Den ljuva tystnaden.

Chefredaktören pratar i gåtor. Jag frågar henne om vad mina artiklar ska handla om, men hon berättar en massa annat, utan att svara på min fråga. Hon gör mig bara ännu mer förvirrad! Det första jag ska göra imorgon bitti, är att skicka ett mejl till henne.

Mansikka-mössan låg i mitt postfack idag, tack mamma!

Under eftermiddagen har jag inte riktigt varit på topp. Det har känts som om jag haft en tung sten i bröstet. Mänskligheten gör mitt matt i själen. Det känns som om jag står i mitten av alla dessa 7 miljarder människor och inte förstår. Förstår stressen i människors liv. Varför jäkta, när man kan ta det lugnt och njuta?
Jag förstår inte... och även hur mycket den mest stressade människan i världen än skulle förklara, skulle jag väl forfarande inte förstå.
Jag tänker då inte jäkta någonvart. Inte, när det ändå inte finns någon pokal att vinna när man äntligen kommer "i mål".

Fast jag har simmat 1 km ikväll (utan stress, javisst). Och pratat med storasyster.
Och så fick jag ju någon att diskutera stress-ämnet med också, tack (du är verkligen guld värd!), jag behövde det.

Nu ska jag dra mig tillbaka till mitt hem,
mitt sovrum,
min ensamhet.
Den ljuva tystnaden,
som är musik
i mina öron.

(Och så ska jag äta en saftig appelsin, göra skrivuppgiften inför morgondagen och påbörja ett brev till en vän.) Godnatt!