklockan väl ringde, stängde jag helt enkelt av den för att fortsätta sova.

Så vaknade jag en halv timme innan lektionen skulle börja. Det blev ett jävla spring mellan badrummet och sovrummet! Hann varken sminka mig eller ens platta håret, men hann faktiskt med att kasta i mig en skinksmörgås och en kiwi (att springa ner till Markan för att äta frukost var inte ens att tänka på).
Fem minuter försenade stegade jag in i klassrummet, men fick tvärvända och stega ut tillbaka när min vän Johanna ropade:
- Vänd om Josefin! Vi ska dricka te och röka!
Mina klasskamrater hade bestämt att det var onödigt att hålla ett klassråd denna första morgon, att vi ingenting hade att diskutera, så det var lika bra att inleda vårterminen med en sedvanlig fika (svenskarna och deras fika).

Gråtunga toner.

04:57: "Jag tror att jag går och lägger mig, det blir ju inget mer prat ikväll" (nej, det var lite segt för jag var lätt frånvarande på grund av att jag pratade i telefon).

06:01: Mottog jag sista sms:et. Någon gång efter det somnade jag nog. Drömlöst sov jag cirka 6 timmar.

Gråtung himmel över Gotland nu. Det mesta är sig likt. Jag undrar om det inte faller ett lätt duggregn också? Nu ska jag äta.

I sällskap av alkoholen.

Och inte inleder jag endast med att skippa första skrivuppgiften.
Nej, jag inleder vårterminen tillsammans med min combo Julia och hennes pojkvän Jonas.
Vi dricker rödvin och whiskey och Koskenkorva Vodka Longdrink Apple 013 och Pripps Blå Export.
Plus några cigaretter och en massa musik och när Julia och Jonas har gått hem till Jonas för att sova ringer jag H och när H säger att min räkning blir dyr, förflyttar jag mig till datorn för att föra nattliga konversationer med Stora Stygga Vargen.
Det mesta är sig likt, vill säga.

Jag trotsade parkeringen ikväll (som inte längre är parkering, utan skridskobana)
utan att slå mig sönder och samman.
Jag såg De Halvt Dolda och tänkte spy.
Jag röstade på Blondinbella i Let's Dance.
Jag undrade vem jag kommit att bli.

Jag kom fram till att det ska bli roligt att träffa klassen och Johan och alla andra igen
jag kom fram till att jag saknar H
och jag kom fram till att jag skriver bäst posei om nätterna när jag inte är manad till det.

Jag ser det inte.

Jag inleder vårterminen med att skippa första skrivuppgiften.
Jag försöker se mig själv. Försöker tänka mig att jag slår mig ner i soffan med en kopp te, mitt stora skrivblock och min Penna. Men det går inte. Jag ser det inte och inuti mig är det tomt.

Julia kom idag när jag vek tvätt.
Jag bara stod där. Potatisen kokade på spisen och Björk sjöng för allt vad hon var värd och mittiallt ryckte någon upp dörren
och när jag såg Julia fick jag inte fram ett ord.
Jag bara stod där med en nytvättad t-shirt i handen och gapade och glodde på henne.

Min mage gör konstiga ljud.
Julia har gått hem till Jonas och Björk har slutat sjunga.
Jag överväger att gå över den djävulskt hala parkeringen för att se på lite tv.

För övrigt skulle det smaka bra med en kall öl.

Hur man finner sitt rätta jag.

Tolv timmar efter att jag fått tillträde till Drömmarnas Rike vaknade jag. Rummet badade i dunkel och jag låg stilla och blinkade yrvaket. Jag hävde mig i upp på armbågarna men lade mig snabbt igen. Smärtan i rygg, axelparti och armar var outhärdlig. Allt släpande på packningen dagen innan gjorde sig nu påmind, tog ut sin rätt. Efter en stunds funderande klev jag i alla fall upp och klädde på mig.

När jag kom ut i köket var blommorna det första jag upptäckte. Vattnet hade gjort sitt, bladverket hade sökt sig upp, hade funnit sitt rätta jag. Det gladde mig. Jag åt frukost och kikade på Facebook.

I en timme gick jag omkring i mjukisbyxor. Jag bara gick omkring. Jack Johnson sjöng på köksbordet. Jag vattnade Julias blommor. Och gick omkring. Nu när jag skriver det så förstår jag inte. Jag förstår inte att jag bara gick omkring. I en timme. I en timme gick jag omkring i mjukisbyxor. Gick mellan rummen. Och vår lägenhet är ju inte precis stor, det måste jag ju säga.
Julias sovrum, mitt sovrum, badrummet, lilla hallen och så kök och vardagsrum i ett. Och jag bara gick omkring i rummen. I en timme. I mjukisbyxor. Stod i fönstret och såg på snön som föll. Noterade att det inte längre blåste.

När jag duschat och sorterat lite smutstvätt hade det slutat snöa. Jag klädde på mig och gick ut. Vid Ica stötte jag på Yaser. Och även min lärare, Ludde. Det var lite pinsamt. Jag stod där framför honom utan smink och med en plastpåse i varje hand. Det var plastpåsarna som var pinsamma. För plastpåsarna innehöll tomma ölburkar. Och alkoholpolicyn på skolan vill verka vara i det striktare laget. Ludde sa ajaj och så skrattade han och vi pratade om skolan och snön och våra skor. Sedan handlade jag mat. Ännu mer mat. Och nötter.

Ikväll när jag hade ätit och gick ut för att röka, hade det blivit plusgrader. Det droppade från taket och trappan var inte längre så helvetisk.

Jag har tvättat kläder och läst brev jag fått under lovet och uppdaterat bloggen och sett på De Halvt Dolda och nu ska jag gå hem. Gå hem och hänga tvätt och sedan sova.
Imorgon kommer Julia. Jag har ingen aning om när, men hon kommer. Hon antydde någonting om rött vin senast vi pratade i telefon, och det lät ack så ljuvt i mina öron.

Ett välbekant sund. Fårösund, närmare bestämt.

Vi åkte från min äldsta syster halv sex. Prick sex checkade jag in. Fick veta att jag var tvungen att ta hand om mitt bagage väl framme i Stockholm.
Så sa jag hejdå åt äldsta systern, tog av mig jacka och bälte och lade dem tillsammans med handbagaget i en grå låda och gick genom kontrollen.

Nu var jag på väg. När vi lyfte över Vasa var månen halv och blodröd och ljuset av staden var vackert. Jag tänkte på H som säkerligen sov sött. Jag tänkte på hur vackert Vasa kommer att vara nästa gång jag återser den. Hur gröna träden kommer vara. Hur jag kommer känna. Och jag tänkte på H som säkerligen sov sött. Jag var nära att börja grina. Men höll mig.

Så landade vi i Stockholm. Klockan var fortfarande halv sju, precis som när vi lyfte i Vasa.
Jag upptäckte en orange lapp på mitt bagage. På lappen stod det ”Heavy” och skrivet med kulspets ”22”. Jag gick mellan terminal 5 och 3. Övervägde att dricka en kopp kaffe och äta något, men ångrade mig när jag kom ihåg summan jag hade spenderat under sista dagen i Vasa. Köpte snus istället och blev först betjänad på svenska, men när kassörskan fick se mitt körkort, sken hon upp i ett stort leende och började snacka finska. Det var som fan.

Jag checkade in på nytt. Satte mig utanför gaten och en man mittemot glodde. Jag glodde tillbaka. Han log. Jag log inte. Jag slog på mp3:n.
Efter en liten stund fick vi gå ombord. Solen var på väg upp. Vinden var hård och kall. Stockholm försvann bakom, under mig och Östersjön bredde ut sig.

Flygvärdinnan frågade om jag ville ha en smörgås.
- Ja tack gärna, svarade jag.
- Vill du ha ost eller ägg?
Det var som fan. Jag som varken äter ost, eller ägg. Jag tog en ostsmörgås i alla fall. Ägg är nog Guds dummaste påhitt. Sådant kan man verkligen inte äta.

Under tiden jag åt min smörgås och drack mitt kaffe fick jag syn på ett väldigt bekant sund. Fårösund, närmare bestämt. Kaptenen sa;
- Visby är också… (tveksamt här:) vackert.
Jag fnissade. Vi flög in över staden. När jag klev av flygplanet blåste det som aldrig förut. Det var knappt att jag tog mig till ankomsthallen.
Jag fick till slut min väska och gick ut för att hoppa in i en taxi. Sa till taxichauffören att jag skulle till Östercentrum, men ångrade mig sedan och sa att jag ville till busstationen.

Jag lämnade min packning vid godsmottagningen och gick sedan till Coop Forum och handlade mat. En timme senare gick bussen hem. Jag frågade busschauffören om han körde till Kustparken. Det gjorde han förstås inte. Jag försökte ringa H flera gånger, men fick inget svar och blev därefter irriterad.
Jag drack mineralvatten och såg det snötäckta landskapet rusa förbi utanför fönstret. Solen brände i mina ögon.

12:05, svensk tid, klev jag av bussen i Fårösund. Det var ett tag sedan jag kände en vind av det där slaget och jag var lite uppgiven över min packning som nu säkerligen, tillsammans med all mat, vägde 30 kilo. Hjulen på resväskan började bråka på grund av snön och det var så halt att jag ibland bara gick utan att komma någon vart.
Till sist var jag framme vid infarten till skolområdet. När jag kom ner till parkeringen såg jag att det inte var plogat överhuvudtaget. Så jag fick lämna resväskan vid vägen för att sedan gå tillbaka och bokstavligt talat släpa den fram till huset och sedan upp för den helvetiska trappan.

Väl innanför dörren insåg jag att det var isande kallt. Troligtvis cirka 10-11 grader. Jag slog på alla element på full värme och tände så många värmeljus jag förmådde. Två blommor hade dött (trodde jag då). Jag vattnade dem i alla fall, tänkte att under kan ju ske, och så gjorde jag i ordning mat.

Resten av dagen packade jag upp och diskade och städade. Incubus fick stå för sällskapet. Och till slut fick jag i alla fall tag på H. Då blev jag med ens på väldigt bra humör.
Under tiden golvet torkade, såg jag filmen Om en Pojke (tack Julia för att du lämnat datorn hemma under lovet!).

Jag lade mig tidigt. Och i samma stund som jag lagt mig tillrätta somnade jag. Länge sedan jag sovit så gott och i Drömmarnas Rike stötte jag på H.

Sista dagen i Ingenstans.

Jag sov sista natten med H. Det var bedrövligt. Slutet är alltid bedrövligt. H somnade fort och andades väldigt tungt och jag låg stilla där i Hans armar och hade panik. I något skede somnade jag i alla fall för vid elva nästa förmiddag vaknade jag. Het och fylld till bredden av Gotlandsångest. Efter ett tag klev vi upp och jag ringde och väckte Fong.

H och jag gjorde i ordning frukost och efter ett tag kom Fong också. Vi åt alla tre tillsammans och hann umgås en stund innan de var tvungna att åka tillbaka till stan.
Vi kramades och pussades (nej, Fong och jag pussas inte) och sa hejdå. Jag förstod inte att jag faktiskt sa hejdå igen. Än en gång var jag tvungen att skiljas från människor jag älskar över allt annat.

När den röda bilen hade försvunnit bakom kullarna, gick jag in. Drog fram den stora, chockrosa resväskan och satte igång med packandet. Igen.

Kring halv fyra fick jag ett sms. Det löd: Legg på kaffi, ja e vi tett om 10 min.
Så kom Rico. Vi drack kaffe och rökte på trappen. Och så fick han en försenad julklapp också. Jag lyfte bort lite saker från sängen så han skulle ha någonstans att sitta. Vi pratade medan jag packade. Sedan skiljdes också vi åt.

Jag duschade snabbt och slängde i mig lite mat och så halvsprang jag hem till farmor. Umgicks med henne en stund. Hjälpte henne med cd-spelaren hon fått av min farbror. Fick lite pengar och godis och boken ”100 läckra pajer”. Och också vi var tvungna att skiljas åt.

Jag halvsprang hem tillbaka. Packade det sista. 18:40, finsk tid, ringde det på dörren. Det var Esa. Han skulle skjutsa mig till busshållplatsen. Jag pussade en stund på Nicolina. Viskade hejdå. Hon pruttade.
Så sa jag hejdå åt mamma och lillasyster också. ”Hejdå, vi ses i slutet av maj!”.

Esa och jag fick vänta länge innan bussen kom. Vi insåg att det inte fanns några radiokanaler som spelade bra musik. Jag rökte två cigaretter.
Till sist kom bussen. Esa och jag kramades och sa hejdå.

Och så åkte jag, återigen, för sista gången, på lång tid framöver, vägen mellan Ingenstans och Vasa. Hanna väntade på mig vid busstationen. Vi åkte hem till min näst äldsta syster. Min äldsta syster var också där. Vi drack kaffe och pratade och såg på tv.
Vid tio åkte vi därifrån.

Väl hemma hos min äldsta syster packade jag om lite och åt kvällsmål tillsammans med henne och min svåger.
Soffan, som jag tidigare älskat att sova på, som alltid varit onaturligt bekväm, var den här sista natten min värsta fiende. Jag hade svårt att somna. Till slut kom John Blund.
Jag drömde om en av mina vänner på Gotland. Drömmen var obehaglig och när jag vaknade av klockan vid halv fem mådde jag illa och svettades.

Gotland var nu inte långt borta.

Jag hade vänt mig om och berättat hur vacker du är.

För tillfället befinner jag mig i de norra delarna av Ingenstans.

Hela dagen har spenderats i Vasa.
Nu sitter jag på knä på golvet,
lyssnar på Omission,
och känner hur Gotland närmar sig.
Det är utav ondo.

Jag dricker sprit och har hjärtklappning.
Inatt sover jag för sista gången bredvid H.
Sista gången innan jag åker tillbaka till... ja.
Därmed basta.

Säga vad man säga vill.
Mom, look into their eyes, and you'll see me.

Nyårsafton och inledningen på år 2009.

Så nyårsaftonen firades på en liten ort en liten bit norrut. Det serverades skumma aptitretare och köttsoppa och lingonparfait och det sjöngs snapsvisor, fast jag sjöng inte, för jag är inte den som är den. Nej, jag är mer komplicerad än så.

Vi träffade nytt okänt folk och gammalt känt folk och drack alkoholhaltigt och dansade och jag pussades med H och vid tolvslaget gick vi ut, som sig bör. Räknade ner, korkade otaliga champagneflaskor och sköt fyrverkerier och pussades ännu mer och kramades.

När det nya året hade inletts, åt vi pyttipanna och drack Kulta Olvi och jag och Fong gick ut och upptäckte att vägen var väldigt, väldigt hal så vi tog sats, vi sprang och vi kanade på vägen, hand i hand och vi skrattade och skrek och var lyckliga i nyårsnatten och i varandras sällskap.

Kring fyra kom en buss som skulle ta oss från den lilla orten, till en annan liten ort där vi skulle övernatta.

Vid fem var vi hemma hos Tommy, det var hans sängar vi skulle sova i.

Runt åtta lade jag mig till rätta i H's armar och somnade sött.

Halv tolv blev vi väckta.

Jag hade drömt att jag var nära till att kliva ombord på flyget tillbaka hem till Gotland,

och när H drog mig intill sig och jag kände hans andetag mot min hals ville jag bara grina.

Med armbågarna mot madrassen, hävde jag mig upp

och mitt nyvakna ansikte möttes av januarisol.

Jag gick och väckte Fong.

Vi drack saft och åt kinksmörgåsar och satsumas och sedan klädde vi på oss och gick ut.

Vi promenerade tills tårna hade blivit isbitar.

En vän till Tott plockade upp oss.

Vi åkte till Nykarleby.

Väl där åt vi hamburgare och pommes frites vid Uno.

Fong hade kollat fel i busstidtabellen,

så vi missade bussen som skulle ta mig tillbaka till Ingenstans,

och de tre unga männen tillbaka till Vasa.

Vi fortsatte promenera.

Hem till en kvinna

och jag vet inte riktigt hur Tott känner henne,

men hon öppnade sin dörr för oss.

Kokade tevatten och bjöd på kex och smörgåsar och vi pratade och hon hade tänt ljus på bordet

och sedan såg vi film i hennes dotters rum, på övervåningen.

Jalle kom för att hämta oss.

Tott somnade i bilen och när vi var tillbaka i Ingenstans,

bjöd jag de unga männen på kaffe.

När kopparna hade kallnat,

begav sig de unga männen tillbaka till Vasa

och jag gick hem,

såg film med lillasyster och svågern

och sedan lade jag mig och jag drömde om H.

Det var ett bra slut på 2008 och en hemskt bra början på 2009.