Jag har varit med om er, jag kan aldrig förlora er.

 - så skrev Alida på whiteboarden, kvällen innan skolavslutningen.

Den här bloggen är tillägnad;

mina älskade systrar, min kära mor, Mina Falkögon; Fong, Hanna, vännerna som står mig nära, Stora Stygga Vargen och mina bekanta. Den är även tillägnad pojkarna, de unga männen, mina gulliga arbetskamrater, den där mannen T, mina svågrar, de underbara människorna jag kom att älska på Skrivarlinjen och Nils.

Den här bloggen är tillägnad resten av världen,

de som flydde Ingenstans och de som ännu är kvar där. Den är tillägnad Jonathan och de nyfikna, de som bara trillar in och de som ville följa med till Gotland.

Gotlandsäventyret är över. Det är slut. Jag har haft finsk mark under mina fötter i en vecka nu. Att kliva ombord på flyget för att studera skönlitteratur på Gotland, är det bästa beslutet jag gjort hittills i mitt liv. Gotland är en vacker plats. Jag lärde känna en hel bunt med helt otroligt underbara människor. Människor jag älskar och aldrig kommer glömma.

Visst gjorde det ont ibland. Det hände saker som jag aldrig skrev om. Det hände saker som jag aldrig ens berättade för mina klasskamrater. Men jag lärde mig. Om mig själv, om livet. Om hur livet kunde vara. Om döden. Och framförallt lärde jag mig att se det vackra i det mesta. Jag såg passion glöda i mina vänners bröst.

Jag lärde mig uppskatta Ingenstans. Och när jag betraktade mitt hemland på avstånd, såg det helt annorlunda ut än vad det tidigare gjort. Aldrig har jag känt mig så finsk, som jag gjorde när jag var bosatt i Sverige.

Gotlandsäventyret är över. Ja, kära läsare, det är här det tar slut och någonting annat tar vid. Jag hoppas ni har haft roligt när ni läst bloggen, för det har verkligen varit roligt att skriva. På begäran får bloggen finnas kvar, även om jag inte längre kommer skriva i den.

Man kanske inte alltid berör människor, men ni har berört mig.