Livet rusar fram i allt för snabb hastighet. Jag blir åksjuk, behöver kräkas. Mitt lilla huvud klarar inte av allt detta. Min seniga, klena, mjuka kropp klarar inte av alla dessa omställningar, alla krav som står och bankar på dörren.
Jag ropar.
- Vänta! Stanna! Jag vill kliva av här! Jag måste av! Jag måste kräkas!
Men Livet stannar inte. Livet rusar vidare och jag blir yr, jag klarar det inte.
Allt jag vill, är att stanna, för bara en liten stund. Bara stanna. Kliva av, kliva ut i den kyliga nattluften ett tag. Andas, känna efter. Njuta.
Men det hinns inte med. Blodet har mjuknat. Återgått till vad det ska vara. Återfått sin sanna färg. Sin färskhet. Det lugnar. Blodet som rusar, pumpar, får kroppen, lemmarna att svälla, pulsera. Varmt, varmt, varmt. Ont, ont, ont. Men jag lugnar mig.
Ett dygn har allt för få antal timmar. Det finns hur mycket som helst jag måste hinna med, och jag undrar; när ska jag ta mig tid att sova?
Jag undrar; när kommer blodet ta sig upp genom strupen, ut genom munnen?
Det enda som just nu skulle få mig att inse att jag inte kan fortsätta på det här sättet.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar