Hemskheter kryper upp, nerifrån, underifrån.

Sov tungt och drömlöst. När jag vaknade var det ljust och jag hade för en liten stund glömt det hemska. Åt vaniljyoghurt och traskade iväg till skolan utan jacka.

Det visade sig att skrivarlinjen blivit lärarlös för en stund.
Det hemska kom krypande underifrån. Pulsen steg från cirka 90 till 112 bmp.
Jag ringde ett samtal.
Inte ens meningen jag är inte arg, fick mig att må bättre. Kräket bubblade och ville ut. Ut, ut, ut.

Senare i datasalen lekte solkatter över väggen.
Jag visste ju.
Blickade ner mot parkeringen.
Jag visste ju, sa jag ju.
På ostadiga ben tog jag mig ner till kafeterian.

Det känns som det känns. Lite bättre visserligen efter att ha pratat om det, öga mot öga.

Nu ska jag äta lunch.
Trä mina fula solglasögon över mitt face.
Med Lady Gaga i öronen ska jag läsa Swede i bilen på väg till Visby.
Nästa två uppläsningar infaller den 26:e mars.
Det är affisherna till dem som ska upp.

Vi hörs.