En heldag i Visby.

Dimman ligger tjock över parkeringen. Tjock som gröt över hela Fårösund. Kanske jag talar sanning när jag säger att dimman ligger tjock över hela Gotland?

Jag vaknade imorse av telefonen skrällde till.
- Godmorgon! sjöng Julia, och sen blev det väldigt bråttom med att hinna till bussen.
Vi kutade i hällregnet över vägen, vi visste båda två att vi inte skulle hinna, varför vi sprang i alla fall, har jag inte den blekaste aning om.
En bil passerade, stannade dock en bit framför oss och lade i backen. Vevade ner rutan och vi stannade i hällregnet på trottoarkanten.
- Ska ni med bussen eller? frågade den ensamme mannen i bilen.
- Ja, svarade jag.
- Hoppa in då!
Så vi hoppade in i baksätet som om bilen vore vilken taxi som helst, som om mannen vore vilken taxichaufför som helst. Och vi hann! Om det inte varit för denna godhjärtade man skulle vi ha missat bussen.

Under hela vägen till Visby pratade vi om kärleken och dess svårigheter. Vi spenderade minuterna av tystnad med att blicka ut genom fönstret, såg det vackra landskapet rusa förbi. Gute-får och äppelträd. Sagohus.

Vi kom till Visby och styrde genast stegen mot ringmuren. Det regnade. Kullerstensgatorna var nästan tomma och vi njöt av den fuktiga morgonen. Drack kaffe och åt varsin fralla vid S:t Hans café. Filosoferade. Såg människor passera fönstret. Vätte mot hustak likt Karlsson på taket. Vi pratade om chanser och möjligheter, lycka och mod, styrka och dyrkan, avgudan. Vi pratade om inspiration, konsten att bevara minnen på det sättet man vill ha kvar dem. Om musik och konst och skönlitteratur. Vi var ivriga, rodnade, tårar fyllde våra ögon.

Och så shoppade vi förstås. Inhandlade REA-tröjor, några nödvändiga baslinnen, kroppspeeling och reflex, underkläder. Lite småsaker vi kommit underfund med att ha fattats våra nya hem.
Vi åt en tidig middag vid Alis. Pasta Carbonara. Mina Falkögon ringde. Hans skratt, hans röst gjorde mig lycklig och lugn.
Vi besökte S:ta Maria Domkyrka. Vackert, vackert, vackert! Och vi tände varsitt ljus för alla de där hemma. De nära och de kära.

Utmattade och fyllda av underbara intryck steg vi av bussen hemma i Fårösund.
Jag åt lite kvällsbit och såg sedan 3 avsnitt Sex and the City tillsammans med Sigrid och Terese.

Klockan tickar mot halv ett och jag sitter i skolans lilla datasal.
Tröttheten tynger mina ögonlock och jag vet att jag borde gå hem och sova.

Vad jag ska fördriva morgondagen med, har jag ingen aning om.
Mellan 12 och 16 har vi alla fall tvättid. Det är allt jag vet.
Kanske jag skulle skriva. Brev till er där hemma.
Kanske. Om än om vore.
Nu ska ni få ett litet bildsjok.