Om Gud.

Mitt i natten uppehåller jag mig på msn messenger. Jag för en konversation med en man och mitt i allt inser jag att jag predikar om Gud. Mitt i allt har jag ställt mig på Guds sida, och jag hävdar att Han visst finns och att Han visst lyssnar.

När jag borstar tänderna funderar jag på var det kom ifrån. Det kom ju inifrån mig, men var hade det varit?
Det hoppade ju inte bara fram ur tomma intet, det fanns i mig. Det var jag, det var mina åsikter. Hur hade jag kunnat missa dem?

Jag funderar på det faktum att man påverkas av människomöten. Man träffar människor, och så förändras man.
Tydligen har jag låtit mig påverkas mer än vad jag till en början trodde.

Och jag minns en förmiddag i Ingenstans när jag berättade för min mamma och min lillasyster om min bön kvällen innan. De såg på varandra som om jag var sinnessjuk och bedrövlig. Och det ironiska i situationen är, att jag är den enda i min familj som inte tillhör någon kyrka.

Jag vände mig om.

Jag är inte riktigt säker på hur det hände sig, men det hände sig i alla fall, att jag vände mig om. Jag sneglade litet försiktigt över axeln och sedan vände jag mig om. Ja, jag var ju på väg framåt, men jag kunde inte förhindra den där blicken över axeln.
Jag var tvungen att se tillbaka. Se på Ingenstans och Vasa. Se på människorna, de i mina inre kretsar. De mina. Jag var tvungen att se på dem som utgjort en viktig del av mitt liv.
Jag ville så gärna förstå varför det blev som det blev.
Jag ville så gärna förstå vem som egentligen var vem och vad de ville säga mig.
Jag ville så gärna att de skulle berätta för mig vem jag var.

De gjorde det också. Ofta och gärna. Men de berättade inte alltid om de bra sakerna. De berättade om de dåliga. Efter en tid såg jag på mig själv genom någon annans ögon.

Jag gav mig av. Min telefon slutade ljuda. Den föll i dvala. Jag hittade tillbaka till flocken. Jag blev lugn och lycklig. Jag glömde det som varit. Jag glömde de som varit. Jag glömde alla de dåliga sakerna de hade berättat.

Jag är inte riktigt säker på hur det hände sig, men det hände sig i alla fall, att jag vände mig om. Jag vände mig om och jag såg dem. Och det var då jag insåg att det visst var väsentligt. Det var viktigt. Visst var det viktigt.
Som jag lurat mig själv.

Stora Stygga Vargen sa, att det är basplatsen. Grundstenen. Så klok, så klok.

Vänta.

Stopp! Vi snurrar några varv, snälla? Okej. Vi tar det från början.

Fest.

Ja. Och vilken fest sen! Det är nog länge sedan jag haft så kul. Bilderna är från förfesten.

Johanna var kvällens partypingla.

Vackra damer: Johanna, Linn och Sara.

Liv och Rickard i ett soffhörn.

Johanna och Ellinor.

Gulliga Annelie!

... och Julia och jag.

Avnjuta ljudet av tystnad.

Insjön hade blivit ofantlig imorse när jag skulle bege mig till skolbyggnaden på andra sidan parkeringen. Jag var väldigt nära att drunkna. Jag insåg även att mina lackskor är väldigt hala.

I skolan drack jag svartvinbärssaft och rökte mentolcigaretter. Skrev ut text och kopierade och skrev poesi och läste och höll på. Och lyssnade på Pär, förstås.

När skoldagen var över gick jag hem och skrev brevet färdigt.
Så klädde jag på mig igen och halkade iväg till den första brevlådan.
Min uppgift var att sortera bort reklam, men där var ingen reklam alls,
så jag begav mig till nästa brevlåda, den gula, där jag slängde ner två brev.
Ett brev till Vasa och ett brev till New York. Hejdå breven!

På Bungehallen köpte jag te och cigaretter och senaste Cosmopolitan.
Letade även efter produkter för vintertrött hår, men utbudet på Bungehallen är ju inte precis någonting att hurra över, så jag fick vara utan.

Till middag serverades getostpaj och jag åt så jag började må illa.
Sedan lånade jag en temodul av Johanna.

Nu är jag hemma.
Kvällen kommer gå i tedrickandets, poesins och ensamhetens tecken.
Det känns som om mina fötter brinner.
Sedan jag gick i högstadiet har vintern inneburit ett långt lidande för mina fötter.
Ja. När vintern smyger sig på, fylls mina tår av överflödigt blod och det bränns.
Om man får för sig att man ska fila fötterna, får man vara väldigt, väldigt, väldigt försiktig.
Ja, det krävs inte mycket för att huden som täcker blodfickorna ska brista, och när den väl gör det pumpar blodet ut, okontrollerat.
Det konstiga är, att när blodet pumpat ut och tagit slut, blir tårna bra igen. Jag förstår inte alls? Vad är detta?

Ska koka tevatten nu och kura ihop mig i mitt rum för att avnjuta ljudet av tystnad och ensamhet. Och skriva lite poesi, förstås.

Julklappstips.

Idag har jag legat på min säng.
Legat på mage, kladd på min rygg.
Tänkt på formuleringar.
Avslutningar, kortslutningar.
Och musik.
Tänkt på ljuset.
Ljuset mina gardiner gömmer.
Ljuset mot strukturtapeten.
Tänkt att det vore ljuvt att sova
bredvid en annan människa.
Tänkt att det är lönlöst att ens försöka
och sen klivit upp,
för cigarett på trappen
och för att stiga in i en härligt kall dusch.
Bort med kladdet från ryggen.

Idag har jag skrivit brev.
Julia har byggt en koja i vardagsrummet.
Hon tog täcket med sig och kröp in i kojan,
jag satt på soffan och läste poesi för henne.
Julia applåderade inuti kojan.

Parkeringen har blivit en insjö.
Om det finns insjöar finns det väl utsjöar?
Om det inte gör det, uppfann jag nyss ett nytt ord.
När jag inte hade någon mer poesi att läsa för Julia,
klädde jag på mig och gick genom insjön.
Insjövatten och snöslask över mina lackskor.
Envist sög jag på cigaretten och tänkte att
det är lönlöst att ens försöka.

Och när jag egentligen borde skriva tidningsartiklar
skriver jag istället poesi i min blogg.
Kan jag få lite självdisciplin i julklapp kanske?

Rödfläckad snö.

Återigen har Ludvig gått och blivit sjuk. Men duktiga poeter går till skolan i alla fall, och har lektion utan lärare.
Vi har ju en kommande uppläsning att planera.

Snön kom.
Det gjorde stormen också. Medförde drivsnö
och dolde de fotspår som berättade om civilisationen.
ORKANSTYRKA!

Imorse fick jag knappt upp dörren,
vinden stretade emot.
Plumsade med lackskorna genom
två decimeter snö.

Jag fruktar att jag håller på att bli sjuk.
Inte så att mina inre organ lägger ner igen, nej.
En molande känsla (som lugnet före stormen) i centrum av det mitt kranium omsluter,
en styvnad i nacke och hals.
Ack jag har inte tid att bli sjuk nu, nej.
Inte tid alls.

Eftersom jag har en kommande död linje på mitt schema,
överväger jag och Johanna att baka ikväll.
Jag skippar gärna simningen, inte ska man väl utmana ödet i onödan inte?

Det blir nog även ett besök vid Bungehallen (Ica) sen.
Jag ska inhandla allt som kan bota (eller i alla fall lindra) feber och förkylning!
Jag kan inte, jag får inte, jag vill inte missa uppläsningen på torsdag!

Basen sätter min bröstkorg i vibration
Inget jag kan göra åt
i alla fall
Och hur besynnerlig känslan är
att genom uppslagna dörrar vilja springa
för allt vad jag är värd
Slå mig ut i maximal bredd
så det gör ont
Och det kan inte förhindras
inte alls
skriket som kommer
det kommer och det skär genom
allt och alla
och dig
Och jag blir bara tvungen att hoppa
Högt och sången kommer;
“It's so contagious, I cannot get it out of my mind. It's so outrageous, you make me feel so high”
Snön fläckas röd
när jag knäcker mina nyckelben
Bara för att
det är så ljuvligt att vara kär
I alla fall
när man ännu inte vet
om kärleken är besvarad eller inte

Den första snön.

Den första snön föll ikväll. Min snö. Den dalade långsamt och ljudlöst.
Jag stod på parkeringen och skälvde och betraktade de små flingorna som uppenbarade sig ur mörkret ovan mig. Hela jag var lugn och lycka. Samtidigt laddad av vildhet.

När jag skriver detta, knackar de på fönstret, snöflingorna.
I takt med knackandet tar ett dunkande fart någonstans i mitt bakhuvud.
Det finns för mycket att älska. Med ens blev världen vit och vacker.

Han följde uppmärksamt ådrorna på min handrygg.

Jag har bänkat mig i det tomma klassrummet för en snabb uppdatering. Djupdykningen kommer senare, när jag har mindre spring i bena och kan sitta still en stund.

När det var dags att gå på lunch, väntade Johan på mig nedanför trappen.
På gården hittade han vattenpölar som hade frusit i sina rörelser och vi kanade omkring på dem en stund, fram till det att jag medvetet kanade fram till den djupaste punkten. De frysta rörelsernas yta brast, förstås, och jag gick genom isen.
Vi skulle gå till solen, men istället hamnade vi på gruset, lutade mot skolans gulmålade vägg, där vi sökte skydd mot den isande vinden. Det var ett avsked vi skulle ta. Ett Hejdå-ses-snart-igen och vi pratade om faktumet att man placerar sina vänner i ett durkslag och silar bort en del av dem, för att sedan själv vinna på det, instinktivt. För att rädda sig själv från besvikelse och förtvivlan och dylikt (kanske konversationen inte tedde sig på exakt det viset, men det var i alla fall det jag tänkte).
Det var då jag såg henne. Hon, hon med korgen. Hon kom ut genom dörren, med korgen i handen och hon gick över gården. Gården av asfalt. Jag såg ju vart hon var på väg och jag visste mycket väl vad som väntade mig där. Korgen hon höll i handen var postkorgen. Postkorgen. Hon skulle hämta posten!

Hur som helst så kommer det ett brev på posten. Ett brev jag väntat på sedan tidigare i veckan, sedan den där kvällen när jag fick ett textmeddelande och skrek rakt ut så de närvarande fick pip i öronen.
Brevets ingress är personlig, privat, en tillbakablick
och den handlar om ett fåtal händelser jag har lätt för att relatera till.
Som ett bevis på att det som passerat var på riktigt. Allt det som hände, hände verkligen i verkligheten. Vi kände för varandra. Djupgående, och frustration över att han inte förstod sig på poesin, min Fristad, och över att jag inte förstod mig på det han trodde på.
Hur som helst så kommer det ett brev på posten.
Efter ingressen skriver avsändaren om Gud. Jag är varken förvånad eller ens besviken, det var mer någonting jag hade anat. En känsla som krafsar en bit bort om ryggmärgen.
Det mest besynnerliga, är, att avsändaren skriver om saker som jag själv tänkt mycket på sedan jag hit kom. Precis som om han kunnat läsa mina tankar.
Enligt hans röst i brevet så är han fortfarande sig själv. Han är den unga man jag en gång föll förr, han är den unga man jag en gång hade lust att sätta krokben för på den hala trottoaren förra vintern.
Och när han återigen vågar lita på värmen i mina ögon och mina händers rörelser, så erkänner han att han faktiskt hade det minst lika jobbigt som jag, då, där efter att han flippade ur och jag blev infekterad och oåtkomlig (nu ljuger jag, jag var inte alls oåtkomlig, jag återgick endast till min sammanbitenhet, men instinktivt klamrade jag mig fast vid hans trygghet).
Hur som helst så kommer det ett brev på posten.
Kanske att jag inbillar mig, men jag tyder ett litet hopp, en liten envis låga, mellan raderna. Därav uppmaningen.
Men det gläder mig, gläder mig att han vill att jag skriver, och det snart, gläder mig att han fortfarande vill att jag ska vara en del i hans liv.

Snömolnen rullar in från havet, var de samlat på sig iskristaller. När snömolnen långsamt, liksom trevande, letar sig in över sundet, gror en liten rädsla någonstans i magtrakten. Rädslan för att åka tillbaka. Till Ingenstans. För jag vet ju att ingenting kommer vara som förut. Bredvid den groende rädslan, finns dock en liten längtan. En liten, envist glödande, längtan.
För förspelet började ju redan i soffan, när han placerade sina varma fingertoppar bakom mitt högra öra.

Promenad.

Igår var jag och Johan ute och gick. I TRE TIMMAR. Det var uppfriskande och världen var vacker. Och rätt ofta är det skönt att bara vara tyst tillsammans med någon.
Bilderna som följer är både mina och Johans.

Lite insyn, till er där hemma.

Eftersom jag inte tog någon bild på Johan i Visby, lägger jag in en från ett tidigare tillfälle.

Här hade min vän hittat en stor spindel på golvet.

Molnen på himlen lovade mig nästan snö!

Julia strålade som vanligt som en liten sol :)

Domkyrkan i bakgrunden.

Jag var tvungen att ta en paus. Så jag satte mig på ett gute-får.

En hel del kläng.

Om denna gata skulle vara täckt av ett lager tunn snö, skulle bilden vara som tagen ur en adventskalender. Tro mig!

Ms Shiny Shoes.

I lördags åkte vi in till Visby, Julia, Johan och jag. Tre J. Det var kallt och blåsigt, men regnet höll sig för en gångs skull på annat håll.

Jag skulle köpa skor. På DinSko hade jag ingen större framgång. Alla skor såg likadana ut och jag var på jakt efter skor som skulle hålla värmen bättre än de skor jag redan har. Mitt projekt verkade gå i graven när vi sedan fortsatte tomhänta.
Jag köpte lite nödvändigheter och lite julklappar och en födelsedagspresent. Vi besökte ett glasblåseri där de dansade salsa.

Innan det var dags för middag, åkte vi iväg till Skokanonen. Vi kom dit en kvart innan stängningsdags, så mer tid att begrunda alla skor hade jag inte.
Fem minuter efter stängningsdags lämnade vi affären, jag 300 kronor fattigare. Men ett par lackskor (som jag till en början var lite skeptiskt inställd till) rikare:



Vi åt vid Max och sedan köpte vi latte vid Statoil (kaffeautomaten vid Max var ur bruk). Efter att ha sörplat i oss kaffet och rökt våra cigaretter körde vi i månljuset hem till Fårösund.

På kvällen såg jag och Julia filmen Freedom Writers. Den var sjukt bra!

När nätterna blir svartvita.

Framför vissa tankar och känslor sätter jag upp stora, röda och vita stopskyltar. ”Tillträde förbjudet”. Men ibland blir jag rebellisk och vild i sinnet och ordet behärskning mister sin förklaring i ordlistan.

De kletiga tankarna kommer om nätterna. De där nätterna som tappar färg och blir svartvita. De där nätterna är oförutsägbara och förfärliga. Jag får för mig att jag ser publiken genom ridån. Jag tror mig se publiken. Men ridån är av decimetertjockt tyg och ingen i hela världen skulle vara kapabel till att se igenom den. Men jag, jag tror mig göra det.

Dagarna är vackra och fulla utav färger och musik, men om nätterna kommer kletet. Kletet på hjärnan och tankarna. De där tankarna jag förbjudit mig själv att tänka. Som någon sorts inbyggd, undermedveten försvarsmekanism.

I morgondiset är jag misstänksam och sammanbiten. I morgondiset tror jag fortfarande det värsta om alla. De kletiga tankarna och bitterheten sitter fortfarande kvar.

Men när solen stiger upp ur Östersjön, upp över träden, får världen färger och musik och jag glömmer bort att jag någonsin tänkt en massa kletiga tankar.



Den Kroniska Hungern har lyst med sin frånvaro en tid, men idag kom den tillbaka. På lunchen åt jag fem potäter och tre bitar fisk dränkta i tomatsås och en stor portion sallad. På det drack jag ett glas mjölk, ett glas vatten och en kopp kaffe plus cigarett.
Efter måltiden förflyttade jag mig från matsalen till klassrummet och när jag slog mig ner på stolen, föddes en ny, liten hunger.

Vi hann aldrig med någon promenad igår.
Istället gick vi efter badet och köpte julmust.

Mina dagar är fullspäckade och fyllda till bristningsgränsen. Fyllda (som jag sa tidigare) av färger och musik, skönlitteratur, längder i simbassängen, trevligt sällskap och kvicka kommentarer varvat med djupgående filosofi. Efter skolvardagen det dagliga intaget av musik och om kvällarna bus och ett SATC-beroende. Det finns en miljon böcker jag borde ta mig tid till att läsa, men springet i bena sätter stora grenar i hjulet för mig. Och utöver det en hel del skrivövningar och analyserande.

Efterhand inser jag, även om de kletiga tankarna återkommer, att jag nog visst vet vad lycka är (kanske de kletiga tankarna behöver finnas där för att ordna någon sorts balans?).
Och jag inser också, att mina egna vingar bar i alla fall, väldigt väl.

För även om man strävar efter att bli en mymla, är det nog ändå väldigt behagligt att vara en liten homsa.

Närvaron i korridorer och under trappor.

Jag sitter som vanligt i skolans lilla datasal. Egentligen borde jag för ögonblicket renskriva protokollet efter dagens skolråd. Kave tyckte att det var en hemskt bra idé att låta en av oss två elever från Skrivarlinjen vara sekreterare, och eftersom jag satt mitt emot honom föll lotten på mig. Som jag skämdes när jag insåg att jag varken hade penna eller anteckningsblock med mig. Har jag verkligen rätten att titulera mig poet?
Punkter vi tog upp på elevrådet var bland andra; elevskåp och den salta maten, priserna på måltiderna, tv:rummet och Luciafirandet. Otroligt nog kom aldrig alkoholpolicyn på tal. Tur var nog det. Jag skulle ha flippat ur totalt annars.

Vad har hänt i skolvardagen, utöver ett intensivt möte?

Någon var väldigt nära att förstöra min dag, efter lunchen. Men jag var iskall, och lät honom således inte göra det.
Jag har som vanligt druckit te och rökt mentolcigaretter bakom skolan tillsammans med min bästaste Johanna.
Jag har fått ett skimrande brev på posten och pratat hemligheter med Johan under trappen.

Bortsett från min närvaro i korridorer och under trappor har jag suttit på lektioner handledda av Malin. Idag har vi diskuterat karaktärer och berättarröst (och förstås missade jag och Sara skrivövningen, eftersom vi satt på möte, suck).

Nu ska jag påbörja renskrivningen. Får pilla med det fram till att Johan slutat, då ska vi ta en promenad. Efter promenaden ska vi vinka av Chris, för han ger sig av idag och sedan ska vi bada.

Efter badet återstår läsningen av Tove Janssons bok Sent i november, brevskrivande och analysering av texter.
(Jag förstår mig över huvud taget inte på folk som klagar på att de inte har något att göra!?)

Skrivdag.

Idag har jag och mina klasskamrater ledigt. Vi har en s.k. "Skrivdag". Hittills har jag inte skrivit någonting. Bortsett från ett dagboksinlägg på svenskfinlands största community. Dagboksinlägget kom att handla om mitt rufsiga hår. Efter hur håret ser ut så har jag tydligen sovit ganska vilt inatt.

Utanför piskar regnet. Det dundrar i plåttaket ovanför. Rena rama stormen. Inte att jag är förvånad, nej. Detta är ju Gotland. En liten ö mitt ute i Östersjön.

Den där mannen T hade skrivit några rader till mig på communityn.
Jag grät
lite grann.
Så lite att det knappt syntes,
men,
jag grät
faktiskt.
Med huvudet i händerna grät jag över de fina orden.

Sedan jag kom hit har jag gråtit två gånger.
Idag grät jag över de fina orden T skrev och förra gången grät jag över fina ord T sa i telefon.

Idag är det 39 dagar kvar tills jag åker tillbaka till Finland.
Idag är det 40 dagar kvar tills jag kliver av bussen i Ingenstans (jag antar att jag tar 14:10-bussen från Vasa).
Jag kommer kliva av bussen på samma plats där jag klev på,
bussen,
den där fredagkvällen när jag gav mig av.
I sedvanlig ordning kommer jag kliva av bussen i Ingenstans,
gå in på macken (om de nu inte har lagt ned macken när jag är tillbaka) och köpa en stor kaffe (två sockerbitar och en skvätt mjölk),
sätta mig i rökrummet
där jag sedan ögnar igenom dagens Vasabladet och kanske också Österbottens Tidning och röker så många Marlboro Mentol jag hinner innan det är dags att traska hem.

Och för första gången sedan jag kom hit,
är jag kapabel till att säga att jag längtar lite.

Nu uthärdar jag inte längre synen av all disk i köket. Jag återkommer.

Om att återleva drömmar.

I drömmen hade ett brev anlänt till mitt lilla postfack. Det var inte vilket brev som helst. Det var ett brev jag länge hade väntat på. Men när jag öppnade brevet visade det sig vara något helt annat än jag först hade trott. Brevet var en enda lång dikt. Och inte vilken dikt som helst. Det var en kärleksdikt.
I drömmen förflyttade jag mig nu. Snabbt som blixten, ja, jag hann knappt lägga märke till det själv. Mittiallt stod jag på en fotbollsplan. Mitt på en fotbollsplan. Och det regnade. Det öste ner. Med båda händerna höll jag brevet. Ljuset var besynnerligt, jag finner inga ord till att förklara.
Jag upptäckte att det stod någon framför mig. Ja, tre meter framför mig, stod mannen som hade skrivit brevet. Inte såg han ut att lida av regnet inte. Jag hade ingen aning om ifall han visste att jag stod där. Han såg ner i gräset.
Jag noterade att regnet som föll, var ett hett sommarregn. Jag bara stod där mitt på fotbollsplanen, genomvåt. Det droppade från håret och mascaran rann och jag stod där med brevet i handen och det hällregnade och orden på pappret som var brevet började småningom försvinna och jag såg från brevet till mannen och tillbaka på brevet och nästa gång jag såg på mannen
tittade han upp, på mig.

När jag vaknade var drömmen påtaglig. Jag kunde ha greppat tag om mannens kraftiga handleder om jag så ville, jag visste ju att de fanns där under täcket någonstans.
Jag tittade på klockan. Alla fyra visarna hade för sekunden dröjt sig kvar på samma siffra; 10.

Jag klev upp och tassade ut i köket. Slog på radion och P3, Morgonpasset. Musik i mina öron och jag ställde mig vi köksbänken för att göra frukost. Och när jag stod där i kylskåpet och grävde efter skinkpålägg började en av programledarna prata, på finlandssvenska! Jag stannade upp mitt i en rörelse. Det visade sig att denna finlandssvenska man var från Vasa, och när jag fått det bekräftat, visste jag att ingenting kunde förstöra min dag.

Så vad har jag gjort idag? Ingenting egentligen. Söndags-slappat. Jag har tvättat mina raggsockor och lagat lite mat. Suttit framför tv:n och alla dess repriser. Diskat lite disk och druckit te och plattat håret bara för att jag tyckte det vore kul.
Och så har jag ju förstås suttit här och skrivit en del. Flyttat lite pengar hit och lite pengar dit. Och lyssnat på musik. Min musik. Jag tackar Gud för Deezer.
Jag har även övervägt att byta mall på min blogg. För tillfället tycker jag bloggen känns lite tråkig. Den är inte riktigt… jag. Min blogg borde ju vara jag. Det är ju min blogg. Men sedan kände jag efter lite grann och jag tänkte att det är nog ett allt för omfattande projekt en regnig söndag som denna (ja, nu pratar vi alla de oändliga färger och typsnitt!).

Nu ska jag gå hem och äta. Kanske att jag lyxar till kvällen med ett fotbad framför filmen ”Hemma Bäst”. Ja, det låter ack så ljuvt i mina piercade öron.
Vi hörs!

Ett uppenbart SATC-beroende.

På fredagen var det ju egentligen meningen att vi skulle ha textsamtal. Båda grupperna skulle ha Ludde. Vår grupp skulle börja först efter lunch. Men Ludde var sjuk, så vi fick ha textsamtal på egen hand. Vi kom överens om att börja efter klucko tei:n.
Vid varje textsamtal är det samma visa; den där vibrerande varma känslan i magen när jag får höra en massa fina saker om min text. Och varje gång blir jag lika generad och vet inte riktigt vad jag ska säga.

Efter lunchen såg jag en lång kortfilm med klasskompisarna.
På kvällen såg Julia och jag Sex and the City.
Sedan gick jag och lade mig.

På lördagen storstädade vi. Jag skurade in oss i soffhörnet. Så vi var ju bara tvungna att se ett avsnitt Sex and the City så länge golvet torkade.
Vi klädde på oss och gick ut. Traskade längs Fårösunds gator och betraktade hus. Fina hus. Funderade på framtiden. Och när vi genade över högstadieskolans gård, träffade vi en stor, fet padda.
Handlade salladsmaterial vid Ica och när vi kom hem kokade vi mandelpotatis och stekte fiskpinnar. Jag åt så som vanligt så mycket så jag tänkte spy. Efter maten drack vi kaffe. Och inte nog med det. När kaffekopparna var urdruckna, bänkade vi oss i soffan framför klockrena filmen Smala Sussie, och till filmen serverades bland annat Parrots naturgodis, Cola, glass och rulltårta. Jag var lite rädd att jag skulle vara tvungen att lägga mig på golvet och rulla till sovrummet sen.

När eftertexterna rullade över rutan tittade jag och Julia på varandra, utropade nästan samtidigt: Sex and the City!
Vi såg några avsnitt. Och rätt som det var så insåg vi att vi hade sett alla säsonger. Från början till slut. Vad ska vi nu fördriva tiden med på kvällarna?

Skrivarlinjens första uppläsning.

Det är lite pinsamt att erkänna att jag faktiskt inte minns vad vi gjorde på torsdag morgon före uppläsningen. Jag tror jag har rätt att skylla på nervositeten.

Hur som helst. 09:55 började elever strömma in i kafeterian. Jag drack te och rökte Marlboro Mentol och skakade i händerna. Min nervositet smittade till och med Johan. Kafeterian fylldes snabbt och snart var där inga lediga stolar.
10:20 klev hela klassen upp på scenen och inledde med en gemensam läsning. Johanna W presenterade oss och hälsade alla välkomna med orden;

”Vi är idioter, uppväxta på drömmar och skriverier…”

När Johanna sedan, ensam, hade läst sin text ”Spriten”, intog jag min plats på pallen, på scenen. Jag presenterade mig och min text (Självbiografi, eller bara ren idioti?), tog ett djupt andetag och lät sedan den sjungande finlandssvenskan sväva ut över lokalen.
Jag förvånade mig själv. När jag läst den första av tre sidor blev jag lugn i hela kroppen. Mina händer slutade skaka och jag såg ut över publiken. För ett kort ögonblick lyckades jag till och med njuta!

Uppläsningen var perfekt! Texterna var bra, alla läste bra, ljudet var bra, publiken var bra! Och vilken respons jag fick sen! Tack alla söta för komplimangerna!

Vi fick ledigt efter uppläsningen. Så efter lunchen gick jag och Julia i soliga novemberdagen till Ica och handlade Coca Cola och en chokladkalender.
När vi kom tillbaka till skolan bänkade jag på min stol i mitt hörn på andra våningen, var jag avnjöt vacker musik.
När Johan slutat för dagen umgicks jag med honom en stund.

På kvällen satt jag fortfarande i mitt hörn och försökte skriva lite poesi. Det gick inte så bra. Johan kom för att skriva ut bilder. Och så beställde vi mina flygbiljetter, utan några felmeddelanden eller diverse problem (enda problemet var väl det att alla flyg den 19:de var fullbokade, så jag blir tvungen att åka en dag tidigare än jag tänkt). Vi hade tänkt ta en promenad sen. Men när vi kom ut blåste det så kallt så vi gick in tillbaka.
Istället satt vi i kafeterian fram till midnatt och pratade. Drack te och åt mandariner. En perfekt avslutning på en underbart perfekt dag, helt enkelt.

Välbevarat.

The Nutcracker, ja. Har ni hört den? Tchaikovsky.

Jag fick en skiva av min äldsta syster för ett år sedan. Där fanns Tchaikovskys The Nutcracker.

Jag minns en dag, tidigt i våras.
Jag hade spenderat en lördag i snickeriet, men begav mig tillbaka till Ingenstans på eftermiddagen. Solen hade ännu inte nått horisonten när jag klev ur bilen på garageuppfarten. Det var snö på marken. Vårsnö. Vår snö. Men endast fläckvis.
Jag hade handlat rödvin. Mamma stod vid spisen när jag klev in i farstun. Det doftade gott. I köket hängde påskgardinerna i fönstren. På bordet stod en vas med svartvinbärskvistar i.
Jag klädde av mig ytterkläderna, arbetsbyxorna fick vara på. Vart än jag gick, följde ett trädammoln mig. Jag hämtade vinglas i vitrinskåpet. Drog korken ur en av flaskorna och hällde upp.

Jag slängde Tchaikovskyskivan i cd-spelaren i köket och lade mig på rygg på golvet. Med smaken av rödvin i munnen och ögonen slutna, lyssnade jag till den klockrena musiken. Katten Travis Barker hade lagt sig bredvid mig. Mamma stod vid spisen och det doftade gott. Rödvinet i min mun och katten bredvid mig på golvet. Arbetsbyxorna som var tunga av diverse verktyg och dammade ner golvet.

Utanför var det snö på marken. Vårsnö. Vår snö. Men endast fläckvis.
Och detta är ett väl bevarat, vackert minne.

Poetens skyldighet.

Sent i går kväll var jag tvungen att ge mig ut. Så jag gav mig ut i sena kvällen. I kölden. Under stjärnhimmeln.

Ibland kommer känslor. Som små rysningar kryper de längs ryggen. Nerifrån och uppåt. Och precis så var det sent i går kväll.
En känsla kom krypande. Och en bild. Så jag fattade snabbt inloggningskort, hörlurar och telefon och gav mig av. Ut.
Jag var tvungen att småspringa. Till poetens skyldighet hör bland annat att inte tappa bort detaljerna. Så jag var tvungen att småspringa så jag skulle hinna innan detaljerna och bilderna och känslan försvann.

Så till tonerna av ”The Nutcracker” skrev jag om den första snön.

Vikten av de rätta människorna.

För tillfället sitter jag inklämd i ett hörn i skolans lilla datasal på andra våningen. Jag har en portion flädersnus under överläppen. Det känns bra. Men jag är kissnödig. Det är Coca Colan som vill ut. Typiskt. Jag har inte tid att kissa nu.
För tillfället sitter jag inklämd i ett hörn i skolans lilla datasal och lyssnar på System of a Downs skiva Mezmerize. Jag kan passa på att nämna att det fanns en tid i mitt liv när jag inte lyssnade på annan musik än SOAD. Detta var en hemskt förvirrande tid i mitt liv. Jag hade inte förstått vem jag ville vara (jag undrar; har jag förstått det nu då?) och inte heller hade jag förstått vikten av att ha rätt människor omkring sig. Så det blev mest fel hela tiden. Men sedan träffade jag Viltsu och både mamma och pappa tyckte att Incubus var så mycket bättre än System of a Down.

I väntan på snön.

Vi har repeterat hela dagen. För ögonblicket blir jag pirrig i magen när jag tänker på uppläsningen imorgon. På eftermiddagen lyfte vi ner scenen och ljudanläggningen till cafét. Ludde bad mig läsa, så jag klev upp på stolen och läste för Ludde och mina kamrater om kärleken.

Efter skolan skrev jag poesi.
Sedan lekte jag med Johan.
När jag kom hem läste jag några kapitel ur Tove Janssons bok Sent i november för Julia.

Nu har Julia somnat. Hon andas tungt i sängen bredvid mig.
Jag ska, tyst som en mus, smyga mig ut ur rummet.
Göra en kopp te och slå mig ner vid mitt skrivbord för att analysera lite text. Jag hoppas även att jag hinner påbörja veckans skrivuppgift.

O be wise, what can I say more?

Jag har lyssnat på Incubus’ skiva Light Grenades och försökt komma underfund med hur jag ska fixa flygbiljetter till Ingenstans. So far har jag vid varje tillfälle misslyckats. Det närmar sig. 47 dagar kvar nu.
Det ser i alla fall ljust ut för tillfället. Inga fucking felmeddelanden hittills. Nu väntar jag bara på att Johan ska sluta för idag. Jag behövde tydligen mer uppgifter än clearing koden för att göra en utlandsbetalning. Borde han inte komma snart?

Idag har vi haft uppläsningsverkstad hela dagen, och klockat allas läsningar. Jag har läst Självbiografi (eller bara ren idioti?), Kaffekoppar och Löftet. Åh, alla mina klasskamrater skriver så härliga texter så jag blir helt knäsvag! (Jag är ju inte sämre själv, haha…)

I helgen firade vi Halloween. Ja, den festen var ju en total katastrof, kan jag säga. Det skulle nog ha varit säkrast att stanna hemma. Nu tänker jag inte nämna mer om helgen. Nu glömmer vi den.

Det bästa som hände under kvällen var nog detta;