Den första morgonen i Ingenstans.

Det är en helt vanlig morgon i Ingenstans när jag vaknar.

Eller, egentligen är det ju absolut ingen vanlig morgon, för det är den första morgonen jag vaknar i Ingenstans.

Jag slår på stereon och låter Frida Hyvönen sjunga Scandinavian Blonde medan jag öppnar fönstret och klär på mig.

Jag är på väg genom dörröppningen när en tanke blixtsnabbt skjuts genom mitt huvud och jag vänder mig om.

Jag sneglar på dubbelsängen. Den obekvämaste sängen i hela universum, men som trots allt är min säng. Jag går tillbaka, sliter undan täcket. Granskar lakanen.

Då förstår jag, att senast någon sov i de här lakanen, var den sista natten jag och H sov tillsammans.

Sedan länge förstelnade vätskor som hotar om DNA-prover som inte ljuger.

Jag går ur i köket och gör frukost.

Och jag kan inte låta bli att fnissa.