Minnesförlust och återuppståndelse.

Mitt minne sviker mig. Ordentligt.
Mormor förvånas när jag erkänner att jag bara har ett vagt, grumligt minne av morfars utseende och ingenting annat. Han gick bort när jag var sex år.

Det är förlåtligt.
Men att jag inte har det blekaste minne av hur jag firade när jag gick ut grundskolan, är vansinne.
Den Stora Dagen för fyra år sedan, har suddats ut.

Jag ögnar igenom dagboksanteckningar. I hopp om att finna ledtrådar.
Varje dag under maj och juni månad år tvåtusenfem, har jag plitat ner utförliga beskrivningar.
Jag har berättat om allt och lite till,
men inte ett ord om min examensdag och möjligt firande. Förstås.

Hans namn dyker upp sedan.
Jag blir glad. För hans ansikte är för mig klart nu.
Saker vi gjorde. Vad vi sa till varandra. Mitt hjärta tar fart.
Det glädjer mig att han i dagboksanteckningarna är förevigad. Att han finns där. Precis som han var och som jag alltid kommer minnas honom.

Jag blir förskräckt när jag i följande stycke upptäcker att jag skrivit om en begravningströja.
Var det ett budskap från makter ovan? Anade jag någonstans i mitt undermedvetna vad som skulle komma att hända?
Eller var det helt enkelt bara en slump?