Produktiv? Ja visst!

För några timmar sedan, i sängen, funderade jag över varför jag mår som jag gör. Varför jag glidit omkring och mått hemskt bra, och mittiallt bara sjunker humöret och allt och jag vill bara lägga mig ner på marken och somna in. I en djup sömn.

Skrev jag tidigare om det faktum att jag inte skrev? Att poeten i mig liksom torkat ut för ett tag och inte ens förmådde knysta fram ett litet, litet ord ens? Skrev jag om det, här i bloggen?

Nå väl, till saken hör att jag fick värsta rycket förra helgen. På lördag kväll var det någonting som utlöste en flodvåg av inspiration. Orden bara välde över mig. Det var helt otroligt! En idé ledde till en annan. En text ledde till en annan. Ur komposten växte någonting vackert upp.

( Du ska ha tack. Ja, det ska du. Tack vare dig, fann jag inspirationen. Du var med och utlöste detta. Denna flodvåg. Och kanske du även finner någonting väldigt komiskt i det här lilla textstycket om du ser efter riktigt noga. )

Jag fattade pennan och började producera. Text, efter text, efter text. Linjerade papper fylldes till bristningsgränsen och även våra gästlärare, Malin och Pauline, hade väldigt givande skrivuppifter.

Människor som inte skriver, förstår inte hur tungt det faktiskt är. Hur matt det gör en. Hur trött man blir av att skriva, skriva, skriva, skriva.

Jag är nästan uttömd nu. Mycket finns ännu kvar där inuti, och mycket finns att beskåda i diverse skrivblock. Jag är glad över att det kom ut. Över att det faktiskt fanns så mycket där, även om jag inte trodde det till en början.
Detta är anledningen till att humöret ligger och skvalpar på Östersjöns botten. Det ligger där för att jag har producerat som ett tok. Uppmärksam på varje skiftning i meningarna, innebörderna. Mån om att dölja hemligheter bland orden, raderna. Förvränga verkligheten. Ljuga mig blå, bara för att vara kapabel till att berätta sanningen.