Det är sådana här dagar man förargar sig över att man röker.

Den coolaste känlsan som finns, är när man vaknar, förskräckt, av att man är på väg att ramla ur sängen.
Det var dock inte den känslan som väckte mig imorse; jag ryckte till när klockan ringde. Beskådade den uppseendeväckande kalufsen i spegeln. Kunde med hjälp av plåttaket förstå att det blåste ordentligt utanför.
Tassade naken fram till fönstret, stack in fingrarna mellan bladen i den nedvinklade persiennen. Den angränsande. Utanför var det vitt. Bara vitt. Jag förstod, absolut, ingenting.
Med balansen i oskick, drog jag på mig underkläder, gläntade på dörren.
Ett mystiskt mörker, fyllde Julias sovrum och köket. Tre långa kliv senare insåg jag att fönstrena som vätter mot skogsdungen, var helt igensnöade.

Borstade tänder och tvättade drömmarna ur ögonen. Drog på mig jeans och tröja. Julia dök upp. Missnöjd. Jag minns inte exakt vad hon sa, men det var någonting bra, någonting passande.
Vi gick till frukosten. Julias mössa flög av hennes huvud. Det gick knappt att andas i motvinden. Snöflingorna stack i ögonen, pinade. Torterade.
Markans innanmäte vilade i samma mörker som Julias och mitt kök; alla fönster var täckta av snö.

Ett påtagligt lugn, en slags chock, en förvåning. En andhämtning låg om ett slags tjockt täcke över skolbyggnaden. Ett skimmer. Ett fåtal elever strövade långsamt, trögflytande omkring i korridorerna. Till min förvåning var hela skrivarlinjen på plats i klassrummet. Till och med vår lärare, Ludde (som är bosatt på Fårö), var där.
Skoldagen hade blivit inställd. En radioröst uppmanade gotlänningarna att inte ge sig ut på vägarna. Skrivarlinjen och Ella pop och rock var de enda klasserna som hade lektioner. Några enstaka, flitiga elever från de övriga klasserna kunde skymtas i korridorerna och i kafeterian.

Jag förbannar detta otyg. Det ska ju lida mot vår! Jag fruktar verkligheten; det händer ju saker med snön när det blir plusgrader (vilket det antagligen blir redan under natten).
Dessutom tappade jag bort mina tjocka vantar på sportlovet, och bara ett par tunna fingervantar finns kvar. Långkalsonger äger jag icke.

Det svider i ögonen. Jeansen har släppt om knäna. Jag fryser om fötterna. Mina händer är torra, flagnar. Pär har gett oss läxa till imorgon. Jag måste skriva respons på texter. Någonting bittert fladdrar i magtrakten. Försöker ignorera att det sticker till. Försöker ignorera känslan. Försöker lappa, klistra, göra allt bra. Men det går inte. Och min vän svarar inte på mitt sms. Inte ens på mitt desperata samtal. Det bara piper, ekar i mitt öra. Och sedan en kvinnoröst som bekräftar nederlaget, besvikelsen; Abonenten du söker kan inte nås för tillfället.
Kan den någonsin nås? Jag bara undrar.

Samtidigt, i Vasa, bryter en ung man kontakten med det enda som håller mig kvar. Den unga mannen packar inte ens sin väska. Han bara försvinner. Och ingen vet vart.

Jag ska skölja bort blodet ur vrårna, byta om till mjukisbyxor. Göra en kopp te. Tända några ljus, fatta block och penna och krypa upp i soffhörnet. Göra det jag måste, eller också något jag inte måste, men vill.
Och jag ska framförallt finna mig i nuet, älska det och samtidigt vänta på bättre tider.