Fårönatta.

Lördagen har jag missat att berätta om. Inte för att det finns så mycket att berätta egentligen, but still.

Jag sov fram till lunch. Klev upp och åt frukost i lugn och ro varefter jag hoppade i duschen. För en gångs skull var det sol ute, och nästan vindstilla. Väder för en långpromenad! När jag var klädd och håret torrt, drog jag på mig mina länkkiskor och gick ut genom dörren. Då hade det mulnat till, förstås.
Himlen var platt, som vanligt. Himlen är alltid platt här. Det gör ingen skillnad vare sig det är soligt eller mulet, himlen är platt.

Efter en långpromenad och lite filosoferande i min ensamhet, handlade jag vid Ica. Gick hem och hämtade nyckelkortet och begav mig till skolan och mörkret i skolans datasal. Efter en tids meningslöst surfande gick jag hem tillbaka och gjorde mat.

När maten var i magen och disken diskad, bytte jag om och mötte upp resten av dem som bor på skolan, nere på parkeringen. Hoppade in i bussen, och så brummade iväg till färjan, till Fårö och Fårönatta.

Första stoppet var vid en hamn (minns nu tyvärr inte vad hamnen hette, men det finns visserligen inte så många hamnar på Fårö heller), där vi fick se räddningshelikoptern lyfta och sen plocka upp en man ur havet.
Efter det körde vi iväg till Fårö fyr, men den hade ju vi på skrivarlinjen redan sett, så jag och Rickard satt kvar i bussen.
När alla sett Fårö fyr körde vi till ett jävligt litet ”loppis” (jag är osäker på om man får kalla detta uthus för ”loppis”). Där såg jag stjärnorna. Där, på den där gården mitt ute på vischan på Fårö blickade jag upp mot himlen och såg stjärnorna, och jag tänkte på en av mina vänner hemma i Ingenstans, mindes hur fascinerade vi varit av stjärnhimlen. Sedan upptäckte jag även att himlen inte såg platt ut. Inte på Fårö gjorde den det.
När alla sett ”loppiset” klart (vilket tog max tre minuter), for vi till Ica. Ica, varför Ica? Vem har inte sett ett Ica förut?

Vi hade bestämt hoppa av bussen och vika av från programmet, vid Kuten. En liten pub mitt på Fårö (en liten, liten bit bortom Ica). Halva natten gick det en gratisbuss fram och tillbaka på Fårö, så något problem med att ta oss till färjan skulle vi ju inte ha. Väl framme vid Kuten, bad vi att få femton minuter på oss. Så sprang någon och kollade vad inträdet kostade. 120 svenska kronor. Kanske lite väl mycket, men det fick kosta (det är knappast det lättaste att utan chaufför lyckas ta sig till och från en krog i Visby smärtfritt, kan jag berätta). Någon sekund senare fick vi veta att de inte tog kort inne i baren. Då var det kört. Bara att hoppa in i bussen igen och hem till Fårösund.
Det fanns ingen som hade kontanter på sig. Om vi skulle vetat detta innan, skulle vi såklart ha tagit ut pengar, men se nej.

Så bussen skumpade vidare i den Gotländska natten ute på Fårö och varje gång vi mötte en bil, fick bussen stanna. Johanna var på dåligt humör och ville supa sig full och jag tänkte på en man.

Så kom vi fram till Engelska Kyrkogården. Små lyktor lyste upp stigen fram till gravplatsen och vi skulle samlas för att lyssna på spökhistorier.
Dessa spökhistorier i fråga var ju inte så läskiga som vi hade hoppats på (kanske med tanke på att det fanns små barn bland de som lyssnade). Men det var ändå skönt att sitta där i gräset under ett träd vid Engelska Kyrkogården, se halvmånen skymta bakom molnen och höra havet som rullade in och slog mot klipporna vid Tröstens Strand.
Jag måste erkänna att vid ett tillfälle skrämde dendär spökhistoriegubben skiten ur oss, men mer nämnvärt än så var det inte.

När mannen slagit igen boken och tackat för sig och önskat oss en god natt gick vi tillbaka till bussen och körde tillbaka ner till färjan. Vid detta lag hade min trötthet tagit överhand och jag skrattade hysteriskt åt alla lama skämt som Rickard drog till med. Skrattade hysteriskt åt Johanna och Johanna och sa alla finska ord jag någonsin lärt mig.

Väl hemma i Fårösund igen, samlades vi alla hemma hos mig. Tio stycken poeter i ett vardagsrum, tre förpackningar vin och Trivial Pursuit.
När Ellinor och Terese vunnit spelet började folk droppa av och till slut var det bara jag och Johanna kvar. Vid halv fyra sa vi gonatt och jag somnade nog i samma ögonblick som mitt huvud snuddade vid kudden.