Lögn och sanning.

Efter att ha varit obehagligt lycklig och oroväckande glad och sprallig i cirka två månader, sjönk mitt humör igår efter skolan, till botten av Östersjön. Jag ville inte ens se en människa i ögonen. Jag ville krypa ner under mitt prickiga täcke och falla i djup dvala, i sisådär 2000 år.
Jag höll mig hemma hela kvällen. Gick inte ens ner till Markan för att äta. Kokade istället pasta på spisen. Jag visste, att om jag blev tvungen att öppna käften inför en medmänniska, skulle bara elakheter hoppa ut därifrån. Och om jag ens hade ansträngt mig för att vara glad och snäll, hade jag nog börjat grina och fallit ihop på marken/golvet.

Jag gick genom solskenet till skolan. Jag har redan invigt mina favoritballerinas. Jag frös och förstod inte varför. Sedan insåg jag att det faktiskt bara är mars ännu. Inte maj, som jag trott. Inte konstigt då att det var lite småkyligt.
I skolan satt jag i ett soffhörn och berättade för mina klasskamrater om hur jag tolkat deras texter och liknande saker. För det gör vi här på fredagar. Berättar om varandras texter. Det var ett bra textsamtal.

Det goda humöret höll i sig fram till klockan tre. Sedan gick det utför. Brant. Dessutom. Jag bälgde i mig svenskt kaffe och slet mitt hår. Frustrerad, rastlös, irriterad, trött, uppmärksamhetstörstande. Högst antagligen en väldigt jobbig människa. Sedan gick jag hem och lade mig i sängen för att stirra i taket och lyssna på tystnaden. Den var skön. Tystnaden. Alltså.

Jag bestämde mig för att ta till drastiska åtgärder. Bestämde mig för att frigöra endorfinerna som låg på lur.
Så Annelie, Johanna, Sara och jag gick till gymmet. Hjärtat skenade och endorfinerna rusade ut i kroppen. Pumpades runt i banorna, välgörande.

Om jag säger att jag är på bra humör nu så ljuger jag.
Om jag säger att jag är trött, talar jag sanning.