Eller lever vi i det förflutna?

Finns det ett tidigare liv? Jag menar liksom, levde jag ett liv innan det att jag kom hit? Jo, jo jag vet. Det är klart att jag levde ett liv där i Ingenstans med mina vänner och mitt jobb och min passion, Men… under veckan som gått har jag inte varit medveten om det. Det känns som om livet här, alltid varit mitt liv, det liv jag alltid levt. Jo, jo jag vet, jag pratade med mamma i telefon. Men nej, inte tänkte jag mig att hon befann sig i det röda huset med de vita knutarna, i huset med katterna på kullen där i centrum av Ingenstans. Nej, hon befann sig liksom i ett annat universum, svävande. I en annan verklighet. Som är min verklighet och inte hennes. Och inte någon annans heller för den delen, men min verklighet. Och Hans verklighet.

Oj, oj ja nu. Nu sa jag det. Försa jag mig? Nej, jag sa det. Bara. Jag nämnde att det fanns en annan part med i verkligheten också. Men när hände det? Hände det någonsin? Jo, jag tror det hände där, där på bryggan, i eftermiddagssolen. I eftermiddagssolen och vi var hungriga båda två, vi kisade mot eftermiddagssolen och vi sa egentligen inte så mycket och vinden var lugn, smekte mig i håret och vi satt mest där på bryggan i eftermiddagssolen och kände efter. Kände efter världen, trevade efter den…

Eller? Eller var det kvällen innan? När vi befann oss på samma brygga. Vi befann oss där tillsammans med var ändå främlingar inför varandra. För det är ju verkligheten, sanningen, just i det ögonblicket alltså; vi var främlingar inför varandra. Men när vi skannat en stund och lugnet och färgerna (midnattsblå, glödande bärnsten, chockrosa, glimmande smaragdgrön) och stjärnfallen kom, tror jag vi hittade varandra någonstans där i mörkret på den där bryggan den där kvällen innan.
Nej, det börjar inte som någon kärlekshistoria (eller gör det?), det var bara det att vi fann varandra. Jag fann honom, och han fann mig. Och vi fann oss också i det att vi kunde prata med varandra. Att våra tankebanor korsades lite här och där. Där, på bryggan, den där kvällen innan.

Jag är rädd. Jag är rädd, för jag tror att om jag berättar för mycket, så kommer det slitas sönder i mig. Det fina kommer inte längre vara fint utan kantstött och uttjatat och detaljerna blir avtrubbade och förlöjligade. Förstår Du? Det var ju bara vi två som upplevde det, som vi upplevde det, just då, och nu, i efterhand. Ingen annan. Upplevde det. Vi två upplevde det, tillsammans. Och jag ser på det som hände och det som händer nu som något underbart. Något helt fantastiskt! Det bästa som hänt på länge och om jag berättar för mycket så går det vackra sönder. Det är därför jag är rädd.

Så mitt hjärta hittade hit. I alla fall, till slut, så hittade mitt hjärta hit. Och det var ju det jag skulle säga, att jag tror det var där på bryggan i eftermiddagssolen när vi båda var hungriga och vinden smekte mitt hår som mitt hjärta hittade hit. Jag tror det var då. För jag såg färgerna då, där på bryggan. Världen hade fått färg, och jag fann världen och färgerna vackra. Vackra detaljer. Det var då mitt borttappade hjärta hittade tillbaka till mig. Det hittade tillbaka till en plats. Och det var besynnerligt, för veckan innan hade jag tänkt att det var konstigt på ett sätt för det kändes som om jag visste att här kommer jag ju alltid vara kvar. Visst, jag kanske gör om det jag gjorde den 30 augusti, ger mig av alltså. Ger mig av härifrån, kanske jag gör det en dag. Men om jag gör det, så vet jag någonstans att jag kommer komma tillbaka. Hit. För mitt hjärta följde efter mig.