Suddenly får jag ett snickeri-begär. Jag behöver den där känslan att bänken står där utanför dörren. Bänken utanför huvudingången. Att allt jag behöver är att vänta (alternativt vifta lite med en cigarett för att fånga uppmärksamheten jag letade efter). Vänta på steg över golvet, andetag vid min sida, orden ja tänkte gå å röka, de finns kaffe.
Jag behöver ett bollplank. De där orden. Jag behöver någon att reflektera tillsammans med.
Kanske lite oartigt dock. Oartigt att skriva detta här.
Jag var bara tvungen...
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar