Kananugetti och endorfintönten.

Jag läser bloggar och undrar stillsamt varför jag är så hungrig. Då slår det mig att det var fem timmar sedan jag senast åt någonting.
Det vattnas i munnen när jag tänker på pasta med pesto, fetaost och soltorkade tomater. Och nugetter. Och inte kananugetter, utan den vegetariska varianten.

Vad jag åstadkommit idag? Jag har diskat och dammsugit. Druckit te med Annelie i trappen. Johanna W joinade också.

Nämnde ju igår att bakfyllan fick sällskap av träningsvärk från timmen på gymmet i fredags. Kan väl berätta att träningsvärken idag är snäppet värre. Speciellt i låren.
Trots smärtan, känner jag en sjuklig längtan till gymmet, löpbandet och vikterna. Helkonstigt.
Bara det att jag, av alla människor, faktiskt längtar till ett gym.
Det var som Fong sa; när jag kommer tillbaka till mitt hemland i början av sommaren, kommer jag vara en riktig endorfintönt.

Även om det finns mat i kylskåpet, drar jag nog på mig jackan och går till Ica.
Kan inte sluta tänka på pastan med pesto. Åh!
Hörs.