Befrielsen: midnatt i maj.

Det finns tre platser i världen jag kallar hem.

Jag skriver prosa. Jag fiktiviserar verkligheten, alltså.

Jag lyssnar på Jack Johnsons skiva On and On
och drömmer om mina kvarter. Om min trappa efter solnedgången i Ingenstans.
Drömmer om trädgården och om att gå barfota i daggfuktiga gräset.
Drömmer om rött vin och oväntade sms från Vargen. Drömmer om oändliga nätter i min dubbelsäng (sängen som är den mest obekväma i hela världen och ger mig ryggproblem) mellan mina lätt aprikosrosa väggar.

Kanhända du missförstod. Kanhända det skrämde dig. Förlåt i så fall. Det var inte meningen. Du tolkade det på fel sätt bara. Ingen fara. Du behöver inte vara rädd.

Någonstans vet jag att det är här det tar slut. Det är här någonting tar slut och någonting annat tar sin början. Någon måste dö för att en annan ska kunna födas.

Jag går ner till bryggan. Står rakryggad och tyst och sundet är stilla och jag är inte rädd. Solen försvinner ner i havet. Det är här det tar slut och någonting annat tar sin början. Nu låter jag det vara. Allt blir bra nu.