På andra sidan havet.

På andra sidan havet väntar en ung man på mig.
Det är ofrånkomligt.
Inte vill jag ha det på något annat sätt heller.

Han säger att
vi har väntat på det här tillräckligt länge. Jag tänker inte låta någon eller någonting förhindra det.

(Ett utdrag; 21:40, 05 november 2007.

... efter en cigarett i kylan på balkongen hoppade jag i dushen – brännande hett vatten mot min bara hud.
Med fuktigt hår kröp jag ner mellan lakanen. Det är skönt att somna nydushad. Och på tal om att somna; så förstår jag inte ens var vi fick idén ifrån, idén att vi skulle sova tillsammans.

Efter ett tag (sekunder, timmar?) låg vi tysta, tätt, tätt, tätt intill varandra. Hans högra överarm mot min vänstra överarm och lugna andetag i mitt fuktiga hår. I min mage började det försiktigt vibrera, som vanligt, en sjudande värme spred sig ut i kroppen.
Jag miste tidsuppfattningen totalt när vi väl lade oss tillrätta, sov i perioder.

Allt jag vet, är att jag vaknade någongång mitt i natten, stirrade upp i taket. Av hans andetag att döma, var han också vaken. En känsla i mitt bröst och jag kunde inte hejda mig; kastade meningen ut i rymden;
- Det känns precis som julafton.
- Nämen så kul är det väl inte att sova med mig, svarade han med ett skratt, även om jag inte ställt någon fråga.
Jag skrattade, slumrade återigen på hans arm. När jag sedan vaknade på nytt insåg jag att jag helt och hållet hade glömt bort hur otroligt hemskt underbart mysigt det är att bara sova bredvid en annan människa.)

Kanske vi har väntat ända sedan den där kvällen för flera år sedan, när han lutade sig över soffan där jag låg, och yttrade den mening som var anledningen till att jag i början av vår bekantskap hatade, ja, nästintill föraktade honom.

Kanske. Och nu väntar han på mig, på andra sidan havet.
Inte vill jag ha det på något annat sätt heller.