Beautiful garbage.

Pro är latin och betyder för. För och emot, liksom.

Efter att Katarina hade åkt, tog jag en liten promenad. Med en chockrosa påskfjäder i ena handen och en cigarett i den andra. På min högra sida promenerade en vän.
Vännen sa
Jag gillar inte att konversera med hjälp av språket

Jag sa ingenting, men jag tänkte på viljan att beröra människor. Utan att säga ett ord. Att lyckas beröra, utan att öppna munnen.

Jag vet inte om jag är någon hejare på kroppsspråk.

Men jag har ett litet behov av att visa min tillgivenhet gentemot människor jag tycker om, genom att röra vid dem.
Jag vill placera mitt pekfinger mot den varma, mjuka huden på baksidan av roten till en snaggad skalle.
Jag tvinnar mina flickkompisars långa hår mellan fingrarna.
Jag lutar mitt huvud mot en knotig axel, låter min hand värma det känsliga området precis ovanför knät.
Tillåter mina läppar försiktigt nudda en tunn, tunn tinning.

Två unga män har sagt till mig,
att jag är den första kvinnan de sovit tillsammans med, utan att ligga med henne.
You’re the first girl I slept with, without sleeping with her.
En magiker och en fotograf. Den ena kastade jag ett litet prydnadsfår på, och på den andra kastade jag ett bananskal (samband här?).

”I crashed and burned at your feet” är precis det jag skulle kunna göra just nu. Jag svämmar över av allt. Jag klarar inte mer. Det finns så mycket som jag behöver få utlopp för. Känslorna samlas allesammans i magtrakten och börjar vibrera.
Om här fanns en klippavsats i närheten skulle jag knappast tveka inför att kasta mig utför. För man ska trots allt dö när man är som lyckligast. Jag är inte självmordsbenägen, jag är bara lycklig.
Lycklig och känslomässigt överbelastad.

Samtidigt som jag känner en oerhörd längtan efter våren i Ingenstans med de människor jag växt och formats tillsammans med, vill jag aldrig åka härifrån.
Samtidigt som jag önskar mig en pojkvän vars hupparin jag kunde glida omkring i, är jag rädd att jag glömt bort hur man gör. Det enda jag för tillfället minns, är hur förfärligt ont det gör när man ska ta farväl och i ren förtvivlan söker sin älskades mun, men den man älskar gråter och säger att det bara blir värre om man hittar den, att man nog borde låta bli att leta.

Det är som om alla texter jag vill, och borde skriva, försöker komma ut samtidigt, och det kan ju inte sluta bra. Så jag låter nog bli. Sånt här är väl det sista man vill se i en blogg.