Lugn.

Jag vaknade. Låg kvar i sängen, mörkt i rummet. Ett dån någonstans, bortom persienner och glas och gråhet och fukt. Över taken. Ett dån, ett vinande ljud. Som viskningar intill min tinning. Kölden fann kryphål, letade sig in under täcket. Här var det nog ändå säkrast att stanna.

Så vaknade jag på nytt, denna gång på riktigt. Jag hade försovit mig. Klev upp, klädde mig, kammade håret, borstade tänderna, drog på mig mina knallgula skor, halsduken
och
traskade genom morgonkyla och en lätt bitande Gotlandsbris
över parkeringen, uppför några trappsteg, över gräsmatta
för att stilla min hunger.
Den ständiga hungern.
Jag skulle hinna i god tid, även om sömnen hade hållit min morgon i ett järngrepp.

Här, har jag hittills bara fått en endaste liten kommentar om mitt osminkade ansikte.
Jag suckar. Av lättnad.
De morgnar jag kanske inte hinner, eller helt enkelt inte orkar, dölja fårorna från tider förut,
dölja tröttheten,
dölja de frånvarande pigmenten,
dölja mig själv, mitt rätta jag,
behöver jag inte oroa mig för dumma kommentarer,
skratt,
granskande ögon.