På en bänkrad mellan glödande hjärtan.

Jag vet inte vad som har hänt. Om någon gjort något. Vem jag har kommit att bli. Jag trodde att jag hade kommit till det stadiet att jag funnit mig själv. Men kanhända jag bara blev någon helt annan än jag var innan.
Kanske man kunde likna mitt tillstånd just nu vid borderline.
Kanske jag bara blir så här i tider av uppbrott och avskedstagande.
Kanske i dessa tider av lövsprickning och grönska och dofter och regn som man inte kan låta bli att älska (jag älskar regnet, för att jag vet, att Du gör det). Kanske är jag lite… sentimental?

Jag satt som förstelnad idag mellan människor vars hjärtan glöder. Jag satt där, i ett mörker. Hade inte haft någon matlust alls innan, benen alldeles för rastlösa för att slå sig ner och äta i lugn och ro. Den där vikten jag så stolt lagt på mig under året rasar nu.
Jag kände hur en svaghet, en ingrodd urgröpning kröp längs kotorna. Jag är en död bland de levande.
En vandrande död som förundras på natten när hon tar i för allt vad hon är värd och slungar blomkrukan mot parkeringen och sedan inte känner någonting, någonstans.
Jag satt som förstelnad på en bänkrad mellan glödande hjärtan. Jag betraktade nackar och kände ömheten värka djupt, inombords.
Ett violett sken spred sig över ansiktena och nackarna blev dolda under ett lager skugga.
Någon tog ton
och
jag började gråta
Och jag förstod inte alls varför
jag bara grät
Så där
tyst
och
sammanbitet
Grät på det där sättet
som jag bara hatar
Jag ville skrika, kvida, hulka och jag ville att mina tårar skulle bli en flod, eller åtminstone en liten bäck där
mellan bänkraderna.

Och jag minns att jag i maj förra året, satt i ett utrymme, med likadana bänkrader, i ett likadant mörker och en annan på en likadan scen, klev fram ur mörkret, och tog ton och allt hår och alla fjun på min kropp reste sig, så som maskrosorna reser sig mot solen, och min vän greppade tag om mitt lår, ja precis där ovanför knäet och jag visste, jag bara visste att han kände precis samma sak som jag och vi andades, hetsigt, i samma takt, och fascinerades, för det är lätt hänt.

Och idag när jag satt där bland alla hjärtan, önskade jag att min vän skulle sitta bredvid mig, i mörkret, i det violetta skenet och hålla min hand. Att han skulle andas i mitt hår, så som han brukar göra, och viska
att allt blir bra
allt ordnar sig
även om han inte heller skulle ha en aning om varför jag grät.