Jag hittade en massa, massa blommor. När jag först fick syn på dem, hamnade jag i något sorts chocktillstånd. Jag stelnade till. Stirrade på blommorna. Hakan tappade jag i backen. Jag stod så en stund. I solen och den varma vårvinden och stirrade på blommorna. Det var som om de stirrade tillbaka. Jag sneglade lite åt alla håll för att se efter om någon hade lagt märke till min reaktion på blommorna. Inte en kotte så långt ögat kunde nå. Jag hämtade andan, och traskade vidare. Det var ett sällsynt och fint ögonblick.
1 kommentar:
Vilken vårkänsla man får av den bilden. Härligt!
Skicka en kommentar