I'm not done yet.

Jag har aldrig varit mer tudelad än nu; Jag pratar med min bästa vän i telefon på kvällen och när vi börjar planera dricka kaffe och jag hör mig själv säga att han får ringa när han har slutat jobbet inser jag att det är ynka 15 dagar kvar tills dess att jag får hålla om honom, luta min kind mot hans hals, känna hans andetag i mitt hår.
Samtidigt har jag ju funnit mig själv här. I Fårösund, på Gotland. Jag har träffat hur många underbara människor som helst, och jag älskar dem. Mitt hjärta följde efter mig hit. Jag hör hemma här, på Gotland.
Sedan blir jag återigen tårögd när jag tänker på hur lite tid det är kvar tills jag får träffa alla mina vänner hemma i Vasa, hemma i Ingenstans. Träffa mina systrar och min mamma och min farmor. Lite tårögd för att jag saknar alla hemskt mycket.
Och återigen panikslagen när jag kommer på att jag borde börja strukturera inför flytten och... jag vill inte lämna min flock. Detta som jag letat efter i hela mitt liv, blir jag nu tvungen att skiljas från.
Man blir aldrig härdad, att skiljas åt är att dö en smula och jag är inte färdig här.