Över tidernas golv.

Begynnelsen av denna vecka har gått i minnenas tecken. Jag har baklänges blivit släpad över tidernas golv. Färdats genom årstiderna. Bekantskaperna. Det har varit härligt. Och sorgligt.

Minnet som har varit starkast är dock inte ett så hemskt gammalt minne. Det är ett nyare, från i somras. Även om det inte är värst gammalt, vet jag att detta minne kommer vara ett skarpt minne, och ett väldigt betydande sådant.

Detta är bilden;
Jag hade nyss avslutat mitt skift på jobbet. Flink hade påbörjat sitt. Jag höll på att byta om, men lät dörren till omklädningsrummet vara öppen. Flink satt uppflugen på en köksbänk. Våra arbetskamrater satt på kaffe. Jag snubblade omkring inne i det trånga utrymmet under tappra försök att få på mig mina jeans.
- Jag har tänkt på en sak, sa jag.
- Vadå?
- Jo…
Paus. Jag hade fått på mig jeansen och knäppte knapparna.
- Man kan tro att man berör människor… fortsatte jag.
- Men egentligen gör man inte det.
Flink hade avslutat min mening. Precis som om han kunde läsa mina tankar. Jag betraktade honom och log. En fin stund, helt enkelt. Samhörighet.
Detta var bilden.