Nattliga sysselsättningar.

Upphovskvinnan till en av mina favoritböcker, Katarina Kieri, besökte Skrivarlinjen veckan innan påsklovet. Medan jag i iver hoppade upp och ner på stolen, berättade Katarina hur det hade gått till när ungdomsromanen Dansar Elias? Nej! föddes. Allting hade börjat med en påtaglig dröm.

Jag tänkte på det där i går kväll. Tänkte att, varför inte låta en berättelse ha sin begynnelse i en dröm?
Förvisso upprätthöll jag ett omfattande litterärt projekt, som faktiskt baserade sig på en dröm (en dröm man drömmer när man sover), från det att jag var elva år, fram till att jag var fjorton. Jag tycker nu att hela grejen är lite pinsam, så vi lämnar det tills vidare.

Jag vaknade imorse klockan fem. Regnet dundrade mot plåttaket, men utöver det var det tyst som i graven.
Jag är vanligtvis inte den som vaknar på natten. Jag sover oftast som en stock, nästintill omöjlig att väcka.
Men imorse klockan fem vaknade jag. Jag var glad för att det regnade, för det har det inte gjort på länge, inte ordentligt i alla fall.
Jag hade drömt om min familj. Även pappa. Det gjorde mig också glad, det var väldigt länge sedan jag drömde om honom.
Men där var någonting annat i drömmen också. Någonting påtagligt. Någon. Någon verklig. Någon jag inte ville glömma.

Så jag klev upp. Drack ett glas vatten och gick ut. Tände en cigarett för att komma i stämning. Lyssnade på regnet.

Sedan lade jag mig i sängen och skrev. I en timme. Tänkte att om jag låter det ligga och gro ett tag, kanske det växer fram någonting vackert.
Som en ungdomsroman som fick sin början i en dröm.