Min fredag.

Igår var det fredag, vilken för oss poeter innebär textsamtal från morgon till eftermiddag. Texterna som stod i fokus igår var så korta att vi slutade en halvtimme efter lunch.

Så åkte vi in till Visby. Johanna på min vänstra sida, Terese på min högra och två människor i framsätet. Motorn gick några sekunder på tomgång vid hamnen i Visby, sedan tog vi 147:an till Slite. Halvvägs somnade Johanna, lutande mot min överarm. Terese fnissade när hon upptäckte det, jag kunde knappt hålla mig från att skratta högt.

Vi hade fört en trevande konversation. Men nu satt vi alla tysta, försjunkna i tankar och Johanna sov. Jag hade hållit min blick på vägen framför oss. Utan anledning fäste jag min blick vid backspegeln och mötte hans. Han skarpa, blåa blick. Någonting sprack inom mig. Jag blev med ens lite osäker. Fäste koncentrationen vid landskapet som rusade förbi på min högra sida.

Johanna vaknade när vi svängde av in mot Slite centrum. Vi handlade rödvin och öl vid Systemet, hoppade in i bilen och så bar det av hemåt.

Väl hemma satte jag igång med att städa. Tvättade toalett och lavoar, slängde ut mattorna för vädring, öppnade alla fönster och sopade golv (ja, någon dammsugare hade jag inte fått tag på). Så ringde min farbror. 45 minuter senare min farmor.
Så var det middagsdags.
Hemma igen efter middagen skurade jag golven. N-o-g-g-r-a-n-t.

Sigrid försvann ut. När golvet torkat hämtade jag in mattorna. Kokade en kopp kaffe, la in en snus, satte mig i soffhörnet med Oates bok Våld. Avnjöt senare en kall öl. Det var underligt hur tyst det var i huset egentligen. Och just som jag hade tänkt tanken, bröt telefonens gälla ringsignal tystnaden.

Tjugo minuter senare satt Julia på golvet, lutad mot väggen, framför mig. Vi åt glass med varma kanelbullar, öppnade en förpackning rödvin och kröp upp i varsitt soffhörn och vi pratade om allt från doftens makt till skönlitteraturen och barndomsminnen ända in till den minsta timmen.