Jag hade någonting på hjärtat, men jag tappade det.
Jag undrar vem jag har blivit;
Vårregnet duggar lätt, det blåser kallt. Mina fingrar antar en ljuslila nyans.
Ändå finner jag en sådan lust att ta ut mig.
Så jag ska trä på mig mina träningsskor, mjukisbrallorna och dunvästen och ge mig ut i spåret ett tag.
Vid det här klockslaget om exakt två veckor befinner jag mig högst antagligen vid mitt barndomshem, i mitt flickrum i Ingenstans.
Det är över mitt förstånd.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Jag älskar din blogg och sättet du skriver på.
Fastän jag inte känner dig måste jag ändå klicka in mig hit nästan varenda dag.
Du kommer väl inte att sluta blogga när du flyttar tillbaka till Finland?
Hej. Jag har aldrig kommenterat här tidigare, men kände mig tvungen att skriva att jag instämmer med föregående skribent. Jag är en kille som fullkomligt älskar denna blogg och den här kvinnan, i smyg, förstås. Jag vill ju inte framstås som en galen stalker heller. Till dig vill jag bara säga att du berör mig med varje inlägg du skriver. Det känns som att du skriver om mitt liv. När jag känner mig som mest ensam, brukar jag klicka mig in på din blogg och hoppas på att du har skrivit ett nytt inlägg. Annars tröstar jag mig själv with the old ones. Jag känner dig inte alls men på samma sätt känns det som att jag gör det. Sluta aldrig upp med ditt skrivande (det gör åtminstone en människa i världen hel igen).
Jonathan
Skicka en kommentar