Kring två inatt kändes det ändå som om saker och ting, gällande packningen, började klarna. Fong hade i telefon sagt en massa bra saker om packandet. Det kändes som om jag accepterade att jag bara kommer kunna ta med mig ett par jeans tillbaka till Ingenstans.
Jag bestämde mig för att sova. Ställde klockan att ringa vid sju. Planerade att torka damm i sovrummet, dammsuga, skura och sedan äta frukost.
Men så kunde jag inte somna.
Tankarna var ett virrvarr i mitt huvud.
Magen ropade "tarmvred!", samtidigt som jag var så hungrig att jag knappt kunde ligga utsträckt, på rygg, utan att det var smärtsamt.
Jag slog täcket runt min nakna kropp och tassade ut i köket.
Fönstrena blev skitigare efter att jag tvättat dem.
Rastlös stapplade jag fram mellan väggarna.
Senare, i sängen; jag hade räknat långsamt till sexhundra.
Klockan visade halv fyra och cigaretterna hade tagit slut.
Det finns så mycket att säga.
Men tiden är knapp.
Jag blöder ur både näsa och munn.
Det var länge sedan jag kände mig så inspirerad.
Länge sedan jag var så trött.
Jag hinner inte berätta,
hinner inte skriva,
hinner inte sova.
Och jag undrar när träden brast ut i grönska.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar