Lifesaver in the woods.

Allt som behövdes igår var verkligen den där löpturen. Visst förstår jag Vargens reaktion när jag berättade att jag skulle ut i spåret. Jag är inte den där hurtigt flåsande människan man möter i skogen när man är ute och går med hunden. Och just därför gör jag det. För jag är absolut inte den människan. Det gör det hela lite mer spännande.

Jag hade i alla fall kommit halvvägs igår när jag upptäckte en ganska stor, svart varelse. Min första tanke var att det var en älg, men sedan insåg jag att det ju inte finns älgar här.
Jag saktade ner och började istället gå i rask takt. När jag kom närmre såg jag att det var en hund.
Den stod blixtstilla en bit framför mig i spåret, och bara glodde. Jag glodde tillbaka. Men efter ett tag kunde jag inte längre hålla mig, och började le.
Då tog hunden fart och kom springande mot mig.
På huk mötte jag hunden som gläfste och ville slicka mig på kinden.
Jag skrattade och snart dök också hundens matte upp.
Vi blev att prata en liten stund, och när jag gjorde en ansats till att fortsätta, frågade hon om jag sprang, berättade att hunden gärna ville springa efter och att hon var tvungen att koppla honom innan jag satte av igen.

Resten av sträckan gick fjäderlätt. Jag liksom flög fram genom skogen. Jag kunde inte låta bli, jag skrattade högt, jag sjöng med i musiken, jag stannade inte förrän jag passerat målstrecket.
Och alla tårar var som bortblåsta.