Det känns bra att säga det, rakt ut.

Releasefesten gick av stapeln vid 18:45 igår. Allt gick riktigt bra!
Nu återstår bara vårhälsningen vid majbrasan ikväll, och sedan tar jag efterlängtad helg.

Fortfarande lite illamående och ont i magen idag, men avsevärt mycket bättre än igår
så jag lär överleva.
Ska omgående boka flygbiljetter.
Den 18 maj, på kvällen, flyger jag från Visby till Stockholm och från Stockholm till Umeå.

Jag längtar.
Och det känns rätt bra att säga det, rakt ut,
att jag längtar.
Jag vet,
att när jag anländer till Ingenstans, kommer det mest att vara sig likt.
Men jag vet också, att människorna där, de som var mig lika, har förändrats, och att jag också gjort det.

Jag har beställt en bok. Absolut Per Nilsson - The very best of.
Första gången jag stötte på Pers författarskap, var jag 13-14 år gammal. Jag skrev en recension på hans bok Ja må han le... va?. Sedan dess har jag varit fast.
Hans karaktärer har nästlat in sig i varandra, lite blygt, lite försiktigt, så man knappt lagt märke till det. Jag menar att en viss scen i en bok, kan dyka upp i en annan bok, men ur ett annat perspektiv. Boken Du och du och du är väl den jag läst flest gånger. Kanske tio, om jag inte räknat fel?
Döm om min lycka när Sara meddelade att det fanns en helsidesartikel om Per och hans nya bok i DNs kulturdel i tisdags. Jag trillade nästan av stolen (har märkt att jag gör det ganska ofta), rodnade när jag tog mig an verket.
Jag önskar ibland att jag kunde skriva som honom. Önskar att jag kunde skriva som min största förebild. Men jag kan inte. Jag är för tankspridd, jag är för förvirrad.
(Pappa sa en gång den sista sommaren att nog är det konstigt att du inte tappar bort dig själv.)
När jag kommer hem till Ingenstans kommer ett AdLibrispaket ligga på min säng och i paketet kommer Pers bok att finnas. Det pirrar i min mage när jag tänker på det.

En gestalt figurerar i mitt liv. Ibland knappt påtaglig. Ibland så slående verklig att jag glömmer bort att andas. En figur som fick mig att förstå vad vänskap innebär.
När jag tyst tassar barfota över parkeringen, efter, med sandalerna i handen, inser jag att figuren en bit framför mig slungas mellan definitionerna vän och fadersgestalt. Inser att det inte gör någonting. Att det känns riktigt bra.

Det är klart att det känns bra om man har gult nagellack.

Sorgen.

Det är med sorg i hjärtat jag inser att min mp3 inte finns i min handväska. Istället har en kökssax tagit plats där.

En sådan där het dag.

Idag är en sådan där het dag när man bränner hål på hornhinnorna, har allmän ångest över allt och egentligen ingenting och när man tycker synd om sig själv.

Jag har legat hemma i sängen och kämpat för att inte kräkas upp filmjölk, inälvor och äggstockar. Somnat och vaknat om vartannat. Drömt en massa konstiga saker.

Jag vaknade vid två. Drog på mig jeans och gick över till skolan.
Ställde mig nedanför trappen och fångade en liten nyckel någon släppte taget om, även om jag inte bett om det.
Sedan drog jag med mig Alida ut i en bil.
Startade, lade i backen och gasade för allt jag äger.
Med nervevade rutor gled vi omkring.
Tänkte att jag kanske håller på att bli riktigt paranoid.
Köpte den billigaste pizzan jag kunde hitta vid Ica.

Borde gå hem och lägga makeup. Platta hår och smörja in ben. Bestämma mig för vilken text jag ska läsa. Releasepartyt är ikväll.
Imorgon ska jag hälsa våren välkommen, inför Fårösundsborna.

Drunkningsolycka.

Jag trodde att jag tog mig vatten över huvudet den där dagen när herr ordförande för Bunge Sockenförening klev in genom dörren och frågade om någon i klassen ville läsa någonting under Valborgsfirandet i Fårösund, och jag hörde mig själv svara "jag läser gärna någonting!".
Herr ordförande sa att det gärna fick vara lite roligt och udda,
precis som om jag såg lite rolig och udda ut.

Problemet är bara det att jag under inga omständigheter kan vara rolig i mitt skrivande.
Jag vill gärna kunna skriva komik, men hur jag än gör, så blir det bara gravallvarligt. Gravallvarligt och stramt. Sammanbitet.

Inatt producerade jag hur som helst strukturen till en text om Den Unge Mannen Vår. Grunden.
Och idag skrev jag texten.
Resultatet var... ja, gravallvarligt.

Fast jag använde faktiskt ordet "hundbajs" i ett stycke,
och det finns ju människor som tycker att bajs är roligt,
så varför inte?

Det har alltid varit onormalt att vara normal.

Hur normalt är det på en skala att ha sendrag i svanken?

Hör upp!

Första upplagan av vår antologi På tapeten kom idag.
På onsdag kväll, 18:30 håller vi releasefest vid biografen Roy. Alla läsare är välkomna!

Om ni är intresserade av att köpa antologin, kan ni ju alltid lämna en kommentar.

My super sweet twenty.

Det är en knapp månad kvar tills jag blir tjugo år. I samband med denna händelse, tänkte jag publicera en officiell önskelista, så ni läsare (ja, detta gäller er alla) slipper fråga vad jag vill ha i födelsedagspresent.

I tjugoårspresent önskar jag mig;

- Pengar (så jag kan ersätta Mr Pink)
- Pengar, alternativ presentkort på någon kiva klädaffär (dock ej Citymarket, H&M, Seppälä eller dylika affärer. Jag har bott i mina Coral Zipper Super Slim i två år nu, jag är således i stort behov av nya jeans.)
- En rakapparat
- Ett par vita Adidas Superstar
- Två par Converse Allstar (ett par rosa, och ett par gula)
- En cykel (om ni tänkte ge mig en; ring för närmare beskrivning)
- En skruvdragare
- En longboard
- En dubbelsäng
- En klyvsåg
- En rikthyvel
- En planhyvel
- En bordcirkel
- Några limknektar
- Tur- och returflygbiljetter till Italien (stannar gärna i ca. tre veckor)
- En dejt med poeten Jyrki Kiiskinen
- En Chrysler 300C
- En liten, liten anteckningsbok, som jag kan ha i fickan
- En systemkamera (kvittar vilken, bara den är bra)
- En limpa Marlboro Mentol
- Presentkort på 40€ vid Valhalla Tattoo and Body Piercing
- Kubb (fast om jag får alla ovannämnda maskiner, kan jag tillverka ett kubbspel själv)
- Fia med knuff
- En årsförbrukning Paulig Presidentkaffe
- En sjukt stor bokhylla
- Självdisciplin

Mr Pink has left the building.

OBS! Känsliga läsare och mammor varnas!

Jag gjorde en hemsk upptäckt för några dagar sedan.
Det var en helt vanlig kväll hemma, vid Finska Ambassaden. Jag skulle umgås med Mr Pink, men snabbt insåg jag att det inte gick för honom (och att det inte skulle göra det för mig heller). Han hade kastat in handduken, helt enkelt; lämnat mig.
Jag svor tyst och vände och vred på honom.
- Kom igen! Jag vet att du klarar det! viskade jag.
Men hur mycket jag än skakade honom, förblev han tyst. Tyst och orörlig. Han bara låg där, död, på sängen.
Jag blängde på honom. Jag kunde till och med känna hur min blick fylldes av förakt.
- Det här händer inte, det här händer inte, det här händer inte.
Jag upprepade meningen lågmält, otaliga gånger. Mest för att försöka övertyga mig själv. Övertyga mig själv om att allt bara var en dum dröm.
Jag blundade. Drog ett djupt andetag, tittade upp på Mr Pink, petade lite förläget på honom. No respons.

Jag är av åsikten, att för 400 svenska kronor ska han väl ändå vara på hugget i åtminstone ett år? LJ är tydligen av en helt annan åsikt. Det är nämligen inte första gången de skickar ut produkter som inte fungerar som de ska. Det har till och med hänt och produkter inte har fungerat överhuvudtaget. Jag får helt enkelt skriva en reklamation.

Tillsammans med Mr Pink hade jag det bästa förhållandet någonsin. Han förgyllde min vardag avsevärt. Vi fick några fina månader tillsammans, och nu har han tagit sitt sista andetag.
Mr Pink has left my bedside table.

I går...

... hade jag och Sara planerat en cykelutflykt, eftersom jag nyligen har fått en cykel. Vi träffades klockan ett och satte riktning mot Ica, var vi skulle inhandla fika.
Vi hade inte ens kommit fram till Ica när högra trampan på min cykel föll av.
Även om jag är snickare, springer jag inte omkring med skiftnyklar i handväskan, så jag fick skruva fast den för hand.

När vi hade cyklat ut till Fårösunds Båtklubb, kände vi båda att situationen inte var hållbar, med tanke på trampan som lossnade med 300 meters mellanrum.
Så vi slog oss ner vid en bänk i parken i stället.

Det var en vacker dag i alla fall. Fast lite blåsigt...

Det fanns förstås en massa, massa blåsippor överallt.

Och rosa blåsippor också.

Sara var glad.

Jag var gravallvarlig.

Vi kunde gå på havsbotten utan att bli våta om fötterna.

Jag hittade en massa snäckbebisar som inte hade kläckts ännu.

Fårö anas i horisonten.

Här beskådas min förrädiska herrcykel.

Innan vi cyklade hem igen fick jag skruva litegrann.

I lördags...

... var Sara och jag ute i skogen.

.

Det var barn i skogen också. Sara och jag lekte att vi var fältbiologer.

Afrikansk savann? Eller bara gotländsk natur?

Även en hund var med. Hunden ignorerade mig totalt. Jag blev lite ställd. Och sårad.

Vi fikade, för det bör man göra.

Vi kissade i skogen, så som fältbiologer gör. Det var äckligt. Och obehagligt.

Vi promenerade vid vatten.

Och spanade på mystiska stenar. Ingen vet varifrån de har kommit.

Vi planerade skräckfilmsscener.

Det var en fin dag. En fin utflykt.

I fredags...

Hittade Annelie en/ett par (?) siamesiska bananer.

Två före detta blondiner, numera brunetter, spelade Fia med knuff...

... tillsammans med Sara (som ser väldigt smart ut) och Ellinor.

Skrivkramp.

Det finns så mycket jag vill berätta.
Det finns så mycket jag vill att ni ska veta.


Jag vill förklara varför jag är lycklig i detta ögonblick. Så lycklig att det skär i kroppen. Det är som om någon sprätter upp mig inifrån. Jag är så lycklig så det gör ont.
Det är jobbigt att till och med andas.


Men det är inte moraliskt rätt. Jag kan inte. Jag står handfallen inför världen.

Handfallen, förvirrad och lycklig.
Ni skulle inte förstå.
Även om jag ställde mig på en stol i skolans kafeteria och berättade om vad som hänt,
skulle ingen förstå.
Detta är mitt
och ditt.
Det som är vårt
resulterar i min lycka,
kanske din också, vad vet jag.

Vad vet jag egentligen?
Jag är en klen, förvirrad nittonåring; lammkött i dina ögon (en lurig, frestande liten varelse, så söt att det är lite irriterande).
Och kanske att du fann någonting av dig själv i mig.

Lyckan är total!

Ovetandes om att ett tjockt paket legat i mitt postfack hela helgen, har jag glidit/cyklat omkring.
Öppnade nyss detta tjocka paket, och till min iver föll en FET PÅSE PÄTKIS MINI BITES UT!
Tack tack tack tack!

Har nyss frivilligt ätit en tallrik havregrynsgröt. Kväljdes inte en enda gång. Jag är så fattig att jag tvunget kommer leva på havregryn tills jag stiger i land i Vasa den 19:onde maj. Svälter gör jag ju i alla fall inte, ett plus alltså.

Det går inte för mig.

Mina kinder hettar nu. För jag kan inte skriva. Jag har försökt i tre timmar. Det blir inte bra. Det är en timme kvar till deadline och jag får fan inte till det.
Jag har skrivit två A4:a sidor, men det blir inte bra, alltså. Det blir bara bajs av allting. Fy fan.

Förvisso hittade jag en text vid namn Minnen från i somras, som jag tänkte att jag kunde lämna in, men den är precis likadan som alla andra jävla texter jag har lämnat in till textsamtal under hela skolåret.
Jag vill leverera någonting nytt, någonting experimentellt. Någonting att jobba med. Någonting som avviker från min annars så lätt igenkännbara stil. Någonting som förvånar.
Men det går inte.
Två A4:a sidor bajs och min hjärna låser sig. Jag blir galen!

Nåja. Imorgon ska jag i alla fall ut i skogen. Det ska bli skönt.

Gammalt blogginlägg.

Förlorad kamp.
20:09, 13 juli 2008

Det är lite mer än en vecka sedan. Jag satt på bussen med knäna uppdragna under hakan och tittade ut över landskapet som rusade förbi fönstret. Jag frös. Inte för att det var kallt i luften, nej. Det var behagligt varmt. Anledningen till att jag frös, var musiken i mina öron. Hela tiden fick jag rätta till vänstra hörluren, den fick inte plats i örat tillsammans med piercingen. Ju närmare Ingenstans vi kom, desto större blev ångesten. Jag skrev ett tiotal meddelanden på min telefon, men skickade inte ett enda. Under 45 minuter arbetade min hjärna på högvarv. Gick igenom alla dessa händelser som, under endast en månad, gjort att Ingenstans blivit den ensammaste platsen på jorden. Jag kände mig som en idiot, ett missfoster, en missanpassad nolla. Flyktigt gjorde jag upp några snabba planer i huvudet, men snart nog insåg jag att det kanske inte fanns någon återvändo. Jag insåg att kampen kanske var över, jag hade förlöjligat mig, skämt ut mig och, framförallt; jag hade förlorat. Med endast våra minnen bakom mig hade jag sjunkit ner i gyttjan. Jag stod med gyttjan till knäna, och hur ska man komma sig upp därifrån om ingen räcker ut en hjälpande hand?

Befrielsen: midnatt i maj.

Det finns tre platser i världen jag kallar hem.

Jag skriver prosa. Jag fiktiviserar verkligheten, alltså.

Jag lyssnar på Jack Johnsons skiva On and On
och drömmer om mina kvarter. Om min trappa efter solnedgången i Ingenstans.
Drömmer om trädgården och om att gå barfota i daggfuktiga gräset.
Drömmer om rött vin och oväntade sms från Vargen. Drömmer om oändliga nätter i min dubbelsäng (sängen som är den mest obekväma i hela världen och ger mig ryggproblem) mellan mina lätt aprikosrosa väggar.

Kanhända du missförstod. Kanhända det skrämde dig. Förlåt i så fall. Det var inte meningen. Du tolkade det på fel sätt bara. Ingen fara. Du behöver inte vara rädd.

Någonstans vet jag att det är här det tar slut. Det är här någonting tar slut och någonting annat tar sin början. Någon måste dö för att en annan ska kunna födas.

Jag går ner till bryggan. Står rakryggad och tyst och sundet är stilla och jag är inte rädd. Solen försvinner ner i havet. Det är här det tar slut och någonting annat tar sin början. Nu låter jag det vara. Allt blir bra nu.

'Cause nothing ever lasts forever, we're like flowers in this vase together.

Det var svårt att somna inatt. Jag visste ju innerst inne vad jag hade att vänta.

05:35 ringde väckarklockan. I ett förvirrat stadium, någonstans mellan vakna och somna, tryckte jag bara av den utan större reaktion. Några ynka sekunder senare ljöd telefonen.
”Vaken eller? Jag åker om tio minuter.”
Om det inte varit för detta kortfattade sms hade jag ovetandes fortsatt sova.
Jag klädde på mig, skrev ner ett datum på baksidan av ett blått papper och öppnade ytterdörren.

Yrvaken klev jag ut i denna lugna solskensmorgon. Innerst inne tror jag inte jag riktigt förstod vad som hände. Att jag var i ett avskedstagande. Allt jag hade tänkt säga förblev osagt och jag överräckte ett stort kuvert och kramades länge.

Utan att vända mig om gick jag in och klädde av mig igen. Kröp stelfrusen ner mellan lakanen. Jag var lamslagen. Jag var klarvaken. Jag stirrade stint i taket. Det var ljust i rummet. Placerade sedan blicken på det klister som avslöjar att Lilla Karlavagnen en gång i tiderna fanns i mitt tak, ovanför min säng.
Det var som om tiden stod stilla. Det var knäpptyst. Tyst som i graven, och oroande lugnt. Jag förväntade mig att en långdistansrobot skulle slå ner i mitt sovrum och göra slut på allt.
I min fantasi skrek jag rakt ut och slog vilt omkring mig. I verkligheten låg jag orörlig i sängen och stirrade på klistret.
Klockan hade hunnit bli åtta när jag till sist lyckades somna om.

När jag vaknade igen och satte mig upp i sängen, var mitt huvud tungt som bly och på väg att explodera. Det kändes som om jag hade gråtit konstant i flera dagar.
Jag klev upp och gjorde gröt. Slängde i lite björnbär och gick ut i shorts för att äta frukost i solen.
För varje tugga jag svalde, ville jag kräkas.

Jag satt några timmar på skolans altan. Läste tidningen och drack kaffe och rökte cigaretter och spelade Fia med knuff.

Efter noga övervägande gick jag hem och hämtade en cykelnyckel. Jag drog på mig jackan och gav mig av.
De låtar jag hann lyssna på under vägen, tycktes alla handla om min vän. Blåsipporna stack i ögonen och jag förundrades över att jag inte kände någonting. Att jag var tom och matt i kroppen.

Väl framme vid infarten till gården började jag tveka. Jag visste att lägenheten var tom. Jag var ju själv där och hjälpte till att tömma den. Visste att han inte var där. Visste att han inte kommer se tulpanerna vid trappan slå ut. Kom på mig själv med att undra om det var sista gången jag gick där bland blommorna. Antog att det var det.
Stack snabbt nyckeln i låset och hoppade upp på sitsen. Ner för infarten utan att mer tänka på det och ut på vägen. Jason Mraz sjöng I’m Yours i mina öron när jag cyklade hemåt och det slog mig att jag inte cyklat sedan jag var i Finland på jullovet. Jag kunde inte låta bli att le.

Matlusten lyser fortfarande med sin frånvaro och jag tar död på tiden genom att skriva avskedsbrev och förklaringar (kanske mest för att själv förstå) med tunga ord.
Du vet att allting kommer blir bra till slut. Du vet att du är värd bättre än detta.

En gång för alla.

För några dagar sedan tog jag Johans longboard under armen och begav mig ut. Solglasögonen skavde över näsryggen och vinden lekte i mitt hår. Jag tog fart och sicksackade mjukt över gatan. Tacksam över att de lätt sluttade, neråt, framåt.
Innerst inne önskade jag att jag skulle trilla. Önskade att det skulle ligga en fet jävla stenbumling mitt på vägen så jag skulle flyga av brädan. Önskade att jag skulle skrapa upp knän och armbågar och att det skulle göra så pass ont att jag skulle börja grina.
Önskade att det fanns någonting som kunde utlösa gråt. Att jag fick gråta för alla de gånger jag inte gråtit i vår.

Saker som bara inte händer.

Under båtresan till Tallinn fick jag en kompis. Lilla J, also known as Jöns-Lars. Det här har jag med eftertänksamhet undanhållit.
Jag och mina klasskamrater satt vid ett bord i baren och mittiallt trängde Lilla J sig ner mellan Alida och mig. Två sekunder senare hade alla mina klasskamrater sprungit till dansgolvet och jag lämnats ensam kvar bredvid denna okända kille, som visade sig vara väldigt snäll och riktigt underhållande.
Hur som helst så utmynnade det hela i en 7 timmar lång bekantskap. Han fick mig bland annat att dansa nykter, kasta ett ölstop överbord och spela Yatzy under en trappa.
Innan vid skiljdes åt utanför min hytt kring halv åtta på morgonen (estnisk tid), fick jag en kram och repliken ”det var roligt att umgås med dig, ha ett bra liv”. Vi visste ju båda att vi aldrig skulle träffas eller ens talas vid igen.

Jag har inte varit online på Facebook på evigheter. För tio minuter sedan loggade jag in. Och vad fanns i den privata inboxen om inte två mail av Lilla J i egen hög person?

Någonstans som inte är här.

Tar alla hemskheter någonsin slut?
Det är sen kväll och jag städar bort alla spår. Slänger ut sänginnehåll och dammsuger noggrant. Gömmer undan lyckomynt och dikter. Bara för att jag ska kunna sova om nätterna och slippa sitta och gråta i potatisgratängen, tyst.
Jag spritter till när telefonen på skrivbordet lyser och tjuter och vibrerar.
Meddelandet som kommer är beskedet om att min älskade, älskade Stockholmska vän D ligger på sjukhus.
Någonstans i hans bröstkorg finns någonting som absolut inte ska vara där. Någonting som måste tas bort.

Mina vänner lämnar ön. De packar ner sina liv i diverse väskor och kartonger och färdas över havet, mot något som inte är här. I sätet i bilen där jag sitter, har jag liksom frusit fast. Jag är förlamad. Jag är inte kapabel att göra någoting som skulle få dem att stanna.

Vid något skede var jag naiv nog att tro att man kunde vänja sig vid att skiljas från människor man älskar. Eller närmre, att jag hade vant mig vid det. Men när jag sitter på asfalten i solen och tårarna tar sig genom springan mellan huden och hårdplasten, inser jag att man inte kan det. Man blir aldrig härdad.

Det här händer alltså inte.

Det visar sig att banken blir tvungna att posta en ansökan angående påfyllning av FlexKredit för att jag ska kunna skriva under papprena, för att sedan skicka dem tillbaka till kontoret i Ingenstans och sedan ska min borgesman infinna sig för att också skriva under.

Och min gamla skola meddelar att ett utskick av kopia på avgångsbetyg kostar 30€.

Det gör ju situationen så mycket bättre.

Det värsta och otillräckligheten.

Även om det var svårt att falla in i någon sorts dvala inatt, tänkte jag att jag ändå mådde bra. Att mitt psyke var starkt nog att klara av allt det som händer runt omkring mig för tillfället.
Men när jag entrade skolbyggnaden i förmiddags och såg mina vänner och hur dåligt de mår, märkte jag att jag inte var okej alls.

Visst, det som har hänt är helt sjukt och overkligt och hemskt och sorgligt och obehagligt,
men jag tror det värsta i det är att se vännerna må så fruktansvärt dåligt.
Och att det inte finns någonting man kan göra för att de ska bli glada.

Matlusten skriker med sin frånvaro.
Igår levde jag på sju koppar kaffe och ett okänt antal cigaretter.
Idag har jag ätit en macka och en liten futtig korvbit.
Detta drabbar den vikt jag så stolt har lyckats lägga på mig under de senaste åtta månaderna.

Angående mitt intag av kaffe, cigaretter och ointaget av mat, kan man väl säga att jag värmer upp inför sommaren och de hektiska jobbet på restaurangen.

Jag försöker fylla sprickan och hela mig själv med hjälp av musik,
men jag misslyckas. Jag känner mig otillräcklig. Försöker förstå och acceptera det faktum att det inte finns någonting annat jag kan göra än att hålla om mina vänner, och finnas där för dem.

Rubrikinspirationstorka.

Jag vaknade vid nio av att telefonen ringde. Det är ju inte vanligt att telefonen ringer, och om den nu mot förmodan gör det, ringer den inte klockan nio en söndag morgon.
Numret visades inte och jag svarade yrvaket med mitt namn.
- Hej, det här var Jocke bla bla bla från polisen.
- Hej.
- Sov du?
- Ja, men det är lugnt.
- Ursäkta att jag väcker dig så tidigt en söndag morgon. Är du tillräckligt vaken för att prata lite om det som hände natten till lördag?
- Visst.
Så jag pratade med polis-Jocke en stund och sedan klev jag upp och åt frukost tillsammans med Frida Hyvönen.

Jag gjorde te och gick ut och slog mig ner på Sockerbitens trappa.
Tände en cigarett och blundade. Lyssnade till tystnaden och tänkte på min bästa vän. På några Stora Stunder i Lilla Livet som vi upplevt tillsammans och jag tänkte på hans brev där han skrev att han saknade mig men att det inte är långt tid kvar nu.

Nu har jag bokat färjebiljett mellan Umeå och Vasa.
Idag är det tjugoåtta dagar kvar tills skolavslutningen. Jag är fortfarande inte redo att lämna den här platsen.

Varmt välkomnande till lugna Fårösund.

Egentligen borde jag för tillfället skriva recension för tidningen, lyfta pengar och boka biljetter härifrån. Men jag är lamslagen. Jag är trött. Det gör ont i min kropp och världen tycks skälva när jag går.

Estland var underbart.
Mötet utanför Centralstationen var underbart. Brunbränd varm hals mot min högra ansiktshalva, tryggt famntag och vetskapen om att han fanns i mitt liv långt innan Gotland. Underbart även om ordet svärfar inte passade hans tunga. Glädje i det att jag vet att han väntar på mig i De Tusen Sjöarnas Land när jag reser tillbaka dit.

Lyckan var ändå total när jag klev av färjan vid hamnen i Visby igårkväll. En timme senare stod jag på parkeringen vid mitt hem. Jag slängde in all packning, genomförde ett klädbyte i rapidfart, öppnade en öl och begav mig till festen som hölls några meter bort.

Vännerna var där. Det blev kramkalas och skratt och värme och stopp i toaletten och snurra flaskan och roliga diskussioner och jag snodde en longboard och livet lekte
fram till dess att objudna gäster slog in glaset i den låsta dörren.
Det tog ett dussin samtal och en jävla tid innan polisen kom och sedan också ambulansen och en lärare från skolan och läraren pratade med rektorn i en timme och allt kändes som en hemsk dröm.
Min vän hade lånat ut sin jacka, jackan hade åkt iväg till Visby och i jackfickan fanns vännens hemnycklar så jag fick en oväntad sängkamrat.
Det hade redan ljusnat ute när vi somnade.

När jag vaknade lade jag mig tvärs över sängen. Håret stod på ända, sminket var utsmetat i hela ansiktet och jag trodde mitt huvud skulle sprängas. Jag drack ett glas vatten och slogs sedan av insikten om att det inte fanns någonting ätbart hemma.
Jag gick barfota ut på trappen i förmiddagen och min vän kom också ut och ställde sig bredvid mig och vi tittade på havet.

Vännens jacka kom tillbaka till Fårösund så vännen skulle bege sig hem och jag skulle åt samma håll för jag var ju tvungen att handla innan jag kunde äta någon frukost.
Men när vi stod nere på gården och rökte godmorgoncigaretter fick vi veta att flera lärare hade kommit till skolan och att de skulle ordna fika. Så vi gick dit och fick frukost, gratis.

Hela dagen har världen skälvt under mina fötter. Jag har försökt röja upp lite i hemmet, lyssnat på Frida Hyvönen, druckit två liter kaffe och rökt ett paket cigaretter.
Det gör ont i kroppen. Min sängkamrat berättade att han hade vaknat och funnit mig sova på ett väldigt besynnerligt sätt. Jag skrattade. Inte är det så konstigt att man är lite seg i kroppen om man sovit några få timmar bredvid en annan människa (vilket jag gör väldigt sällan) i en liten 80-säng.
Många lärare har varit i skolan hela dagen och ikväll hölls ett litet möte för dem som befann sig på festen inatt.

En matthet börjar ta över nu. Kroppen är varm. Jag längtar till mitt svala sovrum och min säng som jag inatt ska breda ut mig i helt själv. Jag längtar tills skolveckan drar igång. Jag längtar efter dig och jag älskar den plats du kallar hem.

Harmoni och pärlplattor vid Hammarbyhöjden.

Go'kväll! Detta hade ni aldrig väntat er, va?

Jag klev upp halv sex imorse, resan tog sin början kring sju.
Micke och jag drack äckligt morgonkaffe på M/S Gotland, läste feta pocketböcker och log mot bebisar och hundar.

Jag hade besökt soldäck, var på väg genom restaurangtorget när jag drabbades av världens chock. Jag fick nämligen ögonkontakt med en man. En man jag bestämt träffat förut.
Jag stannade upp, såg på mannen som om jag visste vem han var, och han på mig med samma blick. Vi sa ingenting och efter några oändligt långa sekunder fick jag åter fattning och passerade bordet där han satt.

Det sjuka är att jag träffat den här mannen en gång förut. På Stockholm Furniture Fair 2007. Vi ställde då ut egna möbler båda två, och våra respektive skolor hade sina montrar väldigt nära varandra.
Aldrig hade jag ens tänkt tanken att jag skulle återse denna man. Men nu satt han där, och fångade min blick, precis som om han visste vem jag var, men inte riktigt kunde sätta fingret på hur.

Vid halv ett anlände vi till CityTerminalen var vi fikade i sisådär... en och en halv timme.
Efter det tog vi tunnelbanan ut till Hammarbyhöjden.

På eftermiddagen satt vi länge på altanen i denna soliga förort, drack gin&tonic, käkade påskgodis och lyssnade till Hammarbysupportrarnas rop som hördes från Gullmarsplan.
Efter en pizza, åkte vi och mötte upp min Stockholmska vän D för en fika. Det var ett kärt återseende. Jag och D har inte umgåtts på över ett år (just på grund av att han bosatt sig här), det blev ett underbart härligt kramkalas. Lite som om alla bitar föll på plats.
D var snäll och skjutsade oss tillbaka till Hammarbyhöjden sen.

Ikväll har vi ätit lammstek och klyftpotatis och jag har lagt pärlplattor med världens sötaste Hedvig. Nu sover hon och jag har lovat att vi ska stryka pärlplattorna imorgonbitti.

Imorgonkväll möter vi upp klasskamraterna vid Värtehamn och går ombord på färjan som tar oss till Tallinn. Nu ska jag borsta tänder och lägga mig och läsa en stund innan läggdags. Godnatt!

Hejdå!

Nu får jag ge mig. Jag har gjort allt jag kan göra för tillfället. Jag ska bege mig hem nu för att packa. Någongång vid lunchtid imorgon, kliver jag av bussen i Stockholm.
På måndag kväll kliver jag ombord på färjan som tar mig och mina klasskamrater (och två lärare, inte att förglömma!) till Estland.

Ni läsare får hålla ut en vecka. Nästa lördag borde jag vara aktiv igen. Om jag mot förmodan skulle blogga redan på fredag kväll, är jag sinnessjuk.
Ni får ha det så bra! Jag ska ha det bäst.

Packa packad, why not?

Imorgon, när de flesta av Gotlands Folkhögskolas elever återvänder till ön, åker jag till Stockholm.

Idag har jag förstås gjort allt annat än just packat. Allt är alltså i sin ordning.

Jag kan även meddela att jag har återgått till att vara mitt alldeles vanliga jag; jag har återigen börjat sova till tolv på dagarna. Förutom idag då, när jag mot min egen vilja tvingade mig själv ur sängen redan vid nio, detta för att jag automatiskt ska däcka vid rimlig tid ikväll, eftersom jag blir tvungen att kliva upp redan vid sex imorgonbitti.

Angående packandet, så litar jag på att mina kunskaper och färdigheter inom detta ämne sitter i från yrkestiden. Varje söndag, under tre skolår, packade jag lilla väskan för fem dagar framåt. Det lär gå på tio minuter.

Scout-Jussi.

Som ni tidigare läst, grillade vi vid Kronhaga Strand en kväll tidigare i veckan. Den här coola bilden fann jag på Annelies blogg. Det var som om den gamla scouten i mig dök upp. Nästan som gubben i lådan! Jag chockerades (och fick tälja på pinnar - jag njöt).

Party.

Tidigare i veckan planerade jag att dricka lite alkoholhaltiga drycker, om ni minns? Det hela utmynnade i en trevlig kväll i ett rosa hus med mysiga människor. Även några monster-spindlar närvarade.
Nedan; bilder att beskåda.
.

Jag var full.

Eller vänta, var det bara en fake?

Liv och jag kom underfund med att min kamera har en tendens att göra människor fula.

Det här var således den bästa bilden som togs på oss under kvällen.

Annelie och jag var glada (men mycket, mycket snyggare i verkligheten, så ni kan ju bara tänka er!).

Felix föll visst av stolen.

.

Brev.

Varje gång jag går över parkeringen (eller bara utanför dörren för att röka), ger jag brevlådan mördande blickar.
Ja, brevlådan. Den där gröna ogenomträngliga lådan av pansar som ser ut som ett litet hus och dessutom är prydd med ett litet, litet gulligt hänglås.
Jag vill spränga den där jävla lådan. Eller åtminstone sparka sönder den.

Min 21-åriga bästis har aldrig skrivit ett brev i hela sitt liv. Förrän nu. Nu har han skrivit det första brevet i sitt liv. Till mig! Och brevet ligger där i den där gröna lådan, OCH JAG KOMMER INTE ÅT DET!
Jag är också medveten om att där även ligger ett paket fyllt med godis adresserat till mig. Men inte heller det kommer jag åt.

Det skaver så in i helvete. Ingen kommer tömma den där lådan förrän tisdag morgon, och då har jag precis anlänt till Estland. ESTLAND! Inte fan hjälper det då att någon tömmer lådan och flyttar paketet och brevet till mitt postfack.

Så jag får alltså vänta till fredag kväll. Vi ämnar anlända till Fårösund kring tiosnåret.
Den som väntar på något gott, väntar alltid för länge.

Hyvää pääsiäistä!

Jag och påskkycklingen.

Idag har jag för första gången i år suttit ute på trappan i bikini.

För tillfället tillreder vi en mäktig påskmiddag. Om knappt en kvart ska vi äta hemma hos mig.

Finns mycket jag skulle vilja berätta, men hinner inte nu, måste springa hem och göra sallad. Tänkte bara i förbifarten bjuda på två bilder och önska alla läsare en Glad Påsk!

Nattliga sysselsättningar.

Upphovskvinnan till en av mina favoritböcker, Katarina Kieri, besökte Skrivarlinjen veckan innan påsklovet. Medan jag i iver hoppade upp och ner på stolen, berättade Katarina hur det hade gått till när ungdomsromanen Dansar Elias? Nej! föddes. Allting hade börjat med en påtaglig dröm.

Jag tänkte på det där i går kväll. Tänkte att, varför inte låta en berättelse ha sin begynnelse i en dröm?
Förvisso upprätthöll jag ett omfattande litterärt projekt, som faktiskt baserade sig på en dröm (en dröm man drömmer när man sover), från det att jag var elva år, fram till att jag var fjorton. Jag tycker nu att hela grejen är lite pinsam, så vi lämnar det tills vidare.

Jag vaknade imorse klockan fem. Regnet dundrade mot plåttaket, men utöver det var det tyst som i graven.
Jag är vanligtvis inte den som vaknar på natten. Jag sover oftast som en stock, nästintill omöjlig att väcka.
Men imorse klockan fem vaknade jag. Jag var glad för att det regnade, för det har det inte gjort på länge, inte ordentligt i alla fall.
Jag hade drömt om min familj. Även pappa. Det gjorde mig också glad, det var väldigt länge sedan jag drömde om honom.
Men där var någonting annat i drömmen också. Någonting påtagligt. Någon. Någon verklig. Någon jag inte ville glömma.

Så jag klev upp. Drack ett glas vatten och gick ut. Tände en cigarett för att komma i stämning. Lyssnade på regnet.

Sedan lade jag mig i sängen och skrev. I en timme. Tänkte att om jag låter det ligga och gro ett tag, kanske det växer fram någonting vackert.
Som en ungdomsroman som fick sin början i en dröm.

Grillsäsongen inleddes igår.

Det var tänkt att vi skulle ha åkt till Slite igår för att grilla.
Med ett lite segt och krapulantiskt huvud, slog jag upp ytterdörren och stegade barfota ut på loftgången för att inse att det blåste väldigt ordentligt.
Jahaja, tänkte jag.

Efterhand började folk dra sig ur. Någon skulle packa, någon tyckte inte det var värt att ta bussen till Slite och en annan var helt enkelt inte på humör längre.

Jag och Annelie, däremot, var väldigt pepp på grillkväll.
Så vi tog saken i egna händer, och traskade tillsammans med Ellinor iväg till Ica. På vägen dit började det dugga.
Vi köpte korv och bröd och senap och marshmallows och tändvätska.

Vi klädde oss varmt begav oss ner till Kronhaga strand. Ellinor var lite skeptisk, även om det hade slutat dugga. Det var helt vindstilla och rätt varmt och vi hittade snabbt en gammal grillplats.
Vi samlade lite virke som kändes torrt och till vår förvånan behövde vi ingen tändvätska för att få fyr på en liten brasa.

Mysfaktor på hög nivå, må jag säga! Sundet var helt stilla, fullmånen tittade fram ibland och elden värmde våra ansikten i mörkret.
Vi käkade korv med bröd och marshmallows och drack Coca-Cola och termoskaffe (som för övrigt är det godaste som finns!) och skrattade en massa.
Vi satt vid brasan i två timmar. Sedan blev det lite kyligt, så vi hämtade vatten i våra tomma kaffekoppar, släckte brasan, packade ihop våra saker och gick hem.

En timme efter att vi hade anlänt till våra respektive lägenheter, stod regnet som spön i backen.

Utbildningsstyrelsen.

Såja, nu har en ansökan skickats iväg till Åbo Akademi.
En ansökan angående två utbildningar.
Nu behöver jag bara vänta.

Pinsamheter.

Det hände någonting pinsamt idag; jag skulle gå ut och kunde inte för någonting i världen hitta mina cigaretter.

Jag hann bli lite panikslagen och yrade omkring i lägenheten. Till sist hittade jag det halvfulla cigarettpaketet i soporna.

När liv rasar samman.

Medan Mickis liv förfaller när Blondinbellas blogg vägrar fungera,
upptäcker jag själv att jag helt och hållet slutat läsa både Blondinbellas och bröderna Schulmans bloggar,
och jag kan inte låta bli att undra; har jag äntligen skaffat mig ett liv?

Den ekonomiska missären; i väntan på alkohol.

Det gick knappt att ta sig ur sängen i förmiddags. Varje natt drömmer jag om restaurangen. Jag tror inte att det finns någon som gillar sitt jobb så mycket som jag gör.
Hursomhelst, så var det som om jag växt fast i sängen. Ett obehag fyllde mig.

Till sist kom jag mig i alla fall upp. Drog på mig ett linne och ett par kortbyxor. Begav mig över parkeringen med smockfylld plånbok.
Jag betalade hyran och stötte på klasskamrater. Drack lite kaffe och rökte en godmorgoncigg i solen.

Försökte äta lunch vid Markan, men till min förvåning var jag inte speciellt hungrig, så jag tog med mig resterna i en liten låda.

Gick hem och diskade och hoppade i duschen. Smorde in min bleka kropp med solkräm, klädde på mig. Provade Paris Hiltons nya parfym Fairy Dust. Till min glädje gillade jag den bättre när den fick vara en del av min vardag, än när jag doftade på den i affären.
Innan jag gick tillbaka till skolan, hittade jag av en händelse mina knallgula skor. Jag hade för mig att jag hade kastat bort dem. Uppenbarligen hade jag inte det.
Skorna fick följa med till skolan. Jag slängde skorna i tvättmaskinen och sprang upp till klassrummet, loggade in på nätbanken och gjorde lite uträkningar hit och lite uträkningar dit.

Min ekonomiska situation är verkligen ingenting att skratta åt. Jag får nog glömma att pierca min rook i Estland (om det inte kostar typ 10€, vill säga).
Jag önskar att jag visste hur FPA kommer göra i maj. Kommer de vara villiga att ge mig fullt belopp? Halvt belopp? Inget belopp alls? Att leva i total ovisshet är inte det minsta kul.

Jag gick till Ica med Micke. Det var sol och hundbajs vid vägkanten och orimliga mängder blåsippor. Jag fotograferade ett träd. Och köpte cigaretter (det är min högsta prioritet för tillfället. Jag skiter fullständigt i om jag har råd att köpa mat, bara jag får röka).

Väl hemma värmde jag på maten jag inte orkade äta tidigare. Och babyspenat och pesto och körsbärstomater och lite cappucino på. Åt ute på trappan i sällskap av Annelie och Liv. Ringde Fong. Han är en pålitligt humörhöjare.

För tillfället har jag beslagtagit Annelies dator. Ibland kan man känna ett begär att blogga, men när man väl sitter och skriver, märker man att man egentligen inte hade något intressant att berätta.

En skum sak som har hänt idag dock, är det att min orkidé har tappat alla sina blommor. Det här gör mig lite nervös. Vad håller den egentligen på med?

Inom en snar framtid ska jag bänka mig mellan mina goda vänner och korka en Rekorderlig Mansikka-Lime cider. Jag hade hunnit inhandla alkoholen innan jag upptäckte min ekonomiska missär, så det finns ju inte så mycket annat att göra åt saken, än att dricka upp alkoholen.

Nu ska jag i väntan på den första cidern ansluta mig till sällskapet i köket. Hej så länge.

Money, honey.

Jag har hört att allt är väldigt billigt i Estland. Således fick jag en väldigt fix idé idag.
Jag tänkte, att kanske det kunde vara ett smart drag att pierca sig om man nu ändå är där?

Ända sedan jag senast piercade mig, har jag planerat den nya, men det har ännu inte blivit av.
Jag var ju väldigt, väldigt nära tidigare under våren, men till min olycka lyckades en kompis avleda det hela.

Nåja, ämnar i alla fall spana in priserna på ställen när jag väl är på plats.
Hemma, vid Valhalla Tattoo & Bodypiercing lär de pierca en rook för ca. 35-40€.

Det återstår att se.
Kanske att jag återvänder till ön, ett hål rikare. Hoppas.

I've got news for you.

Inte förstår jag varför all text i senaste inlägget blev centrerat, och inte bryr jag mig heller.

Back in the days, i snickeriet, hade vi alltid radion påslagen. På det viset uppdaterades jag med nyheter, flera gånger om dagen. På sommarlovet, när jag jobbade vid restaurangen, läste jag dagstidningen varje dag.
Efter att jag flyttade till Gotland har jag knappt ens rört en dagstidning. Någon enstaka gång har jag bläddrat igenom DNs kulturdel, men det är allt. Jag lyssnar heller aldrig på radio, eller ser på tv. Detta har förstås resulterat i att jag ligger väldigt efter, vad gäller nyheter världen över. Detta blev jag medveten om igår, när min kära farmor ringde.
Så jag bestämde mig för att det fick vara nog. Medan vi fikade i förmiddags lusläste jag Gotlands Tidning. Jag blev inte glad.

På ledarsidorna skriver Karin Rebas om Den lurade ungdomsgenerationen, och jag inser att jag tillhör den; åttiotalisterna. Jag citerar:
Åttiotalisterna är en lurad generation, den första som inte kan räkna med att få det bättre än sina föräldrar.
Garantier och åtgärdsprogram räcker inte långt, när grundproblemet är att tidigare generationer har byggt trygghetssystem som skyddar dem själva – och som utestänger de unga.

Jag läste även om Nordkoreas långdistansrobot. Och jag undrar i mitt stilla sinne; vad håller de på med?

Den lurviga och mansikka-mössan.

Jag vaknade med ett ryck av att min telefon pep till. Jag drog på mig lite kläder och klev ut genom dörren. Annelie klev ut genom sin dörr samtidigt. Ellinor kom också ut och så gick vi till skolan och fikade.
.

Efter ett tag förflyttade vi oss till Sockerbitens trapp. Trappan vi har hängt vid de senaste dagarna. Annelie hämtade filtar och kuddar och vi drack cappucino och skrev vykort och spelade Fia med knuff.

Efter ett tag kom Castro förbi. Han bjöd oss på fest.
När vi spelat klart, hoppade vi in i Castros bil och begav oss till Slite. På vägen dit upptäckte jag att Castro har god musiksmak.

Vi kom till Slite vid tre. Annelie, Ellinor och Sara gick till systemet, men jag är fortfarande bara ynka nitton år, så jag gled in på apoteket under tiden. Jag brände 300 spänn på krämer med hög SPF. Cool!
Fikade vid Humle & Dumle. Godaste latten jag druckit på länge, måste jag faktiskt säga. Vi köpte naturgodis vid Konsum (bananachips med yougurtöverdrag is the shit!), och sedan åkte vi hem.
.
Väl hemma igen fortsatte vi softa på trappan.

Jag trädde mansikka-mössan över huvudet idag för att slippa solsting. Jag har nu officiellt dumpat regeln om att man bara får ha på sig mansikka-mössan när man är krapula. Jag har även fått en hel del fräknar i ansiktet.
Och faktumet att jag stötte på en söt lurvig mask idag måste tilläggas! Det var den sötaste masken jag någonsin skådat! Det kittlade så skönt när den lurviga kröp längs min arm. Den var faktiskt sötare än Nils' och min mask Tuula (det gör ont att säga det, men det är sant).
.
School.

Nu borde jag gå hem och äta. Det slog mig att allt jag ätit hittills idag, är mackor. Mackor lever man inte länge på. Inte ens om det är så goda så man nästan dör när man äter dem.

Dessutom har jag ju inhandlat en sprillans ny Cosmopolitan, som ska lusläsas. Mums!

Mer mat.

Varför måste man äta mat? Kan inte någon bara uppfinna ett piller som man kan slänga i sig? Jag blir galen!

Alltså, egentligen blir jag inte galen på maten,
utan på Micke.
För att han står och gnäller i dörren och vill att vi ska gå till Markan för att han är hungrig.
Han är precis som ett litet barn. Som jag är mamma till. Herregud.

"Du äter kanske fortfarande pizza" och monsterspindlarnas återkomst.

... så vi promenerade till Statoil. Det var vår i kvällsluften och jag och Micke funderade över svenska och finska traditioner och seder och en hel del brasor.
Vi anlände till Statoil en kvart innan stängningsdags.

Vi hittade varsin film, plockade på oss Coca-Cola, godis och snus och ställde oss i kassan. När kassabiträdet frågade efter mitt personnummer förstod jag ögonblickligen att det skulle bli problematiskt och komma att ta tid (läs: det gör ofta det om man inte är svensk).
Efter några om och men fick Micke hyra båda filmerna, men jag betalade förstås den ena.

På vägen tillbaka till skolan, rättare sagt; på infarten till parkeringen, fick Micke syn på en stor, jävligt äcklig, fet, svart, hårig spindel. Och när vi började se oss om, var där hur många som helst! Värsta spindelinvasionen! Det började krypa under huden på mig. De var så otroligt obehagliga!
Efter mörkrets inbrott, hade det blivit lite småkyligt i luften, och spindlarna var långsamma och liksom... sega på något vis.
Blä! Hade glömt bort hur sjukt stora alla insekter är här på ön. Hade nästan inbillat mig att jag sluppit dem för gott, men nu visade det sig att de var tillbaka.

Vi tog skydd mot spindlarna inne i skolans lunchrum. Jag värmde ännu en pizza. En Coca-Cola slank ner medan vi väntade på att ugnen skulle bli varm, och sedan på att pizzan skulle bli färdig.

Vi bänkade oss i klassrummet och slängde i "Patrik 1,5" i dvd:spelaren.
Pizzan försvann fort och ännu en Coca-Cola intogs. Sedan även lite saltlakrits och choklad.
Och filmen var fin! Sevärd, verkligen! Josefin gillar (läs: är kär i Gustaf Skarsgård).

Rätt som det var, loggade jag in på Facebook (läs: för att spana in den där magikern), och där var min amerikanska vän Jason som jag inte pratat med på flera månader. Jag blev så glad!
Om man har vänner bosatta på andra sidan jorden, är det ibland till ens fördel att vara vaken mitt i nätterna (och dessutom inloggad på Facebook och dylika ställen).
Det visade sig också att min engelska inte är så rostig som jag gått omkring och trott. Vilket också är bra med tanke på den här unga mannen som smugit sig in i mitt liv igen.

Nu är klockan mycket. Någonstans i fjärran kan jag höra något som ropar. Det är min säng, på andra sidan parkeringen. Jag ska nog göra mina lakan sällskap nu.
Och den där magikern som även besöker mig i Drömmarnas Rike.
SO LONG SUCKERS! (Jag skojade bara.)

Lortgrisen och magikern.

Jag lade mig redan klockan elva igår kväll och somnade bums. Klockan två vaknade jag av att någon drog igen ytterdörren, försiktigt. Med ens var jag klarvaken och noterade illamåendet som hade tagit min lilla kropp i besittning.
Tänkte på den där kiwin jag tagit en tugga av, varefter jag kastade den i soporna för att den smakade konstigt. Kissade och försökte förneka illamåendet och lade mig igen. På mage utan täcke. Det var bastuvarmt i sovrummet.
Det här är något jag inte alls förstår eller behärskar, för temperaturen i mitt sovrum ligger på 17 grader, men när jag vaknar svettas jag som en gris. Någon läsare som förstår sig på?

Nåja. Vid niosnåret vaknade jag av en underbar doft som letade sig in i mitt sovrum. Doften av stekt korv. Magen kurrade. Jag drog mig en timme. Njöt av känlsan att kunna ligga under täcket hur länge som helst. Till sist tog hungern i alla fall över och jag klev upp.
Efter frukosten gjorde jag te och gick ut på trappan för att göra Julia och Jonas sällskap. Det var mulet, men varmt.

När jag senare, efter duschen, hade fått på mig underkläder, upptäckte jag mig själv i spegeln. Jag sträckte på mig och betraktade min halvnakna kropp.
Ni vet, ofta finner man ju en massa skavanker och saker som inte är helt okej på ens kropp. Men idag var en sådan där dag när jag granskade mig själv naken, utan att finna ett enda fel. Jag är vacker. Vacker och helt perfekt.

Resten av dagen har jag vigt åt brevskrivande. Jag ligger ju lite efter, som ni säkert tidigare har förstått. Jag har även pratat med min farmor i telefon och intagit en delekat vegetarisk pizza, samt druckit en hel del kaffe.


Och när jag senare loggade in på Facebook, låg ett litet privat meddelande i min inbox. Ett sånt där meddelande som får en att vilja skrika rakt ut nästan trilla av stolen av lycka.
Och jag är så otroligt glad över att den här unga mannen återigen är en del av mitt liv.

För tillfället huserar jag vid två datorer i datasalen. Jag är väldigt bra på att vara både vänster- och högerhänt, samtidigt, har jag kommit fram till.
Jag har sprungit omkring barfota i skolbyggnaden sedan i eftermiddags. Golven är ju inte rena, precis, kan jag meddelade för de läsare som intresserar sig för detta faktum. Mina fötter är nästan svarta. Jag får ta och unna mig ett omfattande fotbad ikväll. Plocka fram fotfil och dylikt.

Men först ska jag tillsammans med min klasskompis Micke, promenera till Statoil för att köpa snus. Och Coca-Cola. För jag suktar nu. Det vattnas i min mun när jag tänker på denna underbara, kolsyrade dryck. Lite konstigt med tanke på att detta absolut inte är en krapulantisk dag.

Lortgrisen: You know, I can't stop thinkin' about you.
Magikern: That's probably the reason why I think about you too you know.

De stora stunderna i Lilla Livet.

Ön drabbades av värsta värmeböljan igår.
Jag och Julia gick ut redan efter att vi hade ätit frukost. Vi satt på trappan i solen i ungefär två timmar. Drack kaffe och hann röka oändligt många cigaretter. Varken skor eller tröja hölls på. Om vi inte skulle ha tagit dem av oss skulle vi ha smält som isglassar i solen.
Jonas, Micke, Annelie och Ellinor joinade. Vi ringde Liv och när hon anslöt, promenerade vi till Ica för att köpa glass.
.

När vi kom hem igen, lagade jag mat. Sedan hade jag och Annelie premiär för äta-ute-säsongen. Det kändes precis som sommar. Det var en sådan där stor stund i det lilla livet. Ett ögonblick man aldrig glömmer. Den där känslan av att man är på rätt plats vid rätt tillfälle. Perfektion.


Jag bjöd flickorna på cappucino och vi spelade Fia med knuff. Jag ville aldrig att dagen skulle ta slut!

Lite senare gick jag bort till studion och träffade Linn. Det var kul! Och intressant att se hur det går till vid en inspelning. Och duktiga musiker! När sången träffade hörselcentrum i min hjärna reste sig allt hår på hela kroppen.

Resten av kvällen gick jag omkring och nynnade på den där melodin...

I was too deep, can't let you call me, just jump in.

I brist på människor som är medvetna om alla saftiga detaljer angående mitt liv innan Gotland, ringde jag upp min kompis Nils. Tänkte fråga om han ville röka en cigarett tillsammans med mig efter att han slutat jobbet.
Det var tur att jag inte ringde senare; Nils var på väg ut från Fårösund, men till min lycka vände han om för att göra mig sällskap för en liten stund.

Jag gick ner till parkeringen och hoppade in i bilen. Öppnade en till öl och berättade.
Om min frustration,
om min saknad,
om min vilja att gråta.
Jag berättade om det faktum att jag inte kan gråta.
Att jag inte kan sova.

Vi tände varsin cigarett. Nils skulle starta bilen. Det gick inte. Han försökte igen. Det gick fortfarande inte.
Som tur var, var Linn i närheten, och dessutom på väg hem, så allting ordnade sig!

När Linn och Nils hade åkt, begav jag mig återigen till datasalen. Någonting blinkade. En konversationsruta och en barndomsvän och f.d. granne. Som också piggade upp.

Fredagkvällen slutade alltså inte i den självdestruktivitet jag hade förutspått.
Things are change for me, but that's okay, I feel the same. I'm on my way.

Tung frukt.

Ingen Omission inatt inte. Nej, inatt färdas jag längre genom tiderna än så.

Jag stannar till
vid den där sista natten bredvid den där mannen T i Ingenstans.
Vid en natt när jag spydde rödvin i snön framför trappen.
Vid telefonsamtalet när jag fick veta att pappa var död.
Vid den där natten när jag berättade för den unga mannen på andra sidan jorden att jag älskade honom.
Vid en morgon när min katt Mercedes hoppade upp på kudden och väckte mig.
Vid en underbar dag på restaurangen.
Vid en vacker kväll vid stranden i Ingenstans.

Jag stannar till i mörkret och fukten under tunga äppelträd som bär en söt doft av frukt.
Och mycket, mycket längre
än så.

I will put some RED (<3) on.

Det är fredag kväll i Fårösund. Jag dricker jättegod öl i min ensamhet och suktar efter sällskap.

Jag har lyssnat på pepp-musik i ett desperat försök att pigga upp mig själv. Det gick inte så bra som jag hade hoppats.
Jag har sänkt öl och skummat igenom oändliga diskussioner på Facebook (mina egna diskussioner med andra).

Dagen har varit sjukt härlig.
Den inleddes i hallen med en av de bästa vännerna,
och jag antar att den slutar någonstans här.

Där emellan har jag invigt min vårjacka, sett på film och lyssnat på musiker in action, ätit påsklunch och glidit omkring i en bil med nervevade rutor. Käkat glass vid hamnen, vinkat av Johan, druckit kaffe, umgåtts med Nils och Samuel, druckit mer kaffe, druckit ännu mer kaffe, pratat med morbror, handlat, skrivit kylskåpspoesi, druckit kaffe, ätit pizza, sett på film, druckit öl.
Och det coolaste; jag hörde en vän skratta på ett nytt sätt! Ett sätt jag aldrig hört vännen skratta på förut.
Det var helt otroligt och jag höll på att börja grina för att det var ett sådant vackert ögonblick.

Jag har blivit bjuden till Helsingfors några dagar i sommar.
Jag skulle vilja vara där NU, i detta ögonblick. Jag är nästan beredd att offra min högra hand för att få vara där.
Men icke!
Här sitter jag, i Fårösund, en fredagkväll. Utan någon som helst att umgås med. Ja, här sitter jag och dricker öl i min ensamhet. Jag är för trött för att ta mig an något större projket, men för pigg och för rastlös för att gå och lägga mig. Så jag sitter här och sänker öl efter öl och skriver meningslösa blogginlägg just för att jag inte har något bättre för mig. Inte har jag någonting att berätta för er heller.

Jag önskar att jag fick se en människa i ögonen. En människa som vet vad som hände innan Gotland.

Knas!

Det är helt otroligt. Allt det här. Ni vet, magikern jag nämnde i det tidigare inlägget. Also known as Pacey (Prince Charming = P.C. = Pacey).

Jag kunde inte sova igår. Jag låg nerbäddad i sängen redan klockan elva. Det gick inte. Att somna, alltså. Av någon mystisk anledning började jag tänka på den där magikern, Pacey, som jag sovit bredvid utan att ligga med.
Jag började tänka på den där sista natten han sov över hos mig.

Vi hade lagt oss vid midnatt, Pacey hade somnat fort, varefter han började snarka. Jag var inte ett dugg trött och det var varmt i Paceys säng. Jag klev upp och gick och lade mig i min egen säng.
- Where did you go? mumlade Pacey i kudden.
- Ti min säng, jag kan int sova. De e varmt å du snarkar, svarade jag.
- Ai, sori.
- It's okay.
Men efter ett tag blev jag rastlös. Jag törstade efter uppmärksamhet. Jag kände ingen lust att sova alls.
Ovanför min säng, fanns en hylla. På hyllan stod ett litet, mjukt prydnadsfår. Plötsligt fick jag ett sinnessjukt infall, sträckte mig efter fåret och kastade det på Pacey. Genom det dunkla rummet kunde jag se honom treva efter det.
- What is this? frågade han.
- Ett får!
- A sheep? What the fuck... honey, I think you need to get some sleep now, really.
- Men ja e int trött alls!
Pacey svarade inte. Jag satte mig upp i sängen. Drog demonstrativt på mig ett par mjukisbyxor.
- What are you doing?
- Ja ska gå ut å rök.
- Good, go get some fresh air. And drink some milk on your way back, it'll help you relax.
Jag gjorde som magikern sa; rökte min cigarett och drack ett glas mjölk på vägen tillbaka till sovrummet. Kröp sedan ner bredvid honom igen, och otroligt nog somnade jag efter bara en liten stund.

För en halvtimme sedan loggade jag in på msn. Jag hann inte ens se vilka som var online, innan en liten ruta i högra hörnet ploppade upp. Yes, people, that's right!

Pacey säger:

Dance, dance, dance!

.

Helt vansinnigt. Medan vi pratade med varandra, var jag bara tvungen att läsa gamla dagboksanteckningar, och det visade sig att den 2:a april förra året, tidigt på morgonen, åkte Pacey tillbaka till Helsingfors. Förstår ni vart jag försöker komma?

Men han är ju trots allt magiker...

Beautiful garbage.

Pro är latin och betyder för. För och emot, liksom.

Efter att Katarina hade åkt, tog jag en liten promenad. Med en chockrosa påskfjäder i ena handen och en cigarett i den andra. På min högra sida promenerade en vän.
Vännen sa
Jag gillar inte att konversera med hjälp av språket

Jag sa ingenting, men jag tänkte på viljan att beröra människor. Utan att säga ett ord. Att lyckas beröra, utan att öppna munnen.

Jag vet inte om jag är någon hejare på kroppsspråk.

Men jag har ett litet behov av att visa min tillgivenhet gentemot människor jag tycker om, genom att röra vid dem.
Jag vill placera mitt pekfinger mot den varma, mjuka huden på baksidan av roten till en snaggad skalle.
Jag tvinnar mina flickkompisars långa hår mellan fingrarna.
Jag lutar mitt huvud mot en knotig axel, låter min hand värma det känsliga området precis ovanför knät.
Tillåter mina läppar försiktigt nudda en tunn, tunn tinning.

Två unga män har sagt till mig,
att jag är den första kvinnan de sovit tillsammans med, utan att ligga med henne.
You’re the first girl I slept with, without sleeping with her.
En magiker och en fotograf. Den ena kastade jag ett litet prydnadsfår på, och på den andra kastade jag ett bananskal (samband här?).

”I crashed and burned at your feet” är precis det jag skulle kunna göra just nu. Jag svämmar över av allt. Jag klarar inte mer. Det finns så mycket som jag behöver få utlopp för. Känslorna samlas allesammans i magtrakten och börjar vibrera.
Om här fanns en klippavsats i närheten skulle jag knappast tveka inför att kasta mig utför. För man ska trots allt dö när man är som lyckligast. Jag är inte självmordsbenägen, jag är bara lycklig.
Lycklig och känslomässigt överbelastad.

Samtidigt som jag känner en oerhörd längtan efter våren i Ingenstans med de människor jag växt och formats tillsammans med, vill jag aldrig åka härifrån.
Samtidigt som jag önskar mig en pojkvän vars hupparin jag kunde glida omkring i, är jag rädd att jag glömt bort hur man gör. Det enda jag för tillfället minns, är hur förfärligt ont det gör när man ska ta farväl och i ren förtvivlan söker sin älskades mun, men den man älskar gråter och säger att det bara blir värre om man hittar den, att man nog borde låta bli att leta.

Det är som om alla texter jag vill, och borde skriva, försöker komma ut samtidigt, och det kan ju inte sluta bra. Så jag låter nog bli. Sånt här är väl det sista man vill se i en blogg.

Precis som om någon annan skulle ha sagt det.

.

What am I gonna do now the games up?

Can't get her off that's kinda rough

She better not tell my mates today

So baby tell me now

Do I need to measure?

'Cause I'm feeling under pressure

I'm just hoping that the fear will go away

Don't wanna be a fake

.

Can you tell me?

Imorgon kommer författaren Katarina Kieri hit och hälsar på.
Och här kommer en (OBS!) råverision av en översättning på en grymt härlig vårlåt:

Du kommer ha så många relationer i livet
Bara en eller två kommer hålla
Du kommer gå igenom en massa smärta och flera strider
Sedan vänder du ryggen till och de har försvunnit så fort

Så håll fast i dem som bryr sig på riktigt
I slutänden är det bara de som är kvar
När du blir gammal och börjar tappa ditt hår
kan du berätta för mig vem som fortfarande bryr sig då?

På en mmm bop är de borta
Plantera ett frö, plantera en blomma, plantera en ros
Du kan plantera vilken som helst av dem
Forsätt plantera tills du ser vilken som växer
Det är en hemlighet som ingen vet

Kan du berätta för mig? Natten kom, men du vet inte.
Kan du berätta för mig? Du säger att du kan, men du vet inte.
Kan du berätta för mig vilken blomma som kommer börja växa?
Kan du berätta för mig om det kommer bli en tusensköna eller en ros?
Kan du berätta för mig vilken blomma som kommer börja växa?
Kan du berätta för mig? Du säger att du kan, men du vet inte.

Nu ska jag bege mig över parkeringen, hem. Jag ska sova. Sova.
Men lämna gärna en kommentar om ni vet vilken låten med stort L är (mamma och näst äldsta systern har ett litet försprång p.g.a. konversationer över msn).
Godnatt!

"Det finns inget varmare, än riktigt kalla händer."

Ella höll Öppen Scen ikväll. We were so there!

Jag vet inte när jag senast sjöng på scen?
I somras, på den bästa personalfesten någonsin, spelade och sjöng Filip och jag Jason Mrazs I'm yours (eftersom Radio Nova hann spela låten tre gånger under ett arbetspass, och detta under hela sommaren). Det var senast jag avsiktligt sjöng inför en folksamling.

Ikväll klev jag upp på en pall intill Julia och sjöng Rakkauden haudalla.
Julia hade velat att vi skulle sjunga sista stycket i stämmor. Vi försökte tidigare under kvällen, men det gick inte alls.
Och det är så konstigt, för Fong och jag brukar alltid sjunga i stämmor när vi sjunger tillsammans (and I can tell you; vi sjunger ofta tillsammans), och då går det alltid så bra! Vi sätter allt som oftast alla toner, båda två. Men ikväll gick det inte.

Liv tyckte i alla fall att våra röster gjorde sig otroligt bra tillsammans. Det uppskattas! Tack Liv!

När applåderna ebbat ut och Julia återgått till att vara publik, läste jag texten jag publicerade här igår; Flickan som sköt sig själv i foten.
Det gick bra. Jag var torr i munnen, men rösten var precis som jag ville ha den. Och texten i sig själv, fungerade bättre som uppläsningstext än vad jag trott att den skulle göra.
Jag fick fin respons på den, dessutom. Riktigt fina kommentarer! Jag gillar! Mycket! Tack tack tack alla underbara människor!

Dessutom fick jag tre dikter i mitt block. Dikter som rörde och berörde. Det var som om jag blev både kall och varm, samtidigt, i magen, när jag läste dem.

En sjukt bra dag alltså! Fy fan vilken lycklig människa jag är!

Han gick så på det.

Imorse ringde jag min bästa kompis; Fong.
Han blev glad över att jag hörde av mig. Jag replikerade att jag hade någonting att berätta, och frågade därefter om han hade tid att prata en stund.
- Ja. Ja! Absolut! Har det hänt någonting?
- Öh... ja-a... det kan man väl lugnt säga.
Jag höll mig gravallvarlig. Jag smet ifrån massorna på terassen, för att undvika att bryta ihop av gapskratt. Ett sjukt aprilskämt låg förstås på lur. Och han gick på det! Han gick in för denna händelse till 100%! Jag hade aldrig trott att han skulle gå på det!

Jag hade berättat om mitt påfund för Julia, och när jag sedan anslöt mig till sällskapet igen, med Fong fortfarande hängande på tråden, fick jag ögonkontakt med henne.
"Han går sååå på det!" mimade jag till henne. Då kunde jag inte hålla mig längre. Jag brast ut i det största fnisset ever! Fong började skratta för att jag skrattade, och mellan skrattsalvorna frågade han;
- Vad är det?
- Åh! Jag tycker så mycket om dig! kved jag.
- Jag tycker om dig också!

Psykbryt?
Jag blev tvungen att abrupt avsluta samtalet, eftersom jag skulle gå på möte, men jag lovade min vän att ringa upp igen när han hade kommit hem från jobbet.

Klockan tre, svensk tid, ringde jag upp.
- Två timmar efter att du hade ringt, kom jag på att det var första april, var det första han sa.

Jag kan hålla med om att det kanske inte var det snällaste skämtet, men det var kul! Det tyckte faktiskt Fong också. Dessutom vet jag nu, att när det händer, riktigt på riktigt, är min vän en klippa.

En lugn klippa,
som får mig att ta mig samman
även i de värsta av kriser.