Flickan som sköt sig själv i foten.

Dina problem:
1. Det går inte för dig.
2. Du kan inte sova.

Du vet om det själv. Så du placerar dina händer, försiktigt på varsin sida om hennes midja, kysser hennes hals och ber henne vända sig om, lägga sig på mage.
Hon gör det, lite motvillighet kan skymtas i hennes blanka blick. Men hon särar fortfarande för mycket. Du säger till henne att hon ska pressa insidorna av låren mot varandra, men inte för hårt, och om hon orkar, kan hon kanske lyfta lite på rumpan?
Hon måste göra sig så trång som möjligt, annars kommer det aldrig att gå för dig. Du har kämpat tillräckligt länge denna natt, du orkar snart inte längre. Om hon dessutom lyfter lite på rumpan, slipper du kanske åt henne. Du vill ju inte att hon ska tro att du är självisk.

Hon skakar i hela kroppen. Du tar ett stadigt tag kring hennes handled. Du kan inte avgöra om hon fejkar eller inte. Du är nära nu. Din rygg är fuktig av ansträngningen och kärlen som ligger vertikalt över halsen har sedan länge varit tydliga.
Hon kniper åt. Du har ingen som helst aning om, om det är för att hon redan kommit, om det bara är en ren, kroppslig reflex, eller om hon gör det med flit. Oberoende av vad det beror på, kniper hon åt och du försöker inte ens hålla dig längre. Du kan knappt ens njuta av att det äntligen går för dig. Mest är du bara glad över att det äntligen är över.

Ni säger ingenting till varandra. Du väger inte så farligt mycket mer än henne, och du vet utan att fråga att hon låter dig ligga kvar ovanpå henne en stund. Du lutar din kind mot hennes och ni andas tillsammans. Hennes rygg är också fuktig. Du minns plötsligt att du hört någon säga, att människan är som lyckligast precis efter att det gått för den. Du undrar om det är sant, för speciellt lycklig känner du dig inte. Lakanet är skrynkligt under er, du vet utan att känna efter är det är blött och fuktigt av diverse kroppsliga vätskor. Du är varm och det är hon också. Det känns som om du sprungit ett maratonlopp och helst av allt skulle du bara vilja att hon skulle klä på sig och gå, så du kunde duscha, byta sängkläder och gå och lägga dig för att sova.

Till sist rullar du över på sidan. Du blundar. Hon ligger kvar, tyst. Du vet utan att se efter att hon tittar på dig. Granskar svettpärlorna i din panna. Granskar den intetsägande minen över ditt ansikte.
Till sist börjar hon prata. Försiktigt, som om hon provar om rösten över huvud taget håller. Nonsens. Det hon säger har ingen innerbörd, ingen mening. Hon kunde lika gärna vara tyst. När hon inte får någon respons, tröttnar hon efter ett tag. Hon reser sig upp, kliver över dig och går ut till badrummet. Du vet att hon hämtar papper för att torka bort det som rinner längs insidan av hennes lår. Det som egentligen skulle resultera i en människa som är hälften du och hälften hon. Du vet att hon tvättar händerna, du vet hur det känns när hon gör det. Hur de liksom blir fria från kladdet och doften. Doften av dig.

Du betraktar henne medan hon klär på sig. Det är inget fel på henne egentligen. Hon är väldigt söt. Hon är snäll, men du tröttnar väldigt fort på henne. Det skulle aldrig hålla. Inte i längden. Hon ger dig det du vill ha. Du ger henne din uppmärksamhet för några timmar, mer begär hon väl inte? Hon säger hejdå. Hon ger dig en blick precis innan hon försvinner ut genom dörren, och du kan ana besvikelse. Du hör henne i trappen, hon är snabb.

Du tänker att du ska duscha, borsta tänderna och byta till rena sängkläder. Men du gör det inte. Du somnar.

Efter en dryg timme vaknar du. Du kan fortfarande ana smaken av lakritsshottar i munnen som är torr. Nacken gör ont och du är kissnödig. Du har ångest, över något någon gjort, för länge sedan. Du borde inte ha det.
I badrummet borstar du tänderna, men smaken av lakrits försvinner inte. Du sköljer ansiktet och tvättar händerna noggrant.
I köket dricker du ett glas vatten. Sedan lägger du dig igen.

Du kan inte somna om. Hennes närvaro har fastnat i lakanen. Du lägger märke till, att du för första gången är rädd. I den här sängen, i det här sovrummet, i den här lägenheten. Du känner igen den där känslan. Känslan av att det är någon annan i rummet, även om du vet att det inte är det.
Om nätterna, i ditt barndomshem, var du också rädd. När du vaknade och inte kunde somna om. Barndomshemmet, som skulle vara den tryggaste platsen i världen.

Du vänder och vrider på dig. Kan inte släppa tankarna som får dig att må illa. Du inser att du inte minns hur din bästa kompis låter när han skrattar. Du oroar dig. Både över saker du inte behöver, och saker du verkligen behöver oroa dig över. Ångesten sitter fortfarande kvar, och du förstår inte vad det är som får dig att må så otroligt illa.