Festen i kollektivet.

Festen vid kollektivet var det visst, ja. Vi började supandet med ett misslyckande; Harriet upptäckte (och det var då en jävla tur) att jag i misstag hade köpt alkoholFRI öl. Jag drog jackan tätt omkring mig, kastade mig ut i mörkret och den gotländska, pinande vinden och begav mig till Statoil. Väl vid Statoil upptäckte jag till min glädje ett hyllplan med Lapin Kulta!

Tillbaka i kollektivet igen, hann jag bara öppna en öl, luta mig mot köksbänken, och så hade jag en ung man vid min sida.
- Låt mig ställa en fråga, sa den unga mannen.
- Visst, fråga på du bara, sa jag.
- Hur kommer det sig att alla finska flickor jag mött, är så fruktansvärt attraktiva?

Jag skojar inte när jag säger att jag stod lutad mot köksbänken och gapade i tjugotvå sekunder. Jag var fullständigt mållös.

Kvällen rullade på och ölen i kylskåpet minskade. Vi spelade gitarr och sjöng och dansade oss yra och varma. Det var en sådan besynnerlig känsla när jag insåg att de flesta på festen var totala främlingar inför varandra, men ändå fanns det en sådan gemenskap (kan det ha berott på någonting annat än bara ölen?).

Vid tvåtiden gick de flesta av oss, som bor på internatet, hem. Väl hemma, på parkeringen, slog vi oss ner i en ring för att leka ”snurra flaskan”.
När leken blev tråkig, gick vi alla in till Chris för att ha en liten efterfest. Jag hann sitta på soffkanten i fem minuter innan jag drog på mig skorna igen och sa godnatt till mina skolkompisar.
Väl ute i hallen, när jackan skulle på, hörde jag Rickards röst inifrån rummet;
- Jag ska nog också gå och lägga mig nu.
Så vi hamnade på trappen bredvid varandra. Vi pratade lite om poesi, och allt utöver det var nog inte av vikt, för jag minns det inte.

När jag fått av mig kläderna och krupit ner under det varma täcket i min säng, hade jag den där mannen T’s röst i mitt högra öra. Hans lugn gjorde mig trygg, han fick mig att skratta. Vi pratade allvarligt om det Lilla Livet och om kärleken som gör ont. Jag saknade, och ja, jag grät en liten skvätt också.
Men även om jag grät en liten skvätt, somnade jag med ett leende på läpparna.