Minnen från i somras.

Jag minns. Oja, jag minns. Jag minns den där morgonen när jag yrvaket letade efter min telefon som skrällde någonstans.
- Hej, jag är på väg hem till dig, jag tänkte bara ringa och höra om det är okej?
- Jo, jovisst, låt mig bara klä på mig först.
Så jag klädde mig, i ett simpelt vitt linne och en svartgrårandig kjol. Jag gick ut på trappen. Morgonhunger i min mage och kolmonoxid och tjära i mina lungor. Jag såg hans bil nere på vägen. Jag klev barfota ner på gräsmattan, som fortfarande var lite fuktig av dagg. Min älskade Fong. Min bästaste, bästa vän klev ur bilen och jag flög rätt i famnen på honom. Han kramade mig hårt och länge och jag blundade och njöt av hans doft.
Det var solförmörkelse den förmiddagen, ljuset var dunkelt och det kändes som om jag hade någonting i ögat. Jag minns. Oja, jag minns. Jag minns att jag bjöd på kaffe. Och jag minns att han berömde mamma för trädgården, berömde den för att den var så vacker. Mamma strålade och vi satte oss bilen och till tonerna av Audioslave begav vi oss till stranden.
Det var sista gången jag besökte stranden den sommaren. Vi klev ur bilen och det var folktomt, så när som på oss. Vi bredde ut en filt i det gula, torra gräset och han tog av sig tröjan. Han hade med sig jordgubbar. Vi låg och pratade. Om allt om ingenting. Om barndomen och framtiden, samtiden. Om det som vi delat och det som vi kommer dela. Om livet och om döden. Om Gotland och om Italien. Om julen, vintern, snön.

Jag bestämde mig för att simma. Fong tyckte jag var galen. Jag försökte övertala honom, men han vägrade. Han tyckte att det var för kallt.
Jag gick ner till vattnet, badlakanet över högra armen. Jag vadade omkring bland lena stenar, spigg och jag funderade. Kisade mot solen och tänkte. Tänkte att det var sista gången. Kastade ett öga bort mot min vän och han betraktade mig från filten i det gula gräset.
Vågorna var lugna, jag skrev ett namn i sanden. I den våta sanden skrev jag ett namn. Stora bokstäver. Det fick stå kvar.

Jag klädde av mig, försiktigt. Hade bikinin under den gröna tröjan och shortsen. Med lätta kliv tog jag mig ut i havet. Ut mot oändligheten. Behagligt och helt underbart.
En stor fisk simmade runt mina ben, vattnet var glasklart. Fong påminde mig ropande att jag var galen. Jag simmade ut en bit, tills jag visste att jag inte längre bottnade. Och jag såg mig omkring. Såg mig omkring och jag kisade mot solen och tänkte. Tänkte att det var sista gången. Tänkte att det som är sista gången ibland är helt outhärdligt smärtsamt, men att det finns tillfällen då den sista gången kan vara helt underbart fantastisk. Att det var besynnerligt egentligen.

När jag väl kom upp ur vattnet klädde jag mig fort, vinden var kall. Men även om vinden var kall, var vågorna lugna, jag hade skrivit ett namn i sanden. I den våta sanden hade jag skrivit ett namn. Stora bokstäver. Det fick stå kvar.