Havet och alla oskrivna brev.

På hösten skrev jag en hel del brev. Sedan årsskiftet har jag skrivit kanske... tre stycken?

Jag mår illa av det här. Jag känner mig dålig. Som en dålig dotter, dålig syster, dålig vän... Det gör mig illamående. Försätter mig i ånger.
Under dagarna tänker jag ofta "oj! Det här ska jag berätta om i brevet till -".
Tre brev har jag skrivit. Tre.
Fy fan.

Jag har tänkt på havet.
Östersjön, Kvarken.

Det är som om havet är ogenomträngligt.
Som en hög mur. Omöjlig att ta sig igenom.

Varje dag tänker jag på mina systrar, min mamma, min systerdotter och min bästa vän. Varje dag. Men det som händer i Ingenstans, det som händer i platta, vackra Österbotten; det bekommer mig inte. Inte ett endaste dugg.

Här, på Gotland, av alla ställen, är min värld.
Här lever jag mitt liv.
Här har jag hittat en egen, helt underbar, surrogatfamilj (parentes här för att undvika missförstånd: ingen kommer någonsin kunna, på något vis, ersätta min familj). Det är här jag blev påmind om, vad vänskap är. Vad vänskap innebär.

Ibland.
Känns det som om
livet innan Gotland,
bara är ett bleknande minne.
Som kanske inte ens är mitt.
Ibland
känns det som om;
ett liv innan Gotland,
aldrig ens har existerat.