Jag lever fortfarande i förnekelse.

Föresten. Jag har inte gråtit än. Jag hade verkligen trott att jag skulle börja grina idag när jag kramade Johanna och Sara hejdå.
Men icke. Inte en liten, liten tår heller.

Jag antar att jag kommer bryta ihop på planet sen, när vi lyfter över Visby och man nästan kan se hela ön. Då, då! Då kommer jag storböla. Då kommer jag inse att detta verkligen händer.
Då kommer jag läsa de hälsningar som mina underbara, älskade klasskamrater skrivit i mitt eget exemplar av antologin.
Och jag kommer lipa.

Det är som om alla tårarna sparas till ett och samma tillfälle. Och när de väl kommer, ja, då kan man likna dem vid Niagarafallet.